Det är första gången han är hemma hos henne. De sitter i soffan och har det mysigt. På bordet framför dem surrar en bärbar ­dator bland rykande tekoppar. Nytagna foton av kvinnans familj fyller datorns skärm. Hon bläddrar fram en ny bild då och då. Leende noterar han dragen hon fått från sin mamma. Men så blir han väldigt intresserad av några bilder som hon hastigt klickar förbi.

När han vill se dem säger hon nej. Han insisterar och det uppstår en lekfull kamp om datorns mus. Efter ett tag inser han att hon menar allvar med sitt motstånd. Han stelnar till, flyttar sig till ena soffhörnet och sänker blicken. Värmen i atmosfären är bortblåst och det har blir obehagligt kallt.

Vad var det som hände? Låt oss omedelbart konstatera att så där komplicerat kan det vara att ­umgås. Människor är inga väloljade maskiner som fungerar perfekt i alla sammanhang. Ibland reagerar och agerar vi till synes irrationellt. Vi kanske inte ens själva förstår varför vi beter oss som vi gör.

Det är här mentalisering kommer in i bilden – vår förmåga att ­reflektera över våra egna och ­andras tankar, känslor och intentioner. Med den nya psykologins språk skulle man kunna säga förmågan att mentalisera hos mannen i scenen ovan sjönk i botten. Varför, och hur ska han få igång den igen? Kan kvinnan hjälpa till?

Om detta – hur var och en kan använda och utveckla sin mentaliseringsförmåga i vardagen–pratar jag med psykologen och psykoterapeuten Niki Sundström. Något som hon återkommer till är vikten av att ta en paus, känna efter, reflektera och att inte dra förhastade slutsatser.

– Det är väldigt vanligt att vi tror att vi är experter, att vi vet vad som rör sig inom oss själva och ­andra. Men vi måste ha en ödmjuk attityd och vara nyfikna på hur det faktiskt förhåller sig. Ofta finns det fler nyanser och vinklar än man kan ana från början.

I situationen med mannen och kvinnan i soffan skulle man kunna tänka sig att hon drar slutsatsen att han är knäpp och att här är ska det inte bli någon fortsatt romans. Han å sin sida kanske känner sig förvirrad över sin reaktion. Möjligen skäms han, mumlar fram en ursäkt och går därifrån.

Men om de stannat upp hade de kunnat samtala fram en fördjupad förståelse för varandra. En öppen attityd hos henne hade fått honom att våga lätta på sitt hjärta. Efter en stunds bollande hade han kunnat sätta fingret på sina känslor.

Han hade blivit arg, ledsen och rädd – ja, svartsjuk. Han hade misstänkt att det var en närstående manlig vän på de bilder som hon inte velat visa för honom. Hon hade då förmodligen skrattat och sagt att nej, det var bara foton hon skämdes för därför att hon såg så tjock ut på dem.

Sedan hade samtalet kunnat avstanna igen, om hon hade haft en nedlåtande och kritisk hållning till att han blivit så upprörd. ”Du hade väl inte behövt överreagera så där! Vi känner ju knappt varandra!” Och hon hade säkert inte avslöjat något mer om sin skam om han hade försökt övertyga henne att ”du är väl inte tjock”, eller ”sin kropp är absolut inget att skämmas för”.

Alla former av anklagelser är ett effektivt sätt att stoppa mentalisering, säger Niki Sundström. Den anklagade känner sig sårad och sätter sig i försvarsställning. Rädsla, skam och vrede styr tankarna och det går nästan bara att tänka i banor av hur man ska värja sig eller gå till motattack.

Att försöka tala den andre till rätta, och hävda att hon tänker ­eller känner fel, är också ett hinder för mentaliseringsprocessen.

– Ett problem i många relationer är att man fastnar i ett tänkande kring rätt och fel. Jag har rätt och hon har fel. Intar man en sådan position är det kört, det går inte att komma vidare, säger Niki Sundström.

Sundström tar städning som ­exempel, ett ­typiskt konfliktämne i många hem. Kvinnan kanske inte tycker att det är så viktigt att hålla ordning. Räkningar och ­andra papper hamnar lite här och där. Dagens smutskläder hamnar i en naturlig hög bredvid sängen, och de små löven i hallen och dammet utmed listerna ser hon inte. Hennes motto är ”hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete”.

Tyvärr blir det ett helvete ­eftersom han är mycket noga med var sak på sin plats och smutsränder i badkaret får ­honom att må illa. Han uthärdar det kaos hon skapar i perioder, men sedan säger han åt henne i varierande tonlägen att återskapa ordning, eller plockar själv surt undan.

Han tycker att hon är en slarvmaja. Hon anser att han är en ­pedant. Att skapa ett städschema och ordningsregler för hemmet kanske inte fungerar i ett sådant här fall, menar Niki Sundström. Man får nöja sig med en kompromiss. Men det viktigaste är att man kan samtala om konflikten så att de kan förstå varandras sätt att tänka och känna.

– Man kan ha helt olika synsätt, och det ena är inte mer rätt än det andra. Det går inte att döma ­någon för dennes djupt rotade värderingar.

När jag och Niki Sundström ­talar om konsten att mentalisera blir det uppenbart att det finns likheter mellan det förhållningssätt man bör ha gentemot små barn och den attityd som är lämplig gentemot en närstående vuxen.

Om ett litet barn blir argt eller ledsen är det viktigt att föräldern kan spegla barnets känslor. Det betyder att föräldern är närvarande, lyssnar och härbärgerar barnets känslor inom sig. Med ansiktsuttryck och annat kroppspråk visar man ­empati, att man förstår hur det känns. Med ord sätter man namn på den aktuella känslan. Därmed känner barnet sig sett och hört, skapar ett språk för känslorna och förstår att det inte är så farligt att känna på ett visst sätt. Barnet finner tröst och lugn.

Det går snett i barnets utveckling om föräldern upprepade gånger misstolkar barnets känslor, slätar över dem för att man inte står ut med negativa känslor eller inte klarar av att härbärgera dem, utan blir minst lika arg och ledsen själv. Det får barnet att bli förvirrat, att trycka ned sina egna känslor och bli rädd för dem.

På ett liknande sätt är det i samspelet mellan vuxna. Det är bara den närvarande och empatiske lyssnaren som gör det möjligt för den andre att öppna sig och ­avslöja djupt liggande känslor och minnen. Så kunde det ha blivit i vår lilla påhittade historia.

För mannen hade det kanske blivit tydligt att han upprepat ett gammalt mönster när han drog sig undan vid blotta misstanken på att hon kanske hade en annan. Han hade som liten upplevt sig sviken av sin mamma. Som stor hade flera kvinnor övergett honom.

– Det är svårt för människor idag att erkänna att de är beroende, och att de är rädda för att förlora den de är beroende av. ­Beroendet anses som något fult.

Kvinnan kunde ha upptäckt hur hennes övertygelse att hon var tjock ­rotats under uppväxten då hon ofta blivit retad för att vara knubbig. Nu förstod hon att det var skillnad mellan vad hon kände och hur verkligheten såg ut.

Så kan man fantisera. Men Niki Sundström hävdar att man ­genom att mentalisera kan bli mer medveten om hur man själv och ­andra tänker och känner och varför det förhåller sig så. Och är man tillräckligt öppen i en nära relation kan man få den anknytning som man aldrig fick som barn. Man blir trygg, helad av kärleken.