På bara ett par decennier har den amerikanska självförtroende- och framstegskulturen fått hård konkurrens av en terapeutisk etik: Amerikanerna är känslomässigt underutvecklade, psykiskt bräckliga och i behov av en hel yrkeskår för att klara livets vanliga skiftningar
Jodå, även i USA har det nyligen kommit en bok som går till attack mot terapisamhället. I One Nation Under Therapy: How the Helping Culture is Eroding Self-Reliance menar etikforskaren Christina Hoff Sommers och psykiatern Sally Satel att vi håller på att bryta ner vår medfödda förmåga att möta livets utmaningar.
Orsaken: Den högsta dygden har blivit att stå i kontakt med sina känslor och dessutom kunna uttrycka dem fritt. Och för detta finns ”en bok för varje åkomma, en konsult för varje kris, en terapeut för varje sorg, ett teve-program för varje problem” som det står på bokens omslagsflik.
Att man mår bra av att leva ut sina känslor är en myt, hävdar dock den mångåriga, moralkonservativa krönikören George F Will i förra veckans
Washington Post. Han anser att all forskning som pekar på motsatsen bara tystas ner.
De exempel han tar från Sommers/Satels bok handlar om allt man i dag gör i USA för att skydda den känsliga medborgaren. Man kallar busschauffören för ”elevtransportör” och lärarna byter ut rödpennorna mot lila bläck.
”Röda korrigeringar får eleverna att känna sig så förfärligt bedömda” raljerar George F Will och drar slutsatsen: Således ett skifte från budskapet ”se här vad du behöver förbättra dig i” till ”se här allt som du gjort rätt”.
Alla exemplen är för honom uttryck för dagens terapeutiska kultur. Tävlingsinriktade bollspel ersätts av ångestdämpande och självförtroendehöjande spel där ingen åker ut. Och han frågar sig, med tanke på de så sårbara och ömtåliga barnen: Borde inte ett oförtjänt självförtroende utgöra ett ännu större problem?
För George F Will pekar Sommers och Satels bok mot en kommande nationell kraftlöshet - eftersom han anser att ”terapism ersätter dygderna på vilka republiken grundades -
självbehärskning, självförtroende och mod”.
Författarna, som presenterar kapitel som Myten om det bräckliga barnet, Emotionell korrekthet och Från Patos till patologi sammanfattar snarare sitt budskap så här: Att tala om problemen är inget substitut för att konfrontera dem.