Nu kräver vi terapi i alla lägen

När äktenskapet krånglar är det dags för parterapi och dör gamla mormor finns det sorgegrupper. På jobbet erbjuds vi mentorskap och handledningssamtal och på kvällarna är det dags för möten hos Viktväktarna eller Anonyma Alkoholister.
Den engelske sociologen och professorn vid Kent university i Canterbury Frank Furedi, har skrivit en bok om hur han anser att vi handskas med livet på 2000-talet - The Theraphy culture (Routledge). Frank Furedi kallar dagens samhälle för terapisamhället.
- Någonstans på vägen har vi tappat bort tron på vår egen kraft och förmåga att lösa våra problem. Terapisamhället med dess krisgrupper och terapeuter som kallas in i livets alla skiftningar har gjort att våra naturliga familjeband brutits upp. Vi går inte till vår syster eller bror eller partner med våra problem längre, vi går till experterna för att vi tror att de kan hjälpa oss bättre.
Terapisamhället handlar inte om vad som händer i terapifåtöljen utan om vad som händer utanför samtalsrummet. Frank Furedi vänder sig
inte mot terapi i sig, den behövs för sjuka människor, och inte heller kritiserar han enskilda psykologer eller psykoterapeuter.
Frank Furedi vänder sig emot att människor i dag av läkare, terapeuter och socialtjänstemän betraktas som sårbara och känsliga varelser som måste ha professionell hjälp i de flesta av livets skeden.
- Samhället behandlar oss som om vi inte klarade oss själva, säger Frank Furedi. Men det är bara ibland det är bra att prata. Ibland är det bra att prata men bara med vissa och ibland är det bäst att låta bli. Egentligen är det viktigare att göra saker för varandra, det gäller både på arbetet och i vänskapsrelationer. Att prata är aldrig det enda rätta.

Krisgrupper har Frank Furedi inget till övers för. Han menar att vi ska lita på vår inneboende styrka att genomleva svåra händelser och känslor och vända oss till vår familj och våra vänner, det är det bästa.
- Det som krishanterarna gör är detsamma som en mormor gör när hon tar upp ett barn i knäet och tröstar det, säger Frank
Furedi. Hon berättar vad som hänt, lyssnar, förklarar, ser framåt. Men den stora skillnaden mellan krishanterarna och mormor är att mormor vet när hon ska sluta prata och släppa ned barnet igen.
Frank Furedi menar att de som försökt ge krishjälp till överlevande i Thailand gjort mer skada än nytta. De har förstört den naturliga läkeprocessen och tvingat på människor något de inte vill ha och inte behöver.
- Att vara olycklig hör faktiskt till livet, säger Frank Furedi. Olycka är ingenting som man kan bota. I dag ser vi olycka som ett fel som måste rättas till och, igen, som något vi inte kan lösa själva. Thailändarna har sina riter och sitt sätt att sörja och vi har våra.

Det var på 1980-talet som terapisamhället bröt igenom på bred front. Innan dess använde ingen utan betyg i psykologi ord som krisgrupp, syndrom, posttraumatisk stress, sexmissbruk och stödsamtal till vardags. Från 1960-talet har terapeuterna varit en mycket inflytelserik grupp i USA och Storbritannien. I dag finns det fler terapeuter än brevbärare i USA.
I terapisamhället förväntas vi prata om våra känslor och visa vad vi känner men det ska vara rätt sorts känslor. Allt för intensiva relationer med ens närmaste kan komma att kallas medberoende eller relationsmissbruk ja till och med tvångsmässigt hjälpande.
Fel är också att visa nationalistiska känslor. Men rätt är att sörja prinsessan Diana. Fel är att visa ilska eller alltför stort engagemang. Rätt är att hålla tre tysta minuter för tsunamioffren på en fotbollsmatch.
- Men fotbollspubliken var inte tyst i tre minuter för att den kände med tsunamioffren utan det handlade om beställda känslor och grupptryck. Direkt efteråt steg vrålen igen och allt intresse låg på fotbollsplanen. Det är likadant när man ber barn sörja på kommando på minnesstunder i skolorna, det går inte.

Det är alltså terapisamhällets tjänstemän, politiker, och journalister som anger vad som är korrekt och när våra privata känslor ska bli offentliga. I dag är det fel att vara stoisk och hålla masken - tack och lov
för det, menar Frank Furedi. Men han är kritisk till att den premieras som delar sina fel och brister med andra.
George Best den gamle fotbollsstjärnan berättade i teveprogrammet Parkinson inför en mångmiljonpublik om sin alkoholism och sina kvinnoaffärer.
- Det var modigt av dig, brukar Parkinson säga efter en sådan berättelse. I dag är att bekänna sitt missbruk ett sätt att göra sig känd. Men vad vill egentligen de män som talar om sitt sexmissbruk? Vill de skryta, eller? Att bekänna tar bort skammen och sedan återstår att vänta på applåderna.
Terapisamhället har fått oss att tro att det är vad vi känner som gör oss till dem vi är. Mår vi dåligt finns det i dag en uppsjö av syndrom och diagnoser vi kan applicera på oss själva. Att vara missbrukare är nästan något fint i dag.
Att vi sätter på oss en sjukdomsetikett och därmed ser oss själva som offer beror enligt Frank Furedi på att vi inte får lära oss att kämpa längre:
- Det vi vuxna har gjort är att vi har avskaffat misslyckandet. Vi håller hela tiden barnen borta från risken att det inte ska gå som de vill. Vi smickrar våra barn i stället för att uppmuntra dem.

Terapisamhället och dess sätt att se på och behandla människor finns i hela västvärlden menar Furedi. Vokabulären; syndrom, posttraumatisk stress etetera, kommer från USA, men tecknen på terapisamhällets existens dyker upp i alla länder.
- Det var ni svenskar som gav oss vuxenmobbningen. I England hade vi såklart fenomenet innan, men vi kallade det för företagsanda!
Fackföreningarnas reaktioner på vuxenmobbning är symptomatisk för terapisamhället, menar Frank Furedi. Facket bygger argument runt att den anställde känner sig utstött och trakasserad. De individuella känslorna står i centrum, och inte de traditionella fackliga argumenten om jämställdhet och inflytande på arbetsplatsen.
- Terapisamhället har ersatt det politiska samhället som fanns på sextio- och sjuttiotalen. Då var kampen för kollektivet det viktiga, alla skulle trivas på jobbet. Men nu har problemen lagts på individnivå och det är individuella känslor man pratar om, inte fakta.

Även i rättssalarna är det individen och dess känslor det handlar om. Frank Furedi menar att även förövarna tillåts bli offer i dag, offer för sina känslor och för omständigheterna, när de lägger fram känsloargument som försvar för sina handlingar.
"Det förstår du väl att jag var tvungen att skjuta honom när han kränkte mig och inte visade mig respekt!" kan en anklagad säga i dag.
Men, än en gång: Frank Furedi talar inte illa om terapi för människor i behov av det. Det är inte terapin i sig han är ute efter, utan det är det faktiska behovet han ifrågasätter.
Detta att vi ständigt ska tala om våra känslor inför andra leder också till ett slags offentliggörande av det rent privata som Frank Furedi vänder sig emot.
- Jag är ingen puritan, säger Frank Furedi men dokusåpor är osmakligt, sjukt. Människor visar upp sitt mest privat för alla som vill titta. Om du gör det så förlorar du ju hela din inre värld, det blir inget kvar. I slutänden blir det privata livet fullständigt invaderat och det offentliga livet förlorar sin mening.
Det är viktigt att vi ser upp nu när terapispråket och terapitänkandet sprider sig överallt menar Frank Furedi. I sin bok berättar han att brittisk socialpolitik nu poängterar att problemet med de hemlösa och de outbildade är att de har dålig självkänsla!
- Det märkliga är att ingen egentligen tjänar på terapisamhället, säger Frank Furedi. Någon enstaka terapeut kanske tjänar en del, men i det stora hela är terapisamhället styrt av något mycket starkare än girighet och egenintresse.

Och vad kan man göra för att minska terapisamhällets grepp om oss?
- Vi måste bygga nätverk runt oss med människor vi tycker om, säger Frank Furedi. Och det kräver arbete, det är inget som händer av sig självt. Det räcker inte med att vilja ha vänner. Man måste gå ut och skaffa dem. Goda vänner ramlar inte ned från himlen.