”Du är för tyst. Du måste försöka räcka upp handen oftare”.

Under hela skoltiden fick Cecilia Vintetjärn höra samma sak upprepas på utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal.

Men någon större utveckling blev det inte. Etiketten blyg präntades djupare och djupare in i henne och hon fick aldrig någon hjälp med att våga ta för sig och prata mer.

– Jag tyckte att det var lite pinsamt att mina föräldrar alltid skulle behöva höra från skolan att jag var så blyg. Det är ungefär som att barn ofta skäms för att berätta att de är mobbade. Man framstår som lite svag och det vill man inte, säger Cecilia Vintetjärn.

Många blyga minns just skolan som jobbig. Även om de försökte gömma sig längst bak i klassrummet och titta ner i bänken, tvingades de med jämna mellanrum ut i rampljuset för att läsa högt inför klassen eller hålla föredrag framme vid tavlan.

Ett barnkalas eller en fotbollsträning kunde man hoppa över om det kändes för jobbigt, men skolan kom de inte undan. Dag efter dag under minst nio års tid tvingades de genomlida de där obehagliga situationerna.

För Cecilia Vintetjärn var mardrömmen när läraren plötsligt gav henne frågan utan att hon ens räckt upp handen.

– Det var hemskt. Jag blev så nervös att det blev tvärstopp och jag kom inte på något. Nästa gång blev jag ännu mer nervös och då låste det sig ännu mer. Det blev som en ond cirkel, säger hon.

Klagomålen på Cecilias tysthet handlade inte bara om att hon sällan sade något i klassen. När hon väl gjorde det, pratade hon dessutom väldigt tyst. Både kompisar och lärare klagade på att de inte hörde vad hon sade.

– Vill man inte synas så intalar man sig nog att man kan slinka obemärkt förbi om man pratar tyst. Det ser ut som om man säger något, fast det är ingen som hör en.

De teoretiska lektionerna gick ändå någorlunda smärtfritt att ta sig igenom. Så småningom lärde sig Cecilia tricket att räcka upp handen på de frågor som krävde ett kort och enkelt svar. Då hade hon fyllt sin svarskvot – med minimal taltid i klassrummet.

De praktiska ämnena var värre. Där gick det inte att gömma sig utan Cecilia var tvungen att ta mer plats och visa sig själv. Gymnastiken minns hon som hemsk.

– Det var verkligen ingen trygg atmosfär. Jag var inte mobbad, men kände mig utsatt. Oftast fick de två duktigaste pojkarna ropa upp namnen på dem som de ville ha i sitt lag. Jag var inte jättesportig och blev alltid sist vald. Det var obehagligt att bli utpekad inför hela klassen som den som inte kunde.

Men trots de jobbiga erfarenheterna från skoltiden, arbetar Cecilia i dag själv som lärare – i ett praktiskt ämne dessutom.

Under musiklektionerna på Kungshagens skola i Nyköping kan hon ibland se hur vissa blyga elever våndas. Aldrig att de skulle slå sig ner ensamma vid den högljudda trumman eller elgitarren. Att sjunga eller spela akustisk gitarr i grupp är en fullt tillräcklig utmaning.

– I början brukar jag låta alla spela eller sjunga samma sak tillsammans, så att de blyga eleverna vänjer sig lite vid att höras, säger Cecilia Vintetjärn.

För sitt examensarbete på musiklärarutbildningen gjorde hon djupintervjuer med sex blyga ungdomar för att ta reda på hur de upplevde sin skolsituation. I mångt och mycket delade de Cecilias erfarenheter av vad som var jobbigt. Att läsa högt, hålla föredrag eller ensam leta efter en sittplats i matsalen, fick deras hjärtan att klappa, kinderna att rodna och orden att fastna.

Men trots att oron satte sig i hela kroppen, såg eleverna det inte som en lösning att helt befrias från de pressande situationerna. Lite förvånande tyckte de flesta i stället att läraren borde fördela ordet till alla i klassrummet och inte bara släppa fram de elever som svarade rakt ut eller viftade ivrigast med handen.

– Får man frågan ofta så vänjer man sig till slut att svara inför klassen. Om man däremot pratar väldigt sällan, stiger förväntningarna på vad man ska säga när man väl höjer rösten. Det gör att man blir ännu mer nervös, säger Cecilia Vintetjärn.

De flesta eleverna i studien hade precis som hon själv blivit uppmanade att ta för sig mer i klassrummet. Flera oroade sig för att de skulle få sämre betyg eftersom de inte räckte upp handen tillräckligt ofta eller deltog i diskussioner. En flicka var rädd att avslöjas som en bluff eftersom hon inte presterade lika bra muntligt som på proven.

– Det här blir lätt en extra stress. Att bara konstatera under ett utvecklingssamtal att en elev är blyg, blir inte så konstruktivt. Det är bättre att föra en kontinuerlig diskussion kring vad som är jobbigt och hur man som lärare kan underlätta för eleven, säger Cecilia Vintetjärn.

Inte heller de läskiga föredragen ville de blyga eleverna slippa undan. Däremot önskade de att formerna för framträdandena hade sett lite annorlunda ut. De flesta önskade att de fått öva oftare med kortare föredrag inför en mindre grupp.

– Som lärare måste man också undervisa publiken hur man beter sig när någon håller föredrag. Om man som blyg tar mod till sig och pratar inför klassen, ska man inte behöva mötas av taskiga kommentarer – vilket tyvärr inte är helt ovanligt i skolans värld, säger Cecilia Vintetjärn.

Samtidigt var eleverna väldigt tydliga på en punkt: De ville inte bli särbehandlade på grund av sin blyghet. Och de ville inte att läraren skulle göra för stor sak av den. En flicka som hela tiden fick höra att hon var tyst, kände sig avslöjad som svag inför klasskompisarna. För henne var blygheten starkt förknippad med skam.

– Blyghet har en så negativ klang. I min studie valde jag därför att tala om tysta elever. Blyg är något man är medan tyst är något man själv väljer att vara. Genom att prata om tysthet för man tillbaka makten till personen i fråga. Han eller hon är inte bara ett passivt offer som det är synd om.

Jämfört med när Cecilia själv gick i skolan, tror hon att medvetenhet om de tysta barnens situation är större i dag. Under lärarutbildningen diskuterade de både hur man bemöter utagerande och inåtvända elever.

Ändå upplevde nästan alla ungdomarna i Cecilia Vintetjärns studie att de fick för lite uppmärksamhet av lärarna. De kände sig bortglömda och osynliga

i klassrummet. Eller som en flicka uttryckte det: ”Det är lättare för läraren att möta de stökiga pojkarna än de blyga flickorna”.

– Som verkligheten ser ut med allt större klasser och begränsade lärarresurser, är det ofta de utåtriktade och högljudda barnen som uppmärksammas mest. De tysta eleverna stör inte och blir därför lätt en bortglömd klick som får klara sig ganska mycket själv, säger hon.