Skam smärtar mer än skuld

Publicerad: 11 oktober 2007, 00.00. Senast ändrad: 19 oktober 2007, 11.13

SÅRAD Skam får oss att må betydligt sämre än skuld. Särskilt när vi inte vet att vi bär på dold skam, vilket är vanligt när man varit med om sexuella övergrepp. I Karlstad pågår en studie om skammens uttryck när det saknas ord för ”smärtan i själen” som en av kvinnorna säger.

KARLSTAD Mer än hälften av alla som varit med om sexuella övergrepp riskerar att drabbas av posttraumatisk stress syndrom, PTSS, enligt ett forskningsprojekt i Karlstad.

De mår också betydligt sämre psykiskt än andra. Andelen med ångest och depressioner ligger högt över genomsnittet.

Och när kvinnorna värderar hur de begriper, hanterar och känner mening i sina liv (känsla av sammanhang, KASAM) blir siffrorna de lägsta forskaren GullBritt Rahm har sett.

Ändå uttrycker sig personer med så starka skamupplevelser nästan aldrig i termer av skam.

–Men vi har sett att skammen ofta spelar en stor roll när folk inte mår bra, säger GullBritt Rahm. Den styr oss i många lägen eftersom den handlar om hur vi ser på oss själva. Att inte duga är skammens bästa uttrycksmedel.

GullBritt Rahm är doktorand vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap i Göteborg. Till vardags jobbar hon både på Karlstad universitet och på Center för traumatisk stress, en landstingsmottagning i centrala Karlstad.

I hennes doktorsavhandling ingår 87 kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp under uppväxten och så småningom sökt sig till självhjälpsgrupper. Syftet med studien är att undersöka hur de mår psykiskt och fysiskt samt hur de hanterar sina liv. GullBritt Rahm har också intervjuat en mindre grupp utifrån hur dold skam uttrycks och i vilken form den visar sig.

Att de inte mår bra kom väl inte som någon överraskning?

–Nej, utan det som var nytt var det starka sambandet mellan psykisk ohälsa och skam. Den kopplingen fanns inte alls när det gällde skuldkänslorna, vilket var förvånande –vi pratar ju så gärna om skam och skuld som ett paket. Men det är en klar skillnad i vad de olika känslorna gör med oss.

Och då menar hon inte bara skillnaden i att skuld handlar om vad man gjort och skam om hur man är. Skammen är också mer smärtsam än skulden. Dessutom blir den mer ”bofast”, som GullBritt Rahm säger, ju tidigare man utsatts för övergrepp eller annan djup skam.

–Jag tänker på skammen som en som har flyttat in, inte att det är personen som är skamlig eller skamfylld. Det gäller att externalisera den, säger hon och menar – få den att flytta ut igen.

Ett sätt är att nämna skammen vid sitt rätta namn. Det gjorde inte kvinnorna i GullBritt Rahms studie, just för att de hade svårt att identifiera den. Känslan av smärta blir då dold för personen.

–Den som bär på förtäckt skam fastnar, medan skammen bär sig själv hela tiden. Den går som en film i huvudet, man funderar på vad man borde gjort, borde sagt, hur det blev … Och filmen ger sig inte, utan körs i repris, och repris.

Det gör att grubblet över den egna otillräckligheten är som en nedåtgående spiral, menar hon. Det räcker inte med att bara skämmas. Eftersom också själva känslan är skämmig skäms man ännu mer.

–När skammen är så skamfull sätter man andra ord på den – säger att man känner sig värdelös eller är övertygad om att andra också tycker man är dålig. Själv har man ingen aning om hur starkt skammen styr inifrån.

I GullBritt Rahms studie talade kvinnorna i stället om känslan att vara sviken och utanför. Eller maktlös och ovärdig. De kunde berätta om rädsla, att stänga av sina känslor och längtan efter att känna sig som alla andra. Men för GullBritt Rahm innehöll de här svaren en mängd kodord för förtäckt skam som hon sedan körde i ett internationellt indikatorsystem för olika känslogrupper som har med skam att göra.

Hur man känner sig bildar följande grupper:

Utanför. Här berättar kvinnorna om att känna sig sviken, ”mamma försvarade mig aldrig mot pappa”. Eller ensam: ”Även om jag vet att andra varit med om övergrepp känner man sig ensam”. Eller som en outsider: ”Jag är familjens paria.”

Otillräcklig. Här kunde de tala om maktlöshet, ”det behövs bara ett ord så kan jag känna mig som världens avskum” eller ”om jag träffar min pappa är jag fortfarande en vettskrämd liten fyraårig flicka”.

Ovärdig. Som dotter eller hustru känner man sig ovärdig, äcklig, inte värd att älskas. ”När jag såg mig i spegeln kände jag mig som det smutsigaste, mest avskyvärda barnet i världen. Det var avsky, avsky bortom all beskrivning.”

Sårad. Här berättar kvinnorna om att känna sig förolämpad, hyperkänslig och besegrad. ”Jag är inte rädd för minnet som sådant, jag är rädd för känslan. Den smärtar så mycket i själen, så att säga.”

Förvirrad. Hit hör känslor som tomhet, bedövning och kontrollförlust. Oftast reagerar kvinnorna med att stänga av sina känslor helt. ”Det var som om det hände utanför allting annat.”

Obekväm. Här talar de om spänningar, oro, obehag och rädsla – till exempelför mörker och ljud. De upplever klumpighet, gärna kroppslig: ”Jag kände det som om hela mitt ansikte skulle gå i bitar.”

Löjlig. Här berättar kvinnorna om hur de tror det syns utanpå att de blivit sexuellt utnyttjade. ”Jag har alltid känt mig annorlunda och alltid längtat efter att vara vem som helst, normal …”

Och normala är de utan tvekan. Redan som små utvecklar vi en förmåga att känna skam (se faktaruta). I sin första rapport från studien –”Disgust, disgust beyond description” – berättar GullBritt Rahm om denna globala känsla: Överallt skäms vi för att bli bortstötta och negligerade. Och överallt kan skammen aktiveras genom kritik, avvisanden och nedvärdering, genom anklagelser, fördömanden och obesvarad kärlek.

I hela världen finns också generella sätt att hantera den öppna skammen – som att rodna, svettas, få hjärtklappning och bara vilja försvinna.

Däremot kan vi ha olika saker vi känner skam för i olika kulturer.

Vad skäms vi för i Sverige?

–Det förändras, men i vår livstid verkar det bland annat handla mycket om att visa upp skamlösheten för att se hur mycket skam den väcker, noterar GullBritt Rahm.

Hon kan inte förstå varför det är så intressant att visa skam offentligt –och tänker på den skymfning och schavottering som finns i vissa teveprogram.

Känner inte folk skam där?

–Jo, det tror jag, eftersom vissa program handlar om de allra smaskigaste ingredienserna som spelar med i skam – att inte duga, att inte få tillhöra, att bli bortvald och förlöjligad. Allt det här är mycket skambeläggande.

Därmed, påpekar GullBritt Rahm, projiceras skammen inte bara inåt utan också utåt, mottittarna. Att de ska känna skammen inpå bara kroppen är just det som tycks vara fascinationen.

Annars tycker hon sig se hur dagens svenskar skäms för inte vara älskade, eller känna skam för att bli använda. För unga tjejer kan det vara skamligt att bli för skrytig.

–Det är extra olyckligt, eftersom bästa botemedlet mot skam är stolthet, säger GullBritt Rahm. Stolthet är en jätteviktig motvikt till skam, den bästa medicinen. Men man får tydligen inte säga att man är stolt om sig själv.

Sedan drar hon en parallell med den dådkraft som kvinnorna i hennes studie behövt för att ta sig till en självhjälpsgrupp och för första gången i livet berätta: ”Jag har varit med om hemska saker när jag var liten.” Eller: ”Min pappa var på mig.”

–Det är oerhört viktigt att förstå att det finns andra, att man själv inte är ensam om att ha skamliga erfarenheter. Alltså är man inte så tokig, dålig och alienerad som man går omkring och tror.

Dessutom, påminner GullBritt Rahm, kan man automatiskt hjälpa andra i en självhjälpsgrupp. Att vara behövd höjer känslan av sammanhang –så att man kan begripa, hantera och känna mening i sitt liv.

Att tillhöra en grupp och sluta känna sig utanför –det kan vara det viktigaste steget för att ta sig ur skammens grepp.

Fotnot: ‘Disgust, disgust beyond description‘ – shame cues to detect shame in disguise, in interviews with women who were sexually abused during childhood. Artikel i Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing 13/2006.