Har man fått ett skönt rus av bekräftelse vill man tillbaka till det känsloläget så ofta som möjligt. Detta beskriver Annika Sjöö, mest känd som dansare i TV4-programmet Let’s Dance, men också gymnasielärare och nybliven författare till boken ”Fröken Duktig – en självbiografi” (Ica bokförlag).

– Det är som om jag hela tiden har letat efter kickar. Och likt en knarkare har jag behövt allt större doser. När jag blivit bäst i klassen, ska jag bli bäst i skolan. När jag är bäst i skolan, ska jag bli bäst i landet. Och så fortsätter det, berättar 30-åriga Annika Sjöö över en lunch i centrala Göteborg.

I boken beskriver hon sina stenhårda krav på sig själv att vara smartast, snyggast och snällast. Ingen får tycka illa om henne. Bakom den framgångsrika och välputsade fasaden har det funnits stark självkritik och ångest.

I skolan hårdpluggade hon för att få höga betyg samtidigt som hon ansträngde sig för att vara både söt och populär. I tonåren satsade hon hårt på tävlingsdans. Som vuxen har hon tävlat i TV4-programmet Let’s Dance under tre säsonger. År 2009 vann hon tillsammans med Magnus Samuelsson, ”världens starkaste man”.

 Allt bekräftelsebehov har handlat om att alla ska tycka om mig.

Idén att skriva en bok om alla mörka känslor under den käcka ytan kom när hon gjorde ett blogginlägg med rubriken ”Är perfekt det enda som gäller?”. Läsarkommentarerna strömmade in när hon beskrev sin ångest, sin strävan efter att vara perfekt och sitt enorma bekräftelsebehov. Detta lockade henne att berätta mer i en bok.

Annika Sjöö är övertygad om att de höga prestationskraven kommer från henne själv. Som liten kände hon sig trygg och älskad för den hon var.

– Jag minns inte att mamma eller pappa en enda gång har sagt ”Det här måste du klara” eller ”Prestera det här eller det där”.

Men hon har ett tydligt barndomsminne av den där speciella känslan av att bli utvald och få bekräftelse. På dagis fick lilla Annika höra att hon ”hade svampnäsa”. När barnen var ute i skogen var det ofta hon som hittade svamp först. Det gjorde henne glad för stunden, men också nervös.

– Jag hade ju ingen aning om var svampen fanns. Det var väl bara min envishet som gett resultat första gången. Jag blev rädd för att avslöjas, för jag ville inte att fröken skulle bli besviken på mig.

Förskolepedagogen är inte den enda auktoriteten som Annika har velat vara duktig inför. Genom hela sin skoltid har hon ansträngt sig till det yttersta för att få lärarna att tycka om henne och för att leverera rätt resultat.

– Min dagbok från högstadiet handlar nästan bara om att jag var rädd för att sänka min femma i gymnastik.

Det var inte bara i idrott hon fick bra betyg. I gymnasiet funderade hon på att byta från danslinjen i Angered till Sigrid Rudebecks gymnasium som hade högst intagningspoäng i Göteborg. Annika kunde få en plats på prestigeskolan, men ångrade sig efter ett dagslångt besök.

– Rudebeck var en skola där alla elever var som jag, högpresterare. Här skulle jag inte ha kunnat vara duktigast och få allt beröm från läraren. Jag stannade i Angered och fick fortsätta glänsa.

Enligt en ny avhandling i psykologi av Victoria Blom skulle Annika Sjöö kunna beskrivas som en person med så kallad prestationsbaserad självkänsla. För att må bra måste man känna sig duktig, men om det går dåligt riskerar man att ta särskilt illa vid sig av kritik eftersom omdömet om den egna personen är så starkt kopplat till vad man gör.

Att ångest är en vanlig följeslagare till hårda prestationskrav visar docenten Irena Makowers nya studie. Båda forskningsstudierna presenteras senare i artikelserien.

För Annika Sjöö var det tufft att komma tvåa i Let’s Dance två år i rad. Hon kände sig misslyckad. Tredje gången gillt satsade hon stenhårt tillsammans med sin danspartner, Magnus Samuelsson. De vann, förvisso ungefär lika knappt som hon hade förlorat året före, men då var lyckan total och tårarna strömmade av glädje och lättnad.

Först på senare år har Annikas inre krav på att vinna svalnat lite. Men det har varit ett mödosamt arbete att våga misslyckas, att låta andra tycka vad de vill om henne och att stå ut med att inte vara bäst. Åren efter 20 var särskilt tuffa. Två tidigare säkra bekräftelsekällor fanns inte längre: Gymnasiet var avklarat och tävlingsdansen hade hon lagt av med.

Ett avgörande steg i rätt riktning var när hon som 23-åring gick till en psykolog.

– I terapin blev jag starkare men också arg för att jag låtit andra människor styra mina känslor och mitt sätt att leva.

Hon har funderat över varför det är så och konstaterar att hennes mamma alltid satt andra människors välmående före sitt eget. Annika gissar att hon har härmat det beteendet. Hon har alltid stått sin mamma nära och bott hos henne sedan föräldrarna skildes. När Annika gick i gymnasiet fick hennes mamma en utmattningsdepression.

– Jag kanske slängdes in i vuxenvärlden för fort då. Jag har oroat mig mycket för mamma genom åren fast jag egentligen hade nog med andra bekymmer. I tonåren har man inte erfarenhet av den sortens sjukdomar heller. Då tänker man: ”Ryck upp dig!”.

Men hon upprepar att det definitivt inte är hennes älskade mamma som har drivit henne att ställa så höga krav på sig själv. Annika säger att hon har pushat sig själv och tävlat med sin närmaste omgivning så länge hon kan minnas. I lågstadiet handlade det om att vara bäst och sötast. I högstadiet var det viktigt att också ha många kompisar. Långt senare fick hon höra att ”Annika Sjöö” då varit ett begrepp. Smart, smal, snygg och populär bland både tjejer och killar. Avundsjukan följde i hennes spår. Själv ansträngde hon sig för att vara snällast också, för att inte bli illa omtyckt.

– Allt bekräftelsebehov har handlat om att alla ska tycka om mig. Tillsammans med killar har jag försökt vara ”den perfekta flickvännen” och ibland har det lett till att jag bara oroat mig för att göra och säga fel saker.

Hela tiden har hon haft ett extremt kontrollbehov. När andra festade i högstadiet och gymnasiet drack hon ytterst sällan alkohol fast hon ibland längtade efter att vara full och släppa all kontroll. Som tävlingsdansare reste Annika mycket och höll stenhård koll på sina danspartner, deras vanor, ovanor, tider och biljetter.

– Jag har ansträngt mig så för att behaga andra för att undvika ångest. Det ångrar jag. I dag har jag förstått att jag själv är den viktigaste personen i mitt liv och jag har förlikat mig med att jag är en orolig själ, säger Annika och drar iväg för att leda ett nytt dansträningspass som hon hoppas att alla som deltar i ska gilla. Fast om de inte gör det så är det numera helt ok faktiskt.