”Ingenting.” ”Minns inte”. ”Kommer inte ihåg.”
När Alexandra var fem år och kom hem på söndagskvällarna, efter att som vanligt tillbringat helgen hos pappa, svarade hon
aldrig riktigt på mammas frågor om vad de hade gjort. Ibland var flickan smutsig när hon kom hem, men hon hade alltid fått godis och nya leksaker.

Men en tisdag i augusti för tre år sedan svarade Alexandra till slut på frågan ”Vad har du och pappa gjort i helgen?”.
– Hon började berätta om ”fula lekar”. Sedan blev hon mer precis och berättade om ”snoppleken”. När hon väl börjat berätta så blev det mer och mer, säger hennes mamma Malin.
Vi träffas i Malins och pojkvännen Fredriks lilla radhus med fin uteplats med krukor med blommande pelargoner och petunior. Malin har bryggt kaffe. Alexandra är i skolan och Fredrik är på jobbet. Alexandras pappa Raul sitter i fängelse sedan snart två år, dömd för sexövergreppen på dottern.

– När Alexandra berättade fick jag panik. Hon skulle till pappa på fredagen. Dagen därpå gick vi till socialen och berättade. De sade att vi inte var i säkerhet och att vi skulle flyttas till en hemlig ort.
Det var inte första gången Malin var i kontakt med socialtjänsten. Hon hade slagit larm när pappan inte kommit tillbaka med dottern som överenskommet. Han hade behållit henne i flera veckor, trots att Alexandra gråtit och varit olycklig när hon skulle till pappa. Men Malin hade inte fått något gehör från socialtjänsten.
– Nu blev det plötsligt stort pådrag. Vi blev placerade i en jourlägenhet i en förort. Det värsta var att vi mötte olika personal hela tiden, det fanns ingen fast punkt, säger Malin.

Så började en plågsam rättsprocess där både Malin och dottern förhördes. Alexandra kunde berätta vad som hänt när ”pappa hade den blåa bilen” eller när hon gick på dagisavdelningen ”Nyckelpigan”. På så vis uppdagades att övergreppen förmodligen pågått sedan hon var tre år eller ännu yngre.
Senare fick de flytta till ett utredningshem.
– De andra var där för att utredas om de var lämpliga som föräldrar. Jag var där för att skydda mitt barn. Det var alla möjliga konstiga typer, en del såg ut som knarkare och det var mycket skrik och bråk. Det orkar man inte med
när man själv är i en utsatt situation.

När Alexandras pappa häktades kunde de äntligen flytta hem till Malins föräldrar. Raul hade tidigare hotat att ta Alexandra med sig till sitt hemland. Han hade hotat dottern med att döda hennes mamma eller mormor om hon berättade.
– Det är klart att hon inte vågade berätta då. Ibland kan jag tycka att de psykiska övergreppen är värre än de fysiska. Han hade sagt till Alexandra: ”Alla är falska, du är min enda kompis i hela världen. Pappa har bara dig.” Det är att lägga mycket skuld på ett litet barn.
Alexandra blev förkrossad när hon fick höra att pappa skulle hamna i fängelse. Malin fick förklara att det var ett fint ställe med eget rum, säng och tv.

– Hon älskade sin pappa ändå, hon var förvirrad. Men i dag vill hon inte träffa honom.
På Astrid Lindgrens sjukhus konstaterades att 5-åringen inte hade sin oskuld kvar.
– Det var svårt att ta in.
Under intervjun är Malin lugn och behärskad, men det slår upp röda flammor på halsen. Sedan den dagen incesten avslöjades är Malin sjukskriven. Hon äter en medicin mot depression och en mot panikångest.
– De gör att jag fungerar och kan ta hand om Alexandra, men jag kan inte gråta och släppa fram känslorna, förklarar Malin.

Även om det var tydligt att dottern inte hade det bra hos pappan misstänkte inte Malin för ett ögonblick att det kunde vara fråga om sexuella övergrepp.
– Det fanns inte i min värld. Om jag misstänkt det skulle jag ha anmält direkt.
Men det hade inte känts bra att lämna över henne till pappan. Alexandra var orolig när hon kom därifrån. När hon ringde från pappa till mormor och morfar lät det som ett inspelat meddelande och inte som ett småbarn uttrycker sig: ”Jag vill bara säga att jag har jätteroligt och att jag mår bra här.”
I dag är hon förbittrad över att ingen på förskolan eller socialtjänsten agerade.

– Han var hotfull på dagis också, jag tror inte personalen vågade anmäla honom. Myndigheterna har svikit oss hela tiden.
Att Malin är en ung mamma, hon var bara 18 år när Alexandra föddes, tror hon bidrar till att man inte tog hennes oro på allvar.
– Han hade bra inkomst och lägenhet i stan, det var så präktigt allting. Om jag varit en äldre och mer inflytelserik person hade jag nog fortsatt få ha ensam vårdnad. Men han manipulerade dem, de trodde på honom.
När Malin träffade Alexandras pappa hade hon haft några trassliga förhållanden och såg den tio år äldre mannen som tryggheten.

– Han var charmig och populär, bra på att tala, hade bra inkomst, var ofta klädd i slips och kavaj. Hans lägenhet var ingen vanlig ungkarlslägenhet utan fin och städad.
Malins föräldrar tyckte att dottern var för ung för att flytta hemifrån, men ändå glada över att hon träffat en så sympatisk och ordentlig man.
Inte ens när Raul plötsligt åkte in för att avtjäna sitt straff för misshandel av sin förra flickvän tvivlade Malin på hans godhet. Hon svalde hans historia att förra flickvännen hade ljugit ihop alltsammans för att få skadestånd.
När Raul avtjänat straffet blev han som förbytt. Han var sjukligt svartsjuk, tog strypgrepp och hotade henne. Malin tvingades att hela tiden rapportera var hon var och lämna telefonnummer så att han kunde ringa och kontrollera. Hon blev gravid, vilket inte var planerat. Till slut stod hon inte ut med terrorn utan flydde höggravid hem till sina föräldrar.
Första året efter att Alexandra fötts hörde pappan sällan av sig, men efter ett år krävde han plötsligt enskild vårdnad. Vältaligt pläderade han för sin sak.
– Det var ett helvete. Sådana här typer manipulerar, ingen kunde förstå hur han egentligen var. Han fick delad vårdnad.

att hon hade lämnat Alexandra till pappan.
– Men jag visste ju inte och förresten hade jag inget val. Om jag inte hade gjort det skulle jag förlorat vårdnaden. Myndigheterna har svikit oss hela tiden.
Alexandra har fått hjälp att bearbeta sitt trauma på en barnpsykiatrisk mottagning som är specialiserad på sexövergrepp. Hon gick tolv gånger tillsammans med andra barn i samma ålder som också varit utsatta för incest.
– När hon började i terapi blev hon som en bäbis igen och ville ha napp och snuttefilt igen fast hon var fem. Det var bra att hon fick bearbeta det, men det var läskigt att se.
Alexandra var ett gränslöst och överaktivt barn. Hon pratade oavbrutet, kunde krama och pussa främmande människor.
– Många tyckte hon var en så go unge, men det var inte naturligt. Psykologerna förklarade för mig att hon hade så mycket ångest.
Malin tycker att terapin har
varit fantastiskt bra för Alexandra. Hon har återvunnit sin integritet, är lugnare och mer tystlåten.
– Hon har fått tillbaka sitt normala sinne och det är skönt.

Alexandra för en kompis att pappa satt i fängelse. Det spreds och hon blev retad för det. Föräldrar ringde till skolan för att höra vad hennes pappa egentligen gjort.
– Lärarna sade att det hade de inte med att göra. Men alla vill ju veta allt om alla.

Malin och Fredrik fattade för ett år sedan det drastiska beslutet att flytta från Stockholm, där båda har vänner och föräldrar, till en mindre ort i södra Sverige. Den enda de känner än så länge är en tidigare arbetskamrat till Fredrik. De lever ett ganska isolerat liv.
Alexandra och Malin har skyddad identitet, men Malin lever ändå med skräcken att Raul ska hitta dem. Tidigare har han utgett sig för att ringa från kommunen och då fått reda på var Alexandra bor. I november släpps han fri efter att ha avtjänat två år av straffet.
– Han sitter bara och väntar på att få komma ut och fortsätta terrorn mot oss. Han har inte fått någon vård och han visar inte någon ånger.
Pappan har försökt få träffa Alexandra på anstalten, men det har avslagits.
– Det har varit jättebra med kontaktpersonen på Norrtäljeanstalten. Han har alltid förstått mig, säger Malin.

Det har blivit många flyttar under åren. Först för att Malin hade svårt att få ett förstahandskontrakt, sedan av rädsla för att pappan ska veta var de bor.
– När vi flyttade hit sade Alexandra ”Ska vi stanna här eller ska vi åka vidare snart?”. Det lät som vi bor på en cirkus och så känns det säkert för ett barn.
Malin lever i ständig oro för att Raul ska kidnappa Alexandra under en permission. Oron har begränsat livet, Malin vågar sällan göra resor eller utflykter med sin dotter. Många gånger har Fredrik fått stanna hemma från jobbet och ta hand om Alexandra när Malin mått som sämst. Han har varit ett stort stöd för henne.
– Att ta hand om ett barn är nog svårt, men att ta hand om ett barn som utstått sådana trauman är jättesvårt. Alexandra har varit hyperaktiv från morgon till kväll. Det börjar bli bättre nu, men hon var så i flera år.

Nu siktar Malin på att börja plugga, men vacklar ofta om hon ska våga. Hon träffar en psykolog varannan vecka. Fredrik har också träffat psykolog några gånger för att få prata om allt som hänt.
– Jag har inte levt ett normalt liv på sju år. Jag är en ung människa, är sjukskriven och går på medicin. Förut var jag glad och utåtriktad och jobbade jämt.
– Jag känner mig helt maktlös. Vem är fängslad, är det han eller jag? Jag tror att vårt lidande är värre än det han får utstå i fängelset.

Fotnot: Personerna i artikeln heter i verkligheten något annat.