Den brutala våldtäkten nyligen måste vara förklaringen. Eller kanske är det bara inbillning. Men när jag försöker närma mig en kvinna att intervjua på parkeringsplatsen vid Täby centrum börjar de plötsligt småspringa åt motsatt håll.
Det är tydligt att det inte är rätt tidpunkt att försöka närma sig ensamma kvinnor på en parkeringsplats. Om det någonsin är det.
Det blir allt jobbigare att försöka gå fram till någon av de ensamma kvinnorna som just parkerat sin bil. De gör inte som kvinnor i Los Angeles än - hälsar på tillräckligt avstånd på den man som går mot dem och stirrar för länge, för att kolla om han är en knäppis eller inte. Så att de ska hinna undvika honom.
Hettan från solen som står i sitt högsta läge får
försöken att kännas allt mer panikartade för var gång. Det är fruktlöst. Kanske är lyckan bättre inne i Täby centrum.

Hon jobbar i dag, en lördag, i blå T-shirt på ett café inne i centrumet. Det är lättare att fråga henne om en intervju - hon kan inte springa därifrån. Och på jobbet känner hon sig nog trygg.
- Det är framför allt på kvällar och nätter som jag blivit uppmärksam. Det som hänt här i Täby har gjort att jag börjat tänka mer på risken för att det ska hända mig något här, säger Gabriela Väistö, 18, som bor i Täby.

Det omedelbara intrycket är att Gabriela är öppen och vänlig precis som många är i den åldern när livet väntar på att börja levas ”på riktigt”.
Hon har lätt att sätta ord på hur hon känner, ibland stannar hon upp lite för att hitta rätt ord när hon pratar. Att hon ställer upp på att bli intervjuad beror på att hon är arg över att behöva förändra sitt sätt att leva på grund av en gnagande oro för sin trygghet.
Gabriela säger att det också stått om saker som hänt i lokaltidningen, händelser som inte fått större spridning. Hon har blivit rädd många gånger, som till exempel när systern och hon nyligen var ute och sprang i spåret.
- I början var det andra där också. Plötsligt var vi helt ensamma och det hade blivit mörkt. Vi var verkligen rädda. Till en del berodde det på att min syster och jag eldade upp varandra.

Gabriela Väistö berättar att hon och väninnorna börjat med nya rutiner för att bli säkrare. Alla har till exempel slutat gå den ensligt belägna genvägen hem på kvällar och nätter.
- Vi brukar också prata i mobilen när vi går ute ensamma på kvällen. Det känns tryggare. Och så ringer vi varandra för att kolla att alla kommit hem säkert. Om vi är ute hela natten sover vi över hos varandra.
Föräldrarna är oroliga och uppmanar dem att vara försiktiga. Varken Gabriella eller hennes vänner använder pepparsprej eller något annat att försvara sig med.

Det har aldrig hänt någon av dem något. Men försiktigheten ska garantera att ingenting någonsin heller händer. En del föräldrar bidrar genom att hämta sina döttrar vid tre-fyra på lördags- eller söndagsmorgonen.
Gabriella har blivit mer misstänksam mot män. Mot dem som är i medelåldern. Och mot killar i hennes egen ålder.
- Om jag byter nummer med en kille skulle jag aldrig ge mitt hemnummer. Bara mobilnumret, som inte finns listat hos telefonbolagen. Och då talar jag nog för alla tjejer i min ålder.
När hon och hennes väninnor går på klubb gör de det i grupp. Även där är hon försiktig. Att lämna glaset utan uppsikt är ett ”big no-no”. Risken är för stor att någon släpper ned någon drog som omtöcknar medvetandet, som Rohypnol.
- Samtidigt umgås jag bara med folk jag känner när jag går ut. Och jag har aldrig gett ut mitt mobilnummer till en kille på krogen. Man vet aldrig vem det är.
Gabrielas oro - befogad eller ej - begränsar påtagligt hennes liv. För att hon vill vara på den säkra sidan. Kanske har det med hennes ålder att göra, att hon bara är ett år yngre än den flicka som blev så brutalt våldtagen i Täby en natt i början av april.

Den 19-åriga flickan märkte inte att en man - snart hennes våldtäktsman - klev av nattbussen vid tre på morgonen samtidigt som hon. På busshållplatsen ringde hon till sin väninna och sade att allt var bra. De kom överens om att hon skulle ringa igen när hon kommit hem. För att säga att allt var bra.
Plötsligt när hon går på den lilla stigen med alla träd runtomkring känner hon hur en hand läggs runt hennes mun och en annan hand placeras runt hennes hals. Hon känner en isande skräck och börjar skrika för livet.
Mannen slår henne ett tiotal gånger hårt i ansiktet - det tror hon nu efteråt. Sen sliter han in henne i ett buskage, över ett dike, och våldtar henne. Hon minns bara fragment, de utgörs av lösryckta minnen av dödsångest. Hon vet inte exakt vad som hände under de tre timmarna våldtäkten pågick - hon flyter in i och ut ur medvetande.

Jag är ute på parkeringsplatsen igen. Inser att det är lönlöst att ens försöka närma mig ytterligare en ensam kvinna här för en intervju.
Kvinnan vid busshållplatsen struntade i att vänta på sin buss när jag tittade på henne en tredje gång och log samtidigt - från 100 meters håll.
Där borta ligger en McDonalds och den har en uteservering. Vid ett av borden sitter en kvinna. Hon har inte ätit upp sin hamburgare och sina chips, så hon lär inte springa därifrån heller.
Det visar sig snart att hon gärna vill prata om hur hon upplever stämningen efter ”alla våldtäkterna”.
- Jag gick samma väg som hon som blev våldtagen, tre timmar innan det hände. Jag bor precis där det inträffade också. Det är mycket skog där och lite folk under hela dygnet, säger hon.

Det är tydligt att också Gunilla Ericsson, 32, påverkats starkt av det som hände nästan precis utanför hennes fönster. Nu tar hon alltid taxi ända fram till porten om hon varit ute sent.
- Förut delade några stycken av oss taxi. Så gick vi av samtidigt. Då brukade jag gå sista biten själv. Det gör jag inte längre. Nu tar jag taxi ända hem till dörren.
Däremot är hon inte rädd när hon är ute bland folk.
Hon tänker inte på ”det där” då. Men precis som Gabriela släpper hon aldrig sitt glas med blicken. Skulle hon glömma att hålla koll på drinken köper hon en ny i stället. Och köper hon öl blir det alltid på flaska - det är säkrare.

Men en rockad har skett. Förut valde hon att åka kommunalt, därför att det inte verkade säkert att åka taxi. Nu blir det taxi, men hon väljer att åka med de bolag som är ”säkra”. Och om chauffören ser det minsta farlig ut tar hon en annan taxi.
- Oftast är de väldigt snälla och väntar tills man låst upp porten innan de åker iväg, säger hon och tar en klunk cocacola.
Även hon stämmer av med sina väninnor att allt är ok när de kommer hem. Men Gunilla tycker ändå inte att hon begränsats i sitt beteende på grund av rädslan. Däremot, fortsätter hon, är hon tvungen att planera framåt mer. Och mamma och pappa brukar oroligt fråga om hon tar sig hem på ett säkert sätt.
- Det jobbiga är att ens behöva tänka tanken att behöva skydda sig. Ibland har jag funderat på sprej, men det har stannat vid tanken.
Lite underligt är det när killar i hennes omgivning säger att om de varit där, då när flickan i Täby våldtogs, hade de kunnat ta fast våldtäktsmannen. Det är ungefär som att dessa killar tydligt vill markera att de är annorlunda.

Hon använder kontantkort till mobilen - bland annat för att ingen ska kunna ta reda på var hon bor. Hon brukar prata med sina väninnor om katastrofkänslorna de har, att de kommer att bli våldtagna. Kanske är det ett sätt att hantera rädslan. Killkompisarna tycker i varje fall att de ska skaffa överfallslarm eller pepparsprej.
- Jag brukar stoppa upp håret under en keps för att det inte ska gå att se om jag är en tjej eller kille när jag går på skumma vägar. Och nu skulle jag nog börja springa om jag hörde steg bakom mig om jag var ute sent här.
Hon ser påtagligt ledsen ut för att hon inte längre känner sig trygg i det område som hon alltid trodde var lugnt. Så det hon sa tidigare, om att hon inte begränsats, låter inte så övertygande.
- I Sollentuna blev en tjej som var ute och sprang på dagen våldtagen och bunden vid ett träd. Mitt på dagen. Det känns som om det händer mycket nu här.
- Och en jobbarkompis som var ute och sprang själv stoppades i spåret av andra joggare. De varnade henne för att springa själv. Det är helt sjukt egentligen.

Fotnot: Louise Bjurwill, den 19-åriga flickans målsägandebiträde, förmedlade hur våldtäkten gick till.

FAKTA: Nyligen kom Brottsförebyggande rådet med ny statistik. Den visade att antalet anmälda utomhusvåldtäkter fördubblats de senaste 20 åren.
Förra året anmäldes nästan 700 - de flesta ägde rum under sommaren. I bara fyra procent av dessa fall hittas och fälls gärningsmännen.