Ett naket barndomsrum. En gisten dörr i en tjock murvägg. En superstark treåring. En docka begravd under sanden.
Det här är bilder av en vuxen kvinna som bara finns inom henne själv. Vi kan kalla henne Astrid. Genom hela livet har hon sett sig som duglig, kompetent och pålitlig. Både på jobbet och bland vännerna.
- Jag har alltid känt mig som en stark person, juste och omtänksam. Att jag skulle kunna bli så kaotisk fanns inte i min föreställningsvärld.
För ett par år sedan kastades hon in i ”ett totalt, jävla kaos”, som hon säger. Ångesten grep henne, hon höll på att förgås av ilska, hon skämdes. Sömntabletterna skulle nog räcka för att

Den utlösande faktorn var att hon blivit farmor till ett första och efterlängtat barnbarn - som dessutom, i hennes ögon, alltför ofta fick vara med morföräldrarna.
Astrid greps av en svartsjuka hon knappt kunde hantera. Hon fick för sig att hon var utmanövrerad och att barnet undanhölls henne på pin kiv. Plötsligt kände hon sig ful och oälskad.
- Det drog igång något
jag inte hade koll på. Tankarna vandrade i huvet som ett mantra dygnet runt. Jag kunde knappast sova. Det var märkligt hur starkt det tog mig. När det var som jävligast fick jag våldsamma fantasier och till slut var jag ju nästan suicidbenägen, berättar Astrid som vid ett par tillfällen under samtalet blir så tagen att tårarna bara rinner.

Vi sitter på en pizzeria på Söder i Stockholm med tegelmuren synlig inne i restuarangen. Vid ett bord intill fönstret håller en ung mamma sin tremånadersbaby i famnen. En man i kort oljerock binder sin svarta labrador vid utgången och kommer in för att beställa en sen lunch. Espressomaskinen fräser.
Här och nu ser vi bilder ur verkligheten. Men för Astrid var det inre bilder ur det förgångna som fick henne att få fantasier om vad som pågick i nuet. En god vän såg att hon behövde hjälp och föreslog en terapeut som var specialiserad på symboldrama.
En av de första övningarna handlade om att blunda och visualisera en hiss som skulle ta henne till förgången
tid.
Hissen var trång och hade skjutbara järngrindar, såg hon för sig. Terapeuten bad henne stanna, kliva ur och beskriva rummet hon kommit till. Astrid såg stora fönster och vita, kala väggar. Så sterilt, berättar hon, att det var nästan otäckt.
Sedan uppmanades hon att stoppa allt som just då kändes smärtsamt bakom en mur i rummet och bara släppa ut litet i taget.
- Det blev en tjock mur, ungefär som den här väggen, säger Astrid och knackar på tegelstenarna intill oss vid bordet.
- Den hade bara en liten, oval öppning med en gammal gisten trädörr som inte höll tätt. Det sipprade ut rök mellan springorna
Nästa bild var ”hissen ner” till föräldrahemmet när hon var dryga tre år. Nu var hennes spontana reaktion: Här finns ju ingenting! Bara en enda stor tomhet.

Att mana fram bilden av sig själv som treåring - det var då hela paketet väcktes till liv, konstaterar Astrid och berättar: Hon föddes sensommaren 1943. Föräldrarna kunde inte ta ekonomiskt ansvar för ett barn. Astrid lämnades sex veckor gammal
till sina morföräldrar.
- Där var jag oerhört älskad och fick självklart vara prinsessa.
Så en dag i september 1946 kom hennes mamma, stannade en vecka och tog med sig lilla Astrid hem. Hon var då tre år och såg föräldrarna som främmande människor. När lillebror föddes ett halvår senare fick hon akut lunginflammation. Innan hon började gymnasiet hade hon haft samma sjukdom sex, sju gånger.
I dag kan hon börja se vad det handlade om:
- Mamma lyckades inte knyta an till mig, och jag har alltid haft det som förklaringsmodell att hon tyckte mer om min bror eftersom hon bara kramade honom. Att bli sjuk betydde att mamma var tvungen att bry sig om mig och att jag skulle få luftombyte - det vill säga åka till mormor och morfar. Jag åt snö för att jag skulle bli sjuk.

För att framkalla inre dramer från den här tiden har hon fått föreställa sig barndomshuset hos föräldrarna och möta sig själv som tre och ett halvtåring, då lillebror kom: I fantasin går hon då ner till sjön, gräver och gräver i sanden för att
lägga ner en docka i gropen. Sedan utropar hon: Se där, nu ligger lillebror i graven!
Efter sådana smärtsamma bilder har hon också lärt sig att ta fram tröstande motiv från barndomen. Då föreställer hon sig det tryggaste av allt: köket hos morföräldrarna. Soffan där hon fick sitta i morfars knä och äta gröt med smörklick. Mormors vävstol.
Eller den gången hon fick tänka sig hur treåringen tog henne vid handen som vuxen - och upptäckte glädjen i att det var en kaxig, stark tjej som var självklart centrum i sin egen barndom. ”När jag träffade henne blev jag väldigt lugn och kunde slappna av”, berättar Astrid.
- I fantasin har jag vandrat hand i hand med den där treåringen och det blir som på riktigt hur hon drar i väg med mig, den vuxna. Inte lika tydligt som på teve, men tillräckligt för att fastna nästan som ett minne. När jag får skapa de här inre händelserna blir det som att hantera bilden av vem jag är.
Sedan länge har hon ett fotografi från den tiden, när hon är tre år och kaxig, som hon säger. På en
senare bild står hon med tårna inåt, nedböjt huvud och slokande axlar. Då är Astrid sex år. Hon konstarerar hur deprimerad hon ser ut och tänker: Så var jag som nybliven farmor, en strykrädd, deprimerad sexåring

Du sa ingenting till dina vuxna barn om hur du kände. Varför sa du inte som det var?
- Jag skämdes! Jag skämdes som attan.
Sedan tillägger hon: Jag sitter inte här och skäms. Och inte på jobbet heller. Men att inte vara vuxnare än så här. Att inte vara den mogna, kloka urmodern som skulle dela med sig av visdom
- Ha ha, skrattar hon, så barnsligt! Bilden av den jag velat vara, vem jag skulle bli, är så bortskrapad. Den självklara urmodern som skulle finnas för barnbarnen, hon är bara en ynklig treåring

Där kommer en annan fantasi som brukar underminera självkänslan, nämligen rädslan för att bli avslöjad. Astrid talar om att bli avslöjad som en knäpp typ, som inte har koll på sig själv, bara ställer till besvär för andra. ”Guuuu, ska hon börja nu igen ” har hon kunnat inbilla sig de andras
röster i sitt eget huvud.
- Man fattar inte vad historien kan göra med en och vad det kan göra i nuvarande relationer. Och man kan inte utgå från att man har rätt när man tolkar det som händer i nutiden. Om man hamnar i ett sånt läge utan att förstå hur, då lägger man lätt skulden på någon annan.
Och så har hon gjort många gånger, berättar hon. När hon skällt och bråkat på framför allt sin man har hon varit övertygad om att skälet varit att han varit dum. I dag skulle hon säga att det nog ofta varit hennes ilska från treårsåldern, när hon rycktes upp från morföräldrarna och fick ett syskon, som hon levt ut.

Vilken skillnad är det mellan att formulera i ord och skapa inre bilder?
- Orden sitter i huvet och bilden sitter här, säger hon och pekar först på pannan och sedan på magen. Förklaringar har jag nog med i skallen.
Genom att gå in i den inre bildvärlden har hon skaffat sig en relation till det som hänt förut. Bredvid den verkliga bilden av hur mamma säger att hon är ful i en blå klänning, har hon
skapat en alternativ bild där terapeuten går in och läxar upp mamman
- Märkligt nog blir de bilder jag skapat själv nästan starkare än de verkliga
Sedan säger hon med eftertryck att det är återbesöken i forntiden som är kärnan. Att vistas där, gå tillbaka och skapa en ny bild, det kan faktiskt skapa en annan känsla för vem man är. Och det läker, försäkrar Astrid.
- Upplevandet är det viktiga, och det gör man om man får möjlighet att gå in i den egna bildvärlden. Även om jag skapar nya bilder själv, blir de alternativa som på riktigt. Jag har inte förstått hur verkliga bilder kan vara förrän jag upplevt dem och de blivit som ett redskap.

I dag, om hon får stark ångest eller jobbiga tankar, dyker de starka och positiva självbilderna upp automatiskt, som en strategi mot ”onda fantasier”.
- Då blundar jag och sitter i morfars knä Eller tar fram den kaxiga treåringen och tycker det är självklart att alla ska älska mig