Sin egen uppväxt och sonens cancersjukdom är de två svåra händelser som påverkat Lena mest. I dag är hon starkare än före sonens sjukdom, anser hon.
Foto: Ingvar Karmhed
Lena kan inte ge ett rakt svar på om det är hennes livs två stora trauman som gjort henne stark. Hennes trygga förvissning om att hon nog ska klara eventuella framtida svårigheter kanske också kommer av att hon har blivit äldre och lite visare.
– De senaste åren har jag i varje fall känt att jag är stark. Så har jag inte uppfattat mig tidigare, säger hon.
Lena är 42 år, gift och har två barn, en son på nio år och en dotter på elva. Hon bor i en förort till Stockholm och arbetar som copywriter. Fritiden ägnar hon åt familjen, musik och resor. Hon är lagledare för dotterns idrottslag. Ett ganska friktionsfritt liv, säger hon själv.
Men så har det inte alltid varit. Två erfarenheter har präglat henne: den egna uppväxten och sonens svåra sjukdom. Därutöver får hon ytterligare några träffar på den lista över 37 svåra händelser i livet (se nedan), som vi skrev om i måndags. Bland annat har hon haft en oönskad graviditet, som slutade med en abort, men den erfarenheten har inte gjort lika djupa avtryck.
Lena föddes som ett oönskat barn till två unga föräldrar, som inte alls var ämnade att leva tillsammans. Inte heller var de mogna att ta hand om ett litet barn. Resultatet blev gräl och slagsmål.
– Min tidigaste minnesbild, jag var nog inte mer än 2,5 år, är hur de bråkade, erinrar sig Lena över en kopp caffelatte på ett kafé i Stockholm.
Redan efter några år gick föräldrarna skilda vägar och under många år hade Lena mycket sporadisk kontakt med sin pappa.
Med mamman blev däremot kontakten mycket nära. För nära, säger Lena i dag. Mamman hade pendlande depressioner samt anorexi och bulimi. I vuxen ålder har Lena slutit sig till att mamman, som bor kvar i hemstaden, förmodligen har borderline-relationsstörning. Redan som mycket liten fick Lena ta ansvar för sin mamma.
– På senare år, när jag gått i terapi, har jag förstått att jag var ungefär fyra år när jag insåg att det var jag som skulle ta hand om mamma.
Minnena från barndomen handlar om mamman som ligger på soffan och gråter och klagar över att hon är så ensam. Lena försöker trösta: Men mamma, du har ju mig. Det räcker inte, svarar mamman. Andra minnen handlar om social isolering och hur Lena själv ringde andra familjer och frågade om hon och mamma kunde få tillbringa lördagen tillsammans med dem.
I tonåren flyttade Lena hemifrån, utbildade sig och skapade ett eget liv och en egen familj. Kontakten med mamman fungerar skapligt i dag, inte minst för att Lena genom terapi lärt sig att hålla distans till mammans problem. Och, understryker hon, mamman har också visat goda sidor genom att stötta ekonomiskt och alltid ställa upp för barnbarnen.
Med pappan har relationen bättrats, även om de inte står varandra nära. Fortfarande känner hon att han gör skillnad på henne och de barn, Lenas halvsyskon, som han fick i ett senare äktenskap. Men även han har visat god vilja på senare tid genom att hjälpa med praktiska göromål.
Den bestående känslan är ändå övergivenhet.
– De gör så gott de kan. De har inte heller haft det så lätt. Intellektuellt kan jag förstå dem, men emotionellt har jag svårt att acceptera... Det var ju ett svek.
Den andra riktigt stora krisen i Lenas liv var när hennes son, Kalle, fick diagnosen cancer när han var ett år. Kalle kom in till sjukhuset med lunginflammation. Men på röntgenbilderna hittade läkarna också en oförklarad skugga och ville göra en mängd undersökningar på den lilla pojken. Utredningen pågick under flera veckor utan att Lena och hennes man fick några besked om vad läkarna letade efter.
Lena började söka på nätet och kom med diagnosmetoderna som ledtrådar fram till en tumörsjukdom som kallas neuroblastom. Den är en av de vanligaste tumörformerna hos små barn och är svår att bota. Lena ringde genast sjukhuset och fick fatt i en av de behandlande läkarna. Jo, medgav han, de misstänkte neuroblastom.
När Lena ska rekapitulera tiden efter cancerbeskedet medger hon att det blir svårt med tidsuppfattningen. När hände vad? I vilken ordning? Hur lång tid tog det? Chocken av en cancerdiagnos försatte Lena och hennes man i ett konstant beredskapsläge. Rullgardinen åkte ned, säger hon.
Men de var inte hjälplösa i mörkret. De gjorde sådant som man kan förvänta av fungerande och ansvarstagande föräldrar. De tog hand om sin son, tog honom till Astrid Lindgrens barnsjukhus och blev inte direkt uppmuntrade när de såg hur sjuka andra barn var. De satt vid hans sida vid en till synes ändlös rad av undersökningar, varav somliga var plågsamma, fast på olika sätt, för såväl Kalle som för mamma och pappa. Samtidigt fick de inte glömma bort sin dotter.
– Jag blev som en maskin: Nu ska vi åka och göra en undersökning, nu ska du ligga still när doktorn gör sitt... Det var bara att göra det som skulle göras och man kopplade bort det känslomässiga. Men visst, många gånger under den tiden hann jag tänka att Kalle skulle dö, säger Lena.
Ändå fanns det ett ljus i mörkret. Cellprover från tumören visade att somliga celler var döda och andra levande. Det kunde tyda på att han inte led av den allvarligaste formen.
Det skulle dröja nästan ett år från insjuknandet innan de fick definitivt besked. Kalle var nämligen för liten för att klara det ingrepp som krävdes. Först vid två års ålder befriades han från tumören genom en operation och efter ytterligare en tid fick de klartecken: tumören var borta, den hade inte spridit sig. Efter det har återbesöken varit många. Glädjande nog var återbesöket i höst det första där han inte behövde genomgå magnetröntgen.
Hur har Kalles sjukdom påverkat mamma Lena? Hon är, som nämnts, inte säker på vad som handlar om specifika erfarenheter och vad som beror på att hon mognat med åldern. Hon har nära till tårarna när hon ser andra barn som är sjuka. Hon bryr sig mindre om små förtretligheter i livet. Uppväxten och sonens sjukdom är de två stora sakerna som överskuggar det mesta.
Är det då bra att utsättas för svåra erfarenheter?
– Absolut! Det är som man brukar säga: Hur ska man se att solen skiner om den är uppe jämt?
Men skulle du inte hellre önska att din son hade sluppit sjukdomen?
– För hans skull ja. Och även för min skull, just då. Men efteråt kan jag ibland känna att jag skulle kunna ta mig igenom vad som helst sedan jag varit med om det här. Innan Kalle blev sjuk upplevde jag mig som mycket olyckligare, att jag var svag och knäckt av min barndom. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna ta mig igenom en så svår händelse.
Fotnot: Lena och sonen Kalle heter något annat i verkligheten.
