I Åbo i Finland genomförde man under 1990-talet en studie - Integrerad vård av akut psykos - om behandling av psykossjuka, med fokus på dem som insjuknat i schizofreni.
Det visade sig att en grupp av de psykossjuka inte hade någon nytta av psykosmediciner, så kallad neuroleptika, medan andra fick bättre resultat genom en kombination av medicin och terapi. Att bara använda sig av neuroleptika hade en negativ effekt hos de flesta patienter, utom några få, som tillfrisknade med hjälp av låga doser medicin under kort tid.
En orsak till resultaten tros vara att neuroleptika har en depressiv inverkan på patienten, och kan även ge upphov till liknande psykiska symtom som medicinen ska häva, speciellt i höga doser.

Annan forskning visar också att människans hjärna börjar kompensationstillverka dopamin, en transmittorsubstans som neuroleptikan ska dämpa, när man ätit medicin under lång tid.
Studierna som leddes av YO Alanen, K Lehtinen och V Räkköläinen, var ett samarbete mellan Åbos universitet och Kuppis sjukhus. De bygger i sin tur på den metod som Jakko Seikkula utarbetat i finska Tornedalen, där cirka 85 procent av alla psykosinsjuknade återgår till ett normalt liv utan sjukskrivning inom tre år.

På basis av dessa resultat har man i Åbo utarbetat en metod för hur nyinsjuknade psykospatienter ska tas emot för att chanserna till självläkning ska vara så stor som möjlig: ”De öppna samtalets metod”. Metoden går ut på ett snabbt omhändertagande där hela familjen involveras, undvikande av sjukhusvistelse och intensiva samtal med ett specialutbildat psykosteam som åker ut till patienterna, samt tillgång till lugnande medicin.
I Sverige har ett motsvarande nationellt program påbörjats, det så kallade Fallskärmsprojektet. Mobila team finns nu på många håll i Sverige, men enligt en rapport från Socialstyrelsen (2003) är behovet betydligt större än tillgången.