Fräter på min kropp
ja spyr,
ja hatar kroppen,
ja äter inget frivillit,
ja gråter,
ja skär,
ja e deprimerad,
ja ser svarta människor,
ja hör röster i huvet,
ja kallar alla för dechar,
ja vill inte leva,
ja andas aldrig,
ja e okontaktbar,
ja bär hemligheter,

vem e jag??
sweetie is not alive
(från Anslagstavlan på bup.nu, augusti 2005)

Självmordstankar, självskador, vantrivsel i fosterhem, barnpornografi, ätstörningar och känslor av meningslöshet … Anslagstavlan på bup.nu, Barn- och ungdomspsykiatrins hemsida, där ungdomar kan skriva om sina problem är tung läsning. Men det finns strimmor av hopp. Många ungdomar lägger ut sin mejladress och ber andra att ta kontakt. En tjej med borderline får ganska snart svar av en annan med samma diagnos som skriver ”du får gärna prata med mig”. Webbredaktörens sakliga inlägg ger också tröst i mörkret.
Så här skrev Kim på bup.nu för några dagar sedan:
Trött
jag är så trött på livet orkar inte mer nu vill ta livet av mig men
vågar inte nån som vet vad jag ska göra snälla hjälp mig
Redaktören svarar:
En sak du kan göra är att gå in på sidan ”Kontakt med Bup”. På sidan ”Adresser” finns en länk – Vad kan man göra om man har självmordstankar? Gå in på den!
– redaktören för bup.nu
Många är medvetna om att kötiden för att komma till en psykolog hos Bup är lång. Hemsidan blir en möjlig genväg. Förutom att publicera inlägg på anslagstavlan kan unga skicka frågor och få svar från Bup-personalen några dagar senare. Mejlskörden blir allt större så alla frågor får inte svar. Bortåt hälften besvaras. Flera frågor har samma tema och då väljs en representativ fråga ut.
– Den största kritiken vi får från ungdomar är att vi inte svarar snabbt nog, säger Ingrid Gråberg som är psykolog på Bup
i Österåker.
Nätgenerationen är van vid att allt går fort. Omedelbar behovstillfredsställelse gäller år 2005. Men frågeställarna får tåla lite väntan. Ingrid Gråberg understryker att bup.nu inte är något alternativ till psykakuten utan snarare en ersättning för forna tiders veckotidningsspalter med frågor från läsarna och svar från experter.
– Vi ställer aldrig en diagnos utifrån mejlen. Och vi måste vara noggranna med att de som läser svaren inte lägger in fel saker mellan raderna.
Frågorna besvaras direkt på hemsidan och svaren finns tillgängliga för alla.
På Bup förstod man förhållandevis tidigt att det var viktigt att fånga upp unga människors problem just på nätet. Redan 1998 drog de igång bup.nu, med möjlighet för ungdomar att ställa frågor och få svar.
På hemsidan finns ett helt batteri med frågor som har besvarats tidigare. Kanske kan man hitta vägar ut ur de problem man har redan här. Det handlar om relationer, sorg, droger, tvångstankar och andra former av psykisk ohälsa. De senaste frågorna har bland annat följande rubriker: ”Jag är orolig för min mammas drickande, ”När kommer mensen”, ”Min syster har tagit livet av sig”, ”Ångestattackerna kommer och går”, ”Min pappa dog i terrorattacken i London”.
– Anslagstavlan på bup.nu vänder sig till unga mellan ungefär 12 och 20 år. Det finns inga åldersgränser egentligen. Om någon som är 25–26 ställer en fråga som vi tycker är typisk för många ungdomar som kanske är yngre så besvarar vi den, säger Ingrid Gråberg.
Ungefär 80 procent av dem som skriver är tjejer.
– Vi besvarar nog en lite större andel av frågorna från killar. När de väl skriver till oss vill vi gärna locka fler, säger Ingrid Gråberg.
Varför tror du att det är så många tjejer som mejlar?
– Dels kommunicerar tjejer mer, men forskningen visar också att tjejer är mer stressade. Vi behöver backa och se hur vi förhåller oss till tjejer och killar. Förvånansvärt många med bra familjeförhållanden mår dåligt och många av dem har dåligt samvete inför sina föräldrar för att de inte orkar vara glada.
Vad ska föräldrar vara uppmärksamma på?
– Det är inte alltid lätt att skilja en depression från vanligt tonårsbeteende. Att sova länge och ändå ständigt vara trött kan vara helt normalt. Många unga tycker att de signalerar till föräldrarna att de mår dåligt, men de kanske inte är så tydliga.
– Det jag tycker att man ska vara uppmärksam på är om ungdomarna ändrar beteende radikalt: plötsligt byter umgänge eller slutar umgås med kompisar över huvud taget, slutar gå ut, slutar med fritidsaktiviteter, slutar ringa kompisar, slutar äta.
Men det är inte alltid lätt att hjälpa. Bup-personalen får också mycket kritik.
– En stor andel av dem som skriver in är negativa till Bup. ”Min psykolog fattar ingenting” får vi ofta höra. Men vi psykologer kan inte läsa andras tankar. Om inte ungdomarna berättar hur det egentligen är, så kan vi inte hjälpa. Det syns inte utanpå att man till exempel varit utsatt för sexuella övergrepp eller att man har tvångstankar.
I perioder har det kommit ovanligt många frågor om svårare problem som självmord och självskador. Har psykologerna svarat på extra många frågor av denna tyngre karaktär har de märkt att andra med lite mindre bekymmer inte har mejlat. Därför försöker de blanda svar på svåra och mindre svåra problem som ungdomar har.
Psykologerna har noterat att en del verkar ta i ordentligt om hur dåligt de mår för att de ser det som den enda möjligheten att få svar. Samtidigt finns det många som beskriver ett jättelidande och tilllägger ”men andra har det värre”.
– Man måste inte ha 20 symtom och både en bedrövlig skol- och familjesituation för att få svar. Det är illa nog att vara deprimerad eller att vara utan kompisar. Det är viktigt för oss att det inte bara är tung psykiatri på sajten utan att alla ska känna igen sig.
Ingrid Gråberg har själv följt utvecklingen av nätsajter där ungdomar kommunicerar med varandra, bland annat genom sina egna två barn som är stora nu.
– Det positiva med webbcommunities där ungdomar skriver och ger varandra råd och stöd är att de får mycket bekräftelse och kan känna en tillhörighet. Det kan vara skönt att känna att ‘det är inte bara jag som har ångest och känner mig ensam‘.
Hela tonårstiden handlar ju om att skaffa sig en identitet.
– Det är ett ständigt sökande för att ta reda på ‘var hör jag hemma‘.
Samtidigt finns det förstås nackdelar. Inte minst när unga deprimerade hjälper andra i samma situation.
– Det finns många eländessajter och risken är att de egna problemen förvärras. På samma sätt som Goethes roman Den unge Werthers lidanden ledde till en våg av självmord när den kom, kan en del sajter förhärliga självskador och starta epidemier. Man hänger sig åt lidandet, fokuserar på det. Den identitet man skaffar sig är ”jag är en sån som mår dåligt”. Men man är ju så mycket mer!
Nätet kan vara en stark inspirationskälla för unga som skadar sig själva eller lider av anorexi. Risken för epidemier ökar med de snabba kommunikationsvägarna.
– Jättemånga unga ger varandra råd och tips. Det är till övervägande del bra, men det finns ju också en hel del som handlar om hur få kalorier som är möjligt att överleva på och sådant. Och i dikter förhärligar de när blodet rinner.
Ingrid Gråberg ser bristen på skolhälsovård som en anledning till att det är så hårt tryck på bup.nu.
– Det finns ju inte mycket till elevhälsa på skolorna i dag. Om man mår dåligt på en tisdag och skolsköterskan bara är där på torsdag eftermiddag så är det klart att man hoppas på snabba svar på nätet.
Varför tror du att så många unga mår dåligt i dag?
– Stressen i samhället drabbar alla. Nu ska alla små barn gå på dagis i stora grupper och alla unga ska klara att få högskolebehörighet i gymnasiet till exempel. Men vi har inte samma förutsättningar. Och snabbsamhället med mobiltelefoner, sms, chatt hetsar också upp tempot.
Reflektion, eftertanke, tystnad har satts på undantag.
– Och ord på pränt kan vara så mycket hårdare än i ett samtal.
Alla ord i en nätdagbok, ett sms eller ett mejl far illa kvickt ut ur fingrarna.
– Det är en enorm skillnad på att skriva tunga tankar i en dagbok i skrivbordslådan mot att skicka ut dem på nätet samma dag. När gjort är gjort kan man inte ta tillbaka orden innan någon kan tänkas ha läst dem. För en del kan det bli traumatiskt när man kommer på vad man faktiskt ställt till med.
Eftertankens kranka blekhet kanske leder tillbaka till den gamla pappersdagboken (som den måste kallas nuförtiden). Åtminstone ibland. När man vill vara helt anonym.