Vårt sätt att se på känslor och sjukdomar förändras med tiden. Melankolin som männen beskriver i Karin Johannissons senaste bok hade hög status, medan kvinnliga offentliganställdas utbrändhet på 2000-talet var låg.

I dag rekommenderar Socialstyrelsen i första hand kbt, kognitiv beteendeterapi, mot lindriga och måttliga depressioner. Det säger något om vår tid och vår syn på människan.

– Den lätta depression som Socialstyrelsen beskriver drabbar många av oss någon gång i livet. Ska vi ens kalla det depression? frågar sig Karin Johannisson. Vi borde stanna upp och fråga oss vad normalitet är i vår tid. Kanske kan vi tjäna på att hantera en del av dessa känslor utanför den medicinska världen?

– Om inte så hänvisar vi all problemlösning till medicinerna och bortser från andra tolkningar. Vi riskerar att krympa normaliteten. Allt mer blir sjukdom.

Det ligger en väldig makt i privilegiet att sätta en diagnos, menar Karin Johannisson. Samtidigt har individen ett intresse av att få ett diagnostiskt namn på sitt onda. Det är en lättnad att veta att det man lider av har ett namn. Namnet betyder förklaring, befrielse, tröst och hopp om behandling.

Det finns en paradox i dagens samhälle. Vi är friskare än någonsin fysiskt och lever längre, men den psykiska ohälsan ökar.

– Ett av många skäl till att jag skrev den här boken var att jag började känna mig engagerad i den häftigt stigande depressionskurvan. .

Alla siffror pekar på att antalet depressioner ökar.

– För mig är det inte självklart att det är rätt, säger Karin Johannisson och påpekar att hon inte uttalar mig som medicinsk expert.

Som historiker kan hon inte säga vad som är rätt och fel. Istället visar Karin Johannisson fram historien som en spegel för vår tid. I den kan vi se hur depressionsliknande symtom har ­tolkats och hanterats på helt andra sätt i tidigare epoker.

– Det betyder inte att det var bättre förr, men det man kan notera är att när vi placerar allt mer av nedstämdhet, sårbarhet, ångest och trötthet i medicinska diagnoser så minskar vi möjligheten reflektera kring och kanske i vissa fall både att acceptera och bejaka de här tillstånden.

Just därför har det varit så värdefullt att använda de historiska källorna som en erfarenhetsbank, menar hon. I boken Melankoliska rum beskriver Karin Johannisson hur olika individer genom tiderna upplevt känslor av melankoli, vilka uttryck de tagit sig, hur de har värderats av samhället och tidens läkare.

Ordet depression som vi använder idag är bara en del av det större begreppet melankoli. Melankolin har både en depressiv och hämmad sida och en vildare, utlevande, kreativ.

– Det finns de som säger att vi romantiserar melankolin, men jag håller inte med om det.

Det som karakteriserar det vi kallat för melankoli, med starka känslosvängningar, skulle delvis kallas bipolär sjukdom i dag. Det stora mörkret och energin i kontrastverkan mellan apati och eufori talar för det. I boken skriver Karin Johannison om skalden Esaias Tegnérs. Hans beskrivning av sitt känsloliv är ett exempel på detta. Han var djupt nere i depression och manisk om vartannat.

Begreppet depression är ganska nytt, i alla fall ur en historikers synvinkel. Ännu på 1920-talet står ordet depression i uppslagsböckerna för antingen en term inom fysiken eller inom nationalekonomin. Först i mitten av 1900-talet börjar det användas allmänt i patientjournalerna. Föreställningen om ångest, fobier, melankoli har funnits längre, men tolkningen av begreppet ändras i olika tider.

– Begreppet melankoli har stått för förlust av något som man inte vet vad det är.

Melankolin är ett brett begrepp, från ett lätt och bitterljuvt tillstånd till djup sjukdom. Man hänvisar till svart galla, vilda vätskor som väller fram. Den förknippas med klarsyn, kreativitet och skaparkraft – ett intellektuellt temperament.

Depressionen är en medicinsk term som innefattar att man känner sig nedtryckt, passiv och hämmad. Den senmoderna lätta melankolin kännetecknas av tomhet – en rastlöshet vi gärna fyller med konsumtion.

– Än i dag har melankolin en aura som säger att personen är kreativ, känslig, reflekterande, intellektuell.

Med historien som relief i Karin Johannissons bok framträder bilder av dagens depressionsepidemi. Kanske har ett av 2000-talets modeord, stress, ­något att säga om varför vissa framhäver att de mår dåligt. Karin Johannisson tycker att det har gått inflation i begreppet.

– Nu är det så att om man inte är stressad – vem är man då? Vi sätter begreppet stress i samband med rätt normala krav på läxor, prov, arbete etcetera.

Även begreppet depression eller mjukisbegreppet deppig används slarvigt, anser hon. Att vara deppig idag signalerar ”jag behöver tröst”, snarare än ”jag är sjuk”. Karin Johannisson berättar att hon hörde ett radioprogram i vilket en ung tjej sa att ”man får mer uppmärksamhet om man mår dåligt”.

– Nedstämdhet och otillräcklighet skapar intimitet och gemenskap. Det är ett sätt att tala om sig själv och få andra att lyssna.

Givetvis är det viktigt att få dela detta för att orka med alla krav. Förväntningarna på att vara lyckad och lycklig, utåtriktad, snygg, ha massor med vänner, framgång och ett bra sexliv är hårda. Just därför att alla kraven på att vara extrovert är så tydliga kan det introverta, de melankoliska rummen, verka hotfulla.

– Vi glömmer att det finns många färger i de melankoliska rummen. Det är inte bara svart. Vem vill bara vara glad? Visst vill de flesta av oss också vara melankoliker fulla av nyanser? En kännande människa måste bära också de melankoliska rummen inom sig.