Du ska snart hålla föredrag. Ditt pass är schemalagt till efter lunch i programmet, du vet att hälften kommer att nicka knyckande med huvudet och att du ska få dem att vakna till igen. Är du helt bekväm med situationen? Eller har du redan långt i förväg känt magen dra ihop sig, hjärtat klappa snabbare och svetten bryta ut med den där fräna lukten av att man är nervös? Du kanske till och med skulle säga att du har"itet ångest" inför att granskas av andra eller att prata inför folk. Fast det vore väl att missbruka ett ord som har en helt annan innebörd för människor som vet vad ångest verkligen handlar om, tänker jag och bollar över frågan till Sergej Andréewitch, överläkare på Ångestprogrammet vid Psykiatri Centrum Karolinska. Men han ser förstående ut och förklarar att det är samma reaktion, bara med olika starka utslag

- Om man inför avgörande situationer inte bara känner oro, utan har hjärtklappning och blir varm i kroppen - ja, då år det just "litet ångest" man känner. För de flesta brukar det dock lägga sig när de väl kommit i gång med sitt föredrag, sin tenta eller den där anställningsintervjun. Då blir allt okej igen.

Men för vissa blir det inte okej, säger Sergej Andréewitch. Svettningarna upphör inte, hjärtklappningen fortsätter och obehagen bara ökar under föredraget eller tentan. I sådana fall är det risk för att ångesten börjar påverka den egna prestationen: Symtomen är så allvarliga att man gör sämre ifrån sig än man är kapabel till.

- Och då blir ångesten funktionsnedsättande, förklarar han. Ändå är det inte sjukligt förrän den ändrar ännu mer i ditt liv - som att du aldrig går upp på den där tentan, aldrig infinner dig på anställningsintervjun. Eller börjar tacka nej till att hålla föredrag.

Denna sjukliga ångest som i diagnosform kan heta generaliserat ångestsyndrom, social fobi eller paniksyndrom visar dock inga säkra tecken på att öka bland människor, till skillnad från människors allmänna "ängslan, oro eller ångest" som Idagsidan berättade om i går. Sedan lång tid har 12-17 procent av den vuxna befolkningen samtidigt en ångestdiagnos och kommer var fjärde någon gång att drabbas under sin livstid. Kvinnor löper en betydligt högre risk än män. Men det är nog en större grupp än folk tänker på som har så här allvarliga problem, tror Sergej Andréewitch och berättar att ångestsyndrom är vanligare än depressioner.

- Det kanske är lätt att tro att ångestsyndrom är banala, som om de ginge att skaka av sig, säger han. Men om ormrädsla eller spindelfobi gör så att man över huvud taget inte kan vistas där det växer gräs blir det ett allvarligt handikapp.

Sedan påminner han om att man inte kan bagatellisera sådant med ett "ryck upp dig", "gå på gym" eller"börja meditera". Och att det är nonchalant att jämföra sin egen lätta hjärtklappning med social fobi när man ska stå inför publik.

Så vad är det då som pågår fysiskt när vi får ångest? Stresshormonerna noradrenalin och adrenalin strömmar ut i blodet. Vi känner ett klart obehag, får vidgade pupiller och en ökad hjärtverksamhet. Vi kanske börjar svettas och andas häftigare. Systemet är sig likt sedan urminnes tider och följer vad Sergej Andréewitch kallar för "gamla kabeldragningar" - för det är samma nedärvda reaktion som utlöses vid fara än i dag. Det började när våra förfäder var med om ett överfall eller mötte en sabeltandad tiger; deras minne präglades för gott av de intryck de fick från omgivningen just i denna livshotande situation, till exempel himlens färg, lukter, blodsmak i munnen. Minnespräglingarna utvecklades för att vi så snabbt som möjligt skulle kunna ta oss från en farlig situation när vi återupplevde något liknande.

Det vi i dag kallar posttraumatiskt stressyndrom beror på att den här minnespräglingen blivit för stark, förklarar Sergej Andréewitch. Syndromet utmärks av plågsamma, ofrivilliga återupplevanden av ett trauma. Samma gamla stresshormoner flyter alltså ut i samma gamla blodbanor. Och den mänskliga reaktion som följer sker på samma gamla sätt - det vill säga utan att vi kopplar in några högre hjärncentra. Så när vi nästan är på väg att kliva på vad vi uppfattar som en orm, ryggar vi blixtsnabbt tillbaka innan vi ens hunnit tänka efter på vad vi egentligen sett.

- Om vi först skulle börja fundera på om ormen är något man kan äta eller duger till att göra en plånbok av, skulle vi reagera alldeles för sent, konstaterar Sergej Andréewitch. I grunden är det alltså kroppens väl fungerande, biologiska varningssystem som utlöser ångest - en naturlig och bra stressreaktion, förklarar han vidare.

- Men den är bra bara när vi verkligen behöver den. Och det är också bra att systemet slås på hellre några gånger för mycket än för litet, för annars kan det vara kört. Men om det löses ut alltför lätt, som ett <br />inbrottslarm, då är det inte längre bra för oss. Exempel: Att man har en så stark rädsla för att göra bort sig eller bli granskad, att samma panikartade stresspåslag kan utlösas vid en anställningsintervju som vid ren livsfara. Då kan det bli handikappande för sociala situationer som tentor eller föredrag. Men om det ska kallas för en ångestsjukdom krävs ytterligare kriterier, påminner Sergej Andréewitch.

- Ångest kan också vara en normal reaktion på livets påfrestningar, eller bara ett av de symtom som kan ingå i många psykiska sjukdomar - från depressioner och schizofreni till olika ångestsyndrom. Och där spelar ångesten större eller mindre roll beroende på person.

Ångestsyndrom, en psykisk sjukdom, blir det först när ångesten är så allvarlig att man undviker den situation som framkallar en panikreaktion, förklarar Sergej Andréewitch vidare. Då slutar man till exempel att åka tunnelbana och buss eller gå in i affärer av rädsla för att inte kunna ta sig därifrån om man får en ny attack. Andra tillstånd som finns inom diagnosgruppen för ångestsyndrom är tvångssyndrom. Vanligast är renlighetstvång och kontrolleringstvång - låste jag dörren? Stängde jag av spisen? Drog jag ur strykjärnet? Handlingarna och tankarna styr personens hela liv. Kan de bidra till att dämpa ångesten?

- Bara i början, säger Sergej Andréewitch. Den som lider av tvångssyndrom blir snabbt fast i ett beteende och ritualerna går från att vara ångestlindrande till att bli allt längre och handikappande. Att till slut ta med sig strykjärnet är ju ingen lösning. Ritualen trappas upp som i ett utpressningsmönster - den får aldrig något slut. Dde allra flesta som lider av olika former av ångestattacker har full sjukdomsinsikt i sina problem och anklagar ofta sig själva: "Varför just jag, jag måste vara en svag och dålig människa". Men då brukar Sergej Andréewitch påpeka att de, precis som alla andra människor, är utrustade med en i grunden helt normal och livräddande stressmekanism. Skillnaden är bara att den löses ut överdrivet lätt och att de reagerar ovanligt starkt. Det brukar minska skammen, berättar han.

- Till och med social fobi är någonting i grunden naturligt, förklarar han. Människan är en flockvarelse som behöver ha kontrollsystem för hur hon uppfattas av andra, annars kan man bli dödad eller utesluten ur gruppen. De som reagerar överdrivet är däremot ständigt rädda för att bli hårt och kritiskt granskade av sin omgivning. Och då kan man ju tänka på att det är värre för dem som har det tvärtom: De märker ju inte alls hur de uppfattades av andra.