Det faktum att våra storasystrar är volontärer, att de gör detta utan att få betalt, är vad tjejerna uppskattar mest.

Maria Munkesjö, Tjejzonen.

För den som känner att kraven är övermäktiga och livet känns svårt kan det vara skönt att veta att det finns stöd, bland annat på nätet helt gratis.

Tjejzonen, Sveriges största stödorganisation för tjejer, erbjuder många olika sätt att kommunicera med deras volontärer. De är för det mesta tjejer mellan 25 och 30 år som fått en kort utbildning för att vara lagom privata och personliga, men samtidigt professionella, enligt projektledaren Maria Munkesjö.

”Storasystrar” kallas volontärerna och de går att nå genom mejl, chatt och i stödsamtal. En chattsyster är en tjej som man skriver med en gång i veckan i maximalt ett år. Nytt för i år är att man kan prata med en ”storasyster” via webbkameran.

– Det faktum att våra storasystrar är volontärer, att de gör detta utan att få betalt, är vad tjejerna uppskattar mest. Det skapar en tillit till vuxenvärlden.

Maria Munkesjö har noterat att ämnena som tjejerna tar upp med sina äldre ”storasystrar” skiftar beroende på vilket sätt de har kontakt.

De som träffas i verkligheten pratar ofta om prestationskrav i skolan, förhållande till kompisar, relationer i familjen. De som har en chattsyster skriver oftare om psykisk ohälsa som ätstörningar och självskador.

– Att kommunikationen sker utanför det fysiska rummet gör det nog lättare att ta upp svårare saker. Man kan bibehålla sin inte­gritet på ett annat sätt.

Kan ”storasystrarna” hantera så här svåra frågor som ätstörningar och psykisk ohälsa?

– Volontärerna ska inte ge råd, de ska lyssna och många säger uttryckligen att de inte vill ha hjälp, de vill bli lyssnade på. Men våra volontärer ska ju klara av att bära deras berättelser. Det pratar vi mycket om när vi har handledning eller andra träffar.

En annan stödverksamhet är Stiftelsen Stella som erbjuder tjejer som är mellan 16 och 20 år att få en mentor. Mentorn är en tjej som är minst 27 år gammal, som hon träffar en gång i månaden för att få stöd, råd och peppning av.

– Tanken är att de två tjejerna tillsammans ska leta efter nya perspektiv, bolla tankar utan att den som är äldre dömer eller fostrar, säger Maria Rosvall som är stiftelsens grundare.

Stress, utanförskap, prestationer, oro för framtiden, svårigheter att få struktur i tillvaron är vanliga orsaker till att tjejer söker stöd.

– Andra skäl är att de inte känner sig sedda av sina föräldrar. I en del familjer med nya småsyskon kan tonåringarna komma bort. Flickor har en tendens att stänga dörren om sig och kommer det då ingen och knackar på, så kanske de inte får det stöd de faktiskt längtar efter, säger Maria Rosvall.

Många är medvetna om att de tackar ja till fel saker och nej till fel. De vill ha någon som hjälper dem att göra bättre val.

Era mentorer har en kort utbildning, men hur gör de när deras gymnasister verkar ha större problem än vad de kan klara av?

– Vi intervjuar alla tjejer som söker stöd hos oss. Visst är flickor med till exempel en ätstörningsproblematik duktiga på att dölja det, men jag är rak: ”Äter du och sover du ordentligt?” kan jag fråga dem. Då får jag ofta ärliga svar och kan göra en bedömning om de passar i mentorprogrammet eller inte.

Mentorerna får handledning var tredje månad. Då får de chans att diskutera om de får ta emot större frågor än de klarar av att svara på.

Vilka är de vanligaste ämnena som tas upp när mentorer och tjejer möts?

– Det beror mycket på ålder. När de är 16 år har de precis överlevt högstadiet, värsta perioden i tonåren, skulle jag säga. De är i en ny skola och ställer sig frågor som ”Vem är jag i gruppen?” De har funderingar kring ”dumma tjejer, konstiga lärare”. I tvåan har de landat. Många frågor rör då stress och konsten att hitta struktur i pluggandet. Frågor som ”Har jag valt rätt? Borde jag byta inriktning?” dyker upp. I trean handlar det om att skolan snart är slut. Den trygga rutinen byts mot stora frågor om hur det är att bli vuxen.