Bakom dessa olika uttryck för att ”må dåligt” har Göran Larsson de senaste åren börjat se en gemensam nämnare: Skam. Han tror till och med att vi underskattar hur starkt skamkänslorna styr i våra liv. För när klienterna cirklat runt sina till synes helt olika bekymmer ett tag i terapin kan dessa visa sig ha en och samma källa.

–Först ser man inte sambanden och den underliggande kraften. När de förstår att det handlar om skam löser sig flera problem samtidigt, berättar han.

Göran Larsson är präst, föreläsare och terapeut vid St Lukas i Falun. I augusti kom hans bok Skamfilad – om skammens många ansikten och längtan efter liv (Cordia 2007), en faktabok sprungen ur en grundton i hans eget liv: ”Jag visste inte vad det var, men det kändes som något brustet eller murket på botten av mig själv”, skriver han i förordet. Som vuxen har han insett hur skammen letat sig in i hans ”väsens kärna och skapat rädsla, stress och kaos under årtionden”.

Han är inte ensam om att behöva lång tid för att förstå vad som egentligen gömt sig bakom alltihop. Det ligger i skammens natur att vi inte gärna umgås med den – tvärtom, påminner Göran Larsson: Massiva skamkänslor är som ett själsgift, säger han, så livshindrande att vi tidigt lär oss att undvika dem.

För hans egen del höll skammen honom i ett orubbligt grepp i många, många år.

Men boken handlar inte om hans egen resa, utan om hela skalan av allas våra olika skamkänslor – från förlägenhet till förintelse. För så länge vi mest rodnar, svettas eller önskar oss en lucka i golvet handlar det bara om så kallad mild skam, en känsla vi fått med oss biologiskt och som är nödvändig för att bevara vår egen och andras integritet och värdighet.

Om andra aktivt lägger skam på oss, däremot, kan vi utveckla betydligt mer destruktiv självkritik. Längre ut på skalan kan vi styras helt av självförakt. Det är då människor ägnar stora delar av sina liv åt att både slippa känna skammen och gömma den för andra genom olika försvarsbeteenden (se grafik).

–När en människa skalar av lagren av försvar och närmar sig sin skamproblematik kommer ofta en enorm sorg, sårbarhet eller vrede, berättar Göran Larsson. Särskilt i de ögonblick då de minns vad som hänt under uppväxten.

Då frös jag till is, kan hans klienter beskriva det. Eller då dog jag. Och det handlar nästan alltid om något som inträffat inför andra; skam är ju ögats känsla, förklarar Göran Larsson som i boken myntar ett eget uttryck för andras skambeläggning: att skamma.

–Den som blivit skammad har alltid kvar rädslan för att bli betraktad med en nedvärderande blick, på ett föraktfullt sätt. Att bli gjord till åtlöje. Eller, inte minst, rädslan för att ingen vill se på en, att andra ska vända sig bort i vämjelse eller avsky. Det är som om något inom en kan gå sönder i andras blickfång.

För många som döljer sina skamkänslor kommer de ut på förvända sätt – i form av stress, nedstämdhet eller kroppsliga symtom. Många klienter lider av värk, magproblem och förlamande trötthet för att komma undan outhärdlig skam. Det är också vanligt att skamfyllda människor går omkring med känslan av att vara en bluff, att hon rätt vad det är ska bli avslöjad. Om folk bara visste …

–Där det finns mycket skam känner sig många otillräckliga och börjar kräva av sig själva att orka litet till. I sin längtan efter att vara mer finns en risk att istället börja göra mer, förklarar Göran Larsson. Den här otillräcklighetskänslan tror jag har att göra med att man inte är i tillräcklig kontakt med det som är genuint och äkta i en själv. Det är därför man upplever sig som en bluff.

På så sätt blir skammen också ett hinder i nära relationer, menar han. Den som inte vågar visa sig helt och fullt börjar använda avvärjningsmekanismer – tar avstånd själv (drar sig tillbaka) eller håller den andra på avstånd (går till anfall). Då är det ofta skammotorn som dragit igång, gissar Göran Larsson.

–Intimitet handlar ju om att på ett ömsesidigt och öppet sätt dela djupa och känsliga erfarenheter. Kan man förenas på så många betydelsefulla plan står den sexuella föreningen för en lust som bygger på intimitet.

Hur kommer skammen in i här, menar du?

–Skam förvandlar erfarenheter av utsatthet, sårbarhet eller ensamhet till känslor av dålighet. Den får oss att vilja slippa visa oss och i stället ta genvägar till något som verkar intimt. Om vi då försöker mötas i en sexuell intensitet som inte har sin grund i intimitet står vi kvar med samma avstånd till varandra när intensiteten sjunker.

Men det är också i närheten till en annan människa man kan bli fri, menar Göran Larsson. Man behöver någon med sig, och så behöver man gå tillbaka till de ögonblick när allt gick snett. Därmed inte sagt att det är lätt, fortsätter han: Stunden då minnena kommer upp i terapin och klienten riskerar att ha kontakt med den gamla skammen –då är det som känsligast. Tillsammans kan de behöva tassa runt de där ögonblicken en tid. När man till slut berör den sista, hemska pusselbiten – den om vad som hände, vad som upplevdes vara så skamligt –kan den verkliga befrielsen komma till stånd.

Och det handlar inte alltid om svåra saker som incest, mobbning eller övergrepp. Man kan ”känna sig som ett slem” som någon uttryckte det, därför att skam varit en uppfostringsmetod. För att man så ofta fått en förälders straffande tystnad. Eller för att man aldrig fått prata om de känslor som funnits i familjen. Det kan få många att utveckla en stark känsla av att inte duga.

–När den skamfyllda situationen väl kommer upp på bordet kan den verka obetydlig för en utomstående. Men då får jag inte säga ‘det där var väl inget att skämmas för‘. Den formen av avfärdande är som att sluta vara med personen i upplevelsen. I den stunden behöver man ett medkännande vittne.

Är det inte därför vi håller på och slätar över, för att vi vill förstå utan att döma?

–Jo, men mest tror jag det beror på att vi inte står ut med att dela den oerhörda skammen, gissar Göran Larsson, utan vi måste liksom slänga fram ett plåster.

Sedan berättar han om en nära vän som lyssnade på honom medan han nystade i den vämjeliga känslan av vem han själv var, långt där inne.

När han hade fått prata av sig sin skam kunde vännen sucka: Ja du, Göran, detta livet, detta livet.

–Det var så otroligt läkande. Jag kunde sitta där och vara totalt lost, och så mötas av något så fullt av närvaro, så fullt av delande och medkänsla. Så länge man är ensam med skammen blir den en återvändsgränd. Men om man bara får dela den med någon som är där utan att mildra, värdera eller förklara …Då kan en annan människas milda närvaro visa oss vägen ur.