Maths Jesperson har efter sina år som brukare av psykiatrisk vård utarbetat en modell för hur man ska ta hand om människor med psykiska svårigheter. (Foto: Marcus Eriksson)
Han är en erfaren brukare av psykiatrivård, men också en beläst och berest innovatör. Maths Jesperson har grundat nätverket Demokratisk psykiatri och under nästan femton år föreläst på konferenser för psykiatriker och psykologer runt hela världen. Hans projekt har diskuterats i brittiska parlamentet och hans idéer om hur psykiatrisk vård borde bedrivas finns med i internationell litteratur.
Maths Jesperson är kontroversiell, men är själv klar över vad han tycker:
- Det är dags att på allvar skrota den medicinska modellen inom psykiatrin. Det finns inga bevis på sjukdom när det gäller så kallade psykiskt handikappade.
En sjukdom, säger Maths Jesperson, måste alltid baseras på ett virus, en bakterie, en genetisk defekt eller en påvisbar skada. Bara i mycket få fall förekommer detta hos personer som vårdas på psykiatriska kliniker.
Därför måste hela psykiatrin organiseras om i grunden och anpassas till att hjälpa människor ur svårigheter i stället för att ge dem diagnoser på psykiska sjukdomar.
- Så länge man envisas med att hålla fast vid att psykisk sjukdom är likställig med kroppslig kommer man att låsa in folk och ge dem mediciner i stället för det stöd de behöver för att återhämta sig.
Förutom att sådan behandling ger upphov till onödigt lidande är den ett resursslöseri utan like, menar han.
- Folk blir inte friska, snarare tvärtom, och samhället går på knäna eftersom det blir så dyrt att vårda folk i decennier.
Maths Jesperson grundar sina slutsatser på sina egna erfarenheter som patient. Men han har också samlat in tusentals patienthistorier och plöjt travar med forskning i ämnet.
- I två år vårdades jag för grava tvångssyndrom och jag har aldrig varit så dålig som när jag skrevs ut.
Hans historia om åren i psykiatrin är lik många andras. I hans fall handlade det om tvångshandlingar - han var bland annat besatt av att duscha i timmar för att bli ren. Till slut blev det omöjligt att leva ett normalt liv. Som 26-åring kom han till en psykiatrisk avdelning och fick diagnosen OCD, tvångssyndrom.
- Jag blev ordinerad neuroleptika. En vårdare visade mig runt på avdelningen; där var mitt rum, och där låg dusch och toalett, matsalen och TV-rummet.
Sedan satt Maths och undrade vad som skulle hända. Men det blev inte så mycket mer. Ingen psykolog och inga djupare samtal.
- Vårdarna var trevliga och spelade kort med oss patienter. Men de var tillsagda att inte prata för mycket med de intagna. Då kunde de ju indirekt bedriva en sorts terapi, säger Maths Jesperson sarkastiskt.
På egen begäran fick han träffa en psykolog ett par gånger under några månader. Denne bedrev beteendeterapi och menade att Maths skulle komma över sitt renlighetstvång genom att korta ned duschtiden, steg för steg. Det hjälpte inte. Och så tog samtalen slut.
Maths fick nu ett flertal olika mediciner, i relativt höga doser, men de hade heller ingen verkan, menar han.
- Förutom bieffekterna. Jag blev slö och trött och fick darrningar och andra plågsamma störningar.
Till slut ville inte sjukhuset ha kvar honom.
- Jag ansågs inte vara farlig vare sig för mig själv eller min omgivning och kunde lika bra hålla på och duscha hemma, bara jag tog mina piller, tycktes de ansvariga läkarna mena.
Ödet ville annat. Väl utskriven kastade Maths Jesperson alla mediciner i soporna, gick i hypnosterapi och fick så småningom av en slump kontakt med den katolska kyrkan, konverterade och ”blev frisk”.
- I religionen hittade jag både gemenskap och den andliga rening som jag sökt efter så länge. Alla mina symtom försvann, säger Maths.
Men sina upplevelser kunde han inte glömma. Maths Jesperson engagerade sig i RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa, blev ombudsman och var med och grundade en internationell organisation för psykiatripatienter. Ur den sprang nätverket för Demokratisk psykiatri.
Maths Jesperson började i och med detta resa världen runt för att ge ”brukarperspektivet” - det vill säga patientens historia, på kongresser med psykiatriker och psykologer.
- Ibland kunde det vara över tvåhundra läkare och tre brukare.
Många fascinerades av min historia och mina iakttagelser av sjukdom i allmänhet och psykisk sjukdom i synnerhet och så blev jag inbjuden igen.
Han lärde känna folk i flera länder. I Prato i Italien - känd för sin humana psykvård - bodde han på ett gruppboende för ungdomar med psykos. I Indien såg han folk bo i burar och utfodras som boskap och i Afrika vårdades alla utan medicin, eftersom det saknades pengar.
I Belgien togs svårt psykossjuka om hand hemma i vanliga familjer bland barn, hundar och gamla, enligt en gammal tradition.
Utifrån dessa erfarenheter, och från arbetet inom RSMH, har Maths Jesperson utvecklat en modell för hur psykvård borde bedrivas som fått namnet Demokratisk psykiatri.
- Skapa små kriscentra runt om i samhället dit folk kan gå när de mår dåligt. Där ska man mötas av ett tvärvetenskapligt team som kan ge det stöd och den behandling som personen i fråga önskar. I alla situationer ska det vara patienten själv som bestämmer.
Dessutom måste öppenvården bli mer tillgänglig - och
uppsökande. Låt alla psykiskt belastade, som vill, få ett personligt ombud som alltid står på brukarens sida. Lagstifta bort all tvångsbehandling, stäng alla psykiatriska kliniker och sluta att använda neuroleptika mot patientens vilja.
För de få som ändå måste ”läggas in” duger ett rum på ett vanligt sjukhus. Så är det i Italien och sängplatserna är nästan alltid tomma, hävdar Maths Jesperson.
Han vet att detta i mångas öron låter otroligt kontroversiellt, men påpekar att medicinhistorien är full av övergrepp - och behandlingsmetoder som man trott varit bra och sedan skrotat.
Särskilt illa har man behandlat ”dårarna”.
- Då har det gått bra att rekommendera lite vad som helst, steriliseringar, lobotomi.
- Psykiatrin kan inte få fortsätta att vara ett fängelse där läkare hävdar sin rätt att bestämma över människor som farit illa. I stället för mänskligt bemötande, kärlek och omsorg möts människor i kris i dag av kalla rum, medicin och spännbälten. Samtidigt som det ställs krav på dem att efter utskrivningen kunna leva ett ”normalt” liv, något som de varken vill eller klarar av just då, säger han.
Fortfarande är det den repressiva attityden som gäller inom stora delar av psykvården, anser Maths Jesperson. Patienten ska följa de råd de får, delta på promenader, ta sin medicin och äta upp maten - annars följer restriktioner.
- Psykologer som pratar med personerna är forfarande ett ovanligt inslag. Det är klart att patienterna inte blir friska då.
Maths Jesperson menar att det är dags att inse att det är patienterna själva som är experter på sin sjukdom. De vet i princip alltid att deras tillstånd hör ihop med deras liv, men orkar eller kan inte hävda sin vilja och accepterar så småningom medicinering.
Genom det så slipper de också kämpa och får stöd från ansvarig läkare. Många gånger - dock inte alltid - ligger emotionella trauman bortträngda i det undermedvetna. Det är därför lättare att acceptera piller än att ta itu med dem.
- De symtom som psykpatienter visar upp är konflikter de inte har kommit igenom. När man inte kan hantera sitt liv och det man varit med om utvecklar man strategier för att klara sig. Somliga utför tvångshandlingar, andra hör röster och förklarar det med att det är andar, änglar eller hemliga sändare. Vad ska de tro när de inte ser någon som pratar?
Men i det nätverk för demokratisk psykiatri som nu växer fram finns förståelse för detta. Här verkar alla - bland dem många psykiatriker - för en mer human modell. Man vill skapa ett alternativ till den vård som ges på de flesta håll idag.
Men vad ska hända med alla de som är våldsamma och utgör en fara för sig själv och andra?
- Folk ska ju inte lämnas vind för våg, utan någon behandling. Med rätt stöd och rätt bemötande blir inte dessa personer mer aggressiva än du och jag. Det vet alla vi som i åratal vistats och jobbat med psykiskt belastade personer.
