Ett dagboksinlägg på nätet ledde till en passionerad men ganska destruktiv kärlekshistoria för Lovisa, 17 år. Det är två år sedan nu. Det började med att hon skrev om problem i familjen och andra bekymmer i sin nätdagbok. En kille i Göteborg svarade.
- Man kommer snabbt väldigt nära människor på internet, säger Lovisa när vi ses på ett murrigt men mysigt vegancafé på Söder.

Snart var de två nätbekanta igång med en intensiv kommunikation. Hon fyllde 15 det året, han var ett år äldre.
- Efter att jag hade börjat prata med den här killen höll vi på och chatta och mejla i ett halvår. Vi blev hur förälskade som helst och grävde ned oss i varandra totalt. Egentligen mådde vi väl båda två jättedåligt psykiskt och det hela var jättedestruktivt, men ...
Under det året, när Lovisa gick i åttan, var hon mycket deprimerad och kunde inte koncentrera sig i skolan. Under långa perioder var hon sjukskriven, som hon säger. Det fanns gott om tid att hänga vid datorn.
- Då satt jag bara hemma och rökte cigarretter och
pratade lite på internet. Mest pratade jag med Christoffer.

Det blev mest chattande. Hon skrev inte mycket dagbok när hon mådde som sämst. Varken på nätet eller i någon annan form.
- Varken han eller jag hade någon distans. Vi chattade eller pratade i telefon hela nätterna igenom. Det tog upp hela våra liv.
Sent en kväll under den här perioden kände hon sig bara tvungen att göra något för att fly sin ångest. Genast. Hon bestämde sig för att träffa Christoffer, nätkärleken. Hon snodde sin pappas kontokort och stack till Centralen - utan att säga något till någon där hemma. Tanken var bara att komma till Göteborg så fort som möjligt.
- Jag mådde superdåligt och tänkte att antingen hoppar jag från bron eller så åker jag till Göteborg.
Det blev nattåget - och en omväg via Lund den där natten eftersom sista Göteborgståget hade gått. Först framåt förmiddagen möttes Lovisa och Christoffer för första gången IRL, in real life, som det heter på nätspråk. Då hade de mejlat, chattat och pratat i telefon i många timmar under flera månader. De kände varandra ganska väl vid det laget.

Men vad värre var, Lovisa hade inte berättat för någon om vart hon tog vägen den där kvällen. Hennes familj och de närmaste kompisarna blev förskräckta när de upptäckte att hon stuckit hemifrån. De var rädda att Lovisa hade tagit livet av sig under natten. De visste ju att hon mådde dåligt psykiskt.
- De hann leta efter mig under bron där jag brukade sitta och på andra ställen innan jag hörde av mig, berättar Lovisa.
Christoffer var Lovisas första stora kärlek. Nu är det 1,5 år sedan det tog slut. Hon säger att det är lite pinsamt att hon träffade sin första stora kärlek på nätet. Fast det kanske har blivit det vanligaste sättet numera.
- Vi hade kontakt i julas och pratade, men det hela slutade med ett stort bråk. Men jag kommer ju aldrig att glömma honom.

Hon förklarar att de snarare drog ned varandra i stället för att lyfta upp varandra ur deppigheten. I dag, när hon mår så mycket bättre, kan hon se hur destruktivt det var.
Numera finner hon inget intresse i att sitta och prata hela nätterna igenom.
- Jag vuxit ifrån det. Kanske kollar jag mejl och annat på sajten en gång om dan. Jag svarar eller läser andras dagböcker. Jag har bevakning på både dagböcker och gallerier. Alltså om någon har lagt ut några nya dagboksinlägg eller bilder.

”Sajten” för Lovisas del är Helgon.net. Att välja sin sajt är lite av att välja sin livsstil och identitet. Lovisa känner sig hemma på Helgon.net som säger sig vara ”en community för människor med alternativa kläd- och musikstilar som synthare, gothare, hårdrockare, punkare och närliggande stilar”.
På sin sajt kan man berätta om sig själv, skriva dagbok, delta i forum, köpa och sälja saker, få tips om mat, piercing eller var man kan köpa extensions (hår att förlänga sitt eget med) till ett bra pris.
- Ja, allt! säger Lovisa med ett leende. Men först och främst är sajten till för att skapa vänskapsrelationer.
Lovisa är varken gothare, syntare eller hårdrockare utan snarare en politiskt intresserad miljövän (med dreadlocks) och stort intresse för rättvisefrågor. Vegancaféet på Söder är hennes favoritfik. Men vegan är hon inte, dock vegetarian.

Varför skriver du nätdagbok?
- Varför jag skriver på nätet och inte i en bok som man kan lägga i skrivbordslådan vet jag inte riktigt. Det är bara enklare kanske ...
- Eller så är det just för att man vet att någon kommer att läsa ... Men man skriver ju inte vad som helst i en nätdagbok. Inte ”i går försökte jag ta livet av mig”, typ. Ja, det finns ju de som gör det, men inte jag.
Lovisa förklarar hur dagboksskrivandet på nätet fungerar. Till exempel kan man välja att ”bara godkända personer får läsa” eller så kan man se till att datorn ”bevakar” kompisarnas dagböcker. När någon kompis skrivit något nytt i sin dagbok får man meddelande om det.

Dagboken handlar inte alltid om problem utan också om sådant som har hänt under dagen.
- När man skriver dagbok på nätet är man trots allt medveten om att folk kommer att läsa den. Flera av mina vänner håller till på Helgon.net.
Lovisa berättar att hon har en dagbok i skrivbordslådan också, men den skriver hon inte i så ofta.
- Det är klart att dagboken fungerar för att skriva av sig. Lite. Men när jag mådde som allra sämst skrev jag inte dagbok. Det önskar jag att jag hade gjort. Nu kommer jag inte riktigt ihåg hur det var.

Kompisarna, både på nätet och i verkligheten, har varit ett stöd när hon har mått psykiskt dåligt, säger Lovisa. Men inte särskilt mycket egentligen.
- Nej, nätet ger ingen superhjälp precis.
Med de problem hon har haft har stödet från BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, varit väsentligt för att hon mår så bra som hon gör i dag. Medicinering och en bra psykolog har varit viktiga steg på vägen.
- Sedan är det väl mycket omgivningen och jag själv som har hjälpt mig också.

Lovisa säger att hon inte vill läsa dagböcker om andra som mår urdåligt nu när hon själv känner sig stark.
- Jag mår för bra för att hjälpa andra nu. Jag kommer inte ihåg hur det var när jag mådde som sämst, om jag
skrev mer då eller hur jag gjorde. Och risken finns att det skrivandet blir en eländesgrop som man håller kvar varandra i.

Hon funderar över varför de flesta unga är så flitiga med att kommunicera via datorn.
- Kanske är det här med nätet och att skriva mejl en lathetsgrej. Man orkar inte ringa. Vissa har värsta bråken på internet. Det tyder väl på feghet om nåt. Man vågar inte ringa eller träffas utan skriker åt varandra på chatten. Det blir lätt missförstånd.
Samtidigt påpekar hon nätets goda sidor.
- Har man social fobi kan nätet vara ett sätt att möta andra. I princip har alla jag känner träffat någon på internet. Många skriver på nätet med utgångspunkten ”vi kommer att träffas”. 99 procent är ute efter en liten dejt, tror jag.

Ändå vill hon framhålla möjligheterna att hitta kompisar med samma intressen.
- Jag träffade en jättetrevlig tjej på nätet när jag svarade på något hon hade skrivit. Det var något politiskt. Jag är intresserad av samhälls- och rättvisefrågor, miljö och sånt. Nu är hon och jag
värsta vännerna. Hon bor i Småland så när jag flyttar dit nu kommer vi säkert att träffas.

Lovisa gick första året på Globala gymnasiet i Stockholm förra året, men kände sig pressad där. I helgen som gick flyttade hon till Småland för att börja i gymnasiet på en folkhögskola. Hon hoppas på ett lugnare tempo och att klassen är mindre. Hennes pappa har varit rektor på en folkhögskola och familjen stöttar henne helhjärtat i beslutet att flytta. Men hon är bara 17 år gammal och blir förmodligen yngst i klassen.
Fast redan nu har Lovisa många vänner som är äldre än hon själv. En hel del av dem har hon fått via ”sin” sajt Helgon.net. Nu får de hänga med henne till Småland - åtminstone i nätdagboken.