”Utan släkt och barndomsvänner...” sjöng klagande en av solisterna i ”Trubaduren” på Operan nyligen, varpå min dotter gav mig en varm blick – hon kände igen och applicerade Trubadurens saknad på mig som ensam invandrat till Sverige.

Tidigare har jag upplevt andras avund. I sådana sammanhang har jag försökt locka fram de avundsjukas bästa sidor, försökt visa att de också har något att vara glada över, att enbart utseende kommer man inte långt med, att vi är mer än våra ansiktsdrag eller välsvarvade kroppar, att det är det inre som räknas etcetera. Andras avund har varit mer eller mindre hanterbart.

Det som stör mig är min egen avundsjuka på folk som har släkt och barndomsvänner, inte minst för min dotters skull. Att som vuxen etablera nya nära relationer i det nya landet är inte lätt och dessa har fungerat delvis som substitut för de nära och kära som jag saknat mycket i exilen. Det hjälper inte att jag vet om att inte alla som har tillgång till släkt och gamla vänner tar vara på dessa, jag ser gärna de andra, de som håller ihop. Själv känner jag mig lite stympad som invandrare, utan just släkt och gamla vänner, något jag får lära mig att leva med.

G

– – –

Åh, vad detta är svårt och skamligt! Avunden har verkligen ”genomsurat” stora delar av mitt liv. Jag är mellanbarn i en skara av tre systrar. Lillasyster är åtta år yngre. När hon kom kräktes jag varje morgon jag skulle gå till skolan, i över ett halvår. Jag har alltid minutiöst bevakat min andel med ett snedvridet rättvisepatos. Har sällan trott mig vara riktigt älskad, trots att jag nu ser att så varit fallet.

Till saken hör att jag oftast tyckt väldigt illa om mig själv. Redan som liten grät jag mig till sömns och bad om att få bli en annan, bara slippa vara jag. Har inte bett om ting eller status, bara att bli omtyckt.

När jag sen kom in i ett yrke som jag älskade och där min självkänsla blev stark, förändrades mycket. När jag visste att jag dög på ett område smittade det av sig på andra områden. Sedan kom jag att träffa min man som gav mig ännu mer självförtroende, detta hjälpte mig mycket.

Missunnsam har jag varit och det är riktigt fult. Skadeglädje har jag känt och det är hemskt. Som tonåring deltog jag och bästa vännen i en liten skönhetstävling. Hon vann! Avundsjukan slog till med full kraft och skammen över denna känsla gjorde att jag gav bort mitt vackraste smycke till henne. Det är väl så vi ofta gör, kompenserar för det dåliga samvetet.

Med åren har dock självkänslan blivit mer stabil och jag tycker inte jag är missunnsam längre. Kan med uppriktig glädje känna med andra i deras framgångar och lycka.

Men det har varit en jobbig resa.

”Älska dig själv”

– – –

För flera år sedan läste jag boken ”Avund och svartsjuka – en utmaning ” av Verena Kast. Den var bra. Där lärde jag mig att hantera egen avund på ett bra sätt. Jag ställde mig frågan: Skulle du vilja leva den andra personens liv? Svaret blir oftast: Nej. Därmed blir jag av med den avunden;-)

Jag har även lärt mig en annan sak om avund: Människor blir lättast avundsjuka när någon gör eller kan något bättre än de själva inom det egna området, det vill säga det är inte lika lätt för en ”ohöjdhoppare” att bli avundsjuk på till exempel Stefan Holm.

Rolf

– – –

Stort tack för intressanta artiklar! Vad gör jag när andra är avundsjuka på mig? Växer och gläds – över att ha/vara något som andra eftertraktar!

Maire Rähn

– – –

I de flesta familjer besväras föräldrarna från och till av avundsjuka mellan syskon och mycket tjat om orättvisor. När våra två grabbar var 4 och 5 år tog jag till ett drastiskt beteende som fick en god effekt.

När jag exempelvis hällde upp läsk åt pojkarna och den äldre klagade över att det inte var rättvist att den yngre brodern hade fått mer i sitt glas svarade jag att ”livet är orättvist” och fyllde på ännu mer i den yngres glas. Ganska snart slutade de att klaga på bristande rättvisa.

Långt senare har mina pojkar berömt mig för detta. När jag berättar om mitt tillvägagångssätt för dagens föräldrar med barn i samma ålder blir de först chockade men, i en del fall, efter en tid positiva till metoden.

Vad säger expertisen?

Hans Kjellman

– – –

Med intresse läste jag i artikeln att avund är en grundläggande ingrediens i samspelet bland alla sociala djur. Då drog jag mig till minnes en upplevelse som gjorde mig mycket förvånad första gången jag lade märke till avunden i just detta fall. Jag har sedan snart 30 år fött upp islandshästar. En dag tar jag ut en av hästarna för en ridtur och släpper den sedan i flocken, den är stolt och glad. Då kommer ledarstoet och markerar med bakdelen mot den häst jag ridit; hon säger mycket klart: Du ska inte tro du är något bara för att hon red dig i dag! Avund eller rangordning? Samma sak?

Birgitta Ingvar-Nilsson

– – –

Det mesta handlar i dag om tid. En storasyster eller -bror blir ju för ett tag ställd åt sidan på grund av amning, blöjbyten och bärande. Då finns inte så mycket tid över för lilla mej. Ta er tid att berätta och låt det större barnet vara med och hjälpa till då känner man sig viktig och stor.

Tant Eva

– – –

När vår stora tjej absolut ville ha napp och slippa ta ansvar förklarade vi för henne skillnaden och erbjöd henne att bli liten som sin lillasyster – men det innebar också: inget lördagsgodis, blöjor, inget födelsedagskalas med kompisarna, inte gå hem och leka med dagiskompisar, ligga hemma och slå med en skallra, precis sådant som bebisar gör. Valet blev enkelt därefter... Mamma

Att människor är sociala varelser är sant, men det är inte nödvändigtvis lika med konkurrerande varelser. Inte heller är delaktighet och bekräftelse lika med konkurrens. Vem orkar för övrigt bry sig med sin ”position”? Vad blir det av en sån social samvaro? De flesta vuxna inser nog, så småningom i alla fall, att livet bara blir bättre om grannen har det lika bra. Bob

Känner igen mig i mycket som skrivs i artikeln och har själv levt ett liv med avundsjukan hängande över mig. Min lösning var att ta tag i min självkänsla. Efter att jag gick en kurs i bättre självkänsla har jag släppt dessa negativa tankar. Den kursen jag gick fick mig att inse att det inte går att ändra mina beteenden för att få hjälp utan det krävdes att jag ersatte gamla negativa tankar med nya. Hade turen att hitta denna kurs (nlp­kurser) genom en kompis.

Sara