- Egentligen är det ingen skillnad på fattiga och rika alkoholister. Det är bara det att de rika flyttat in parkbänken i vardagsrummet.
Repliken är Lars Ögrens, till vardags kallad Lasse. Han är psykoterapeut på konsultbasis vid Checkpoint, en öppenvårdsmottagning i Stockholm för
personer med beroendeproblematik.
Någon har kallat honom för en känslornas Andy Warhol och det är en ganska bra beskrivning. Klädd i vita byxor och skjorta och med en välkammad blond page gör han ett elegant och dandyliknande intryck.
Han nickar roat åt min beskrivning. Lasse Ögren vet inte bara mycket om alkoholism, droger och för mycket festande. Han är också tryggt förankrad i den socialgrupp han själv är satt att hjälpa.
- Jag kan möta dem och se dem. Man måste kunna koderna för att nå fram.
Därför är möten med framgångsrika företagsledare vardagsmat. Även kändislistan kan göras lång, men Lars Ögren garanterar total anonymitet. Nästan alla alkoholister och deras anhöriga är rädda för att bli ”avslöjade”, till och med när de kommit så långt att de sökt hjälp. Speciellt i socialgrupp ett.
Den metod man använder sig av på Checkpoint, och har gemensam med Anonyma Alkoholister, kallas för tolvstegsmetoden och har sitt ursprung i USA. Idén bygger på att personen ska använda sin egen kraft och med hjälp av
den komma igenom sin förnekelse och bli den sanna människa han eller hon egentligen är.

Alkoholen ser man bara som ett symtom på underliggande problem man måste ta itu med. Alla deltar i samtalsgrupper med rullande intag - det vill säga det börjar nya personer kontinuerligt. Då kan de som kommit längre dels hjälpa nybörjarna att se sin förnekelse, dels se tillbaka på sig själva och få perspektiv på sin utveckling. Grundbehandling pågår i nio veckor. Sedan ska man gå på livslång uppföljning hos AA, är det tänkt.
Lars Ögren är själv utbildad psykoterapeut och har en amerikansk vidareutbildning i just tolvstegsmetoden och har alltså specialiserat sig på så kallad finalkoholism.
- Egentligen är det bara cirka två procent av alla missbrukare som hamnar ute i misär. Resten flyttar in sina problem bland äkta mattor och konst. Och ju rikare man är, desto längre kan man dölja sitt missbruk. Pengarna tar inte slut och utåt sett ser familjen lyckad ut. Inget av det man förknippar med alkoholism, som att bli av
med lägenhet och telefon, händer det fina folket. Ändå kan det verkligen vara kaos hemma.
Ofta börjar missbruket efter en intensiv ”festperiod”. Även om man tycker att man skärpt till sig så småduttar man lite med alkohol. Till helgen, på festen och så vidare. Eller när man vill förändra sina egna känslor - bli gladare, modigare eller bara glömma bort - då är det dags igen. Starkölen eller drinken dansar fram på bordet.
- Trots att det oftast rör sig om mycket begåvade människor- de driver ju internationella företag, står på scenen och sitter i förhandlingar var och varannan dag - så är de känslomässigt korkade.
Ja, i känslorna är de små barn som gömmer sig bakom barnsliga uttryck. ”Det bara hände” och ”Jag bara råkade” är vanliga undanflykter hos dessa personer. Under allt detta finns förstås allvarligare problem som följer med från de egna uppväxtåren.
- Man kan se det genom att en sjuk familj är isolerad. Alla individer som lever där får anpassa sig efter den som har problem och tassa runt omkring
denne.

Oftast märker familjemedlemmarna inte själva det här beteendet eftersom det pågår jämt. Man tvingar sig att stänga av och inte känna, som en överlevnadsmetod. Därmed slutar man utvecklas känslomässigt och stannar på en låg nivå. Med dessa förutsättningar blir det väldigt svårt att tackla den vuxna världens problem med dessa förutsättningar. För att fly tar man till alkohol eller andra droger.
Vuxna anhöriga - som lever med förnekelsen - blir så kallade medberoende. Genom att ofta ta på sig ett stort ansvar gör de det möjligt för partnern att fortsätta missbruka.
Barnen reagerar enligt ett visst mönster och antar olika roller gentemot problemet. I tolvstegsmetoden har man döpt dessa till tapetblomman, bror duktig, clownen och revoltören, beroende på hur man hanterar situationen.
- De här rollerna är aldrig klockrena. Man kan ha lite av varje i sig. Clownen - som hela tiden gör sig rolig över familjens situation och föräldrarnas reaktioner - är den som brukar klara sig bäst, även om alla får
skador när det gäller känslolivet.
Därför tittar man alltid på hela familjen i tolvstegsprogrammet. Att leva med någon som har missbruksproblem är nog så tungt och svårt. Alla drabbade behöver fråga sig varför man ställde upp på något sådant.

Det är dock viktigt att poängtera att man inte behöver ha ett stort trauma med sig hemifrån för att bli skadad. En del hamnar i destruktiva miljöer på livets resa, så som dåliga förhållanden och krävande jobb. Man kan också ha upplevt sin uppväxt som relativt okey, det jobbiga och sjuka har man trängt undan. Dessutom är uppväxten sällan ensidigt dålig eller bra.
Många gånger är beroendepersonligheten som en ”Doktor Jekyll and Mister Hyde” - jättetrevlig utåt men hemsk hemma när han eller hon tvingas till närhet och ansvar. Det är vanligt att personen börjar gräla om småsaker och påstår sig vara utnyttjad så fort han eller hon ombeds bidra med något.
- De ser helt normala ut för omgivningen - ja de verkar till och med framgångsrika och pålitliga i sina
Armanikostymer - men egentligen har de inga gränser alls. Samtidigt kan de vara hur rigida som helst inom andra områden, säger Lars Ögren.
De flesta har också enormt behov av bekräftelse. Vill få beröm för allt de gjort och kan inte samarbeta om vardagens ständigt pågående uppgifter. Den icke drickande hustrun eller mannen får ofta rycka in och lösa problemen på egen hand. Missbrukaren själv förmår inte och förstorar eller förminskar händelser allt efter behov.
- Men det här är ju inte alkoholisten ifråga ett dugg medveten om när han eller hon kommer hit. Snarare har de en grandios självbild. Påstår sig jobba hårt för familjen och älska frun. Det gör ju ont att se att man är elak mot dem som man egentligen älskar, så man gör som alltid och förnekar.
I och med sitt drickande blir de hänsynslösa och ofta elaka. Om anhöriga envisas med att påpeka vad som hänt blir de förbannade och försvarar sig ännu mer.

På Checkpoint sätter man punkt för det beteendet. Alla andra i gruppen och terapeuterna har hört
undanflykterna tusentals gånger förut. Det första som händer i behandlingen är att de tvingas stanna upp och tänka ”Vad var det som hände?” och ”Vad är det som är min del i det här?”.
- Det är så häftigt att se hur personer som levt i förnekelse börjar leva igen och får tillgång till sina känslor. Plötsligt känner de sorg och vrede och kan inse konsekvenserna av sitt eget beteende.
Det är de själva som kommer fram till svaren och insikterna.
Samtalsgrupperna är det allra viktigaste i behandlingen även om många också går på individuella samtal. Alla får också i uppgift att skaffa sig en vägledare, det vill säga en valfri person i gruppen som de tycker lyckats bra med sin egen väg ut ur beroende och förnekelse. För självklart kan det vara väldigt jobbigt att ta sig ur sitt destruktiva liv. Kanske har det pågått länge och man har hunnit såra och förstöra mycket på vägen.
Nästan alla som arbetar på Checkpoint har en egen historia av förnekelse, medberoende eller gränstestande. Det är en av grundtankarna i
tolvstegsmetoden. Även om inte alla behöver ha varit helt under isen. Något som gäller även för Lars Ögren.
- Det gör att ingen kan komma undan med repliken ”Du kan aldrig fatta hur det är”.

Dessutom jobbar man mycket med barn och framför allt med vuxna barn till alkoholister, eftersom alla får skador av att växa upp med en mamma eller en pappa som dricker. För detta ändamål har man utformat ett speciellt program som också innehåller tolv steg, även om det ser lite annorlunda ut.
Det är till exempel vanligt att man som vuxet barn till en alkoholist helt förnekar att föräldrarna haft problem eller att det varit jobbigt. Lögner som ”Jaså, pappa! Han är ju så lättpåverkad, det är därför han verkar full ibland”. Eller ”mamma har ju alltid varit så snäll mot oss barn och så har hon ju skött ett chefsjobb” är typiska. Men man kan vara alkoholist ändå, speciellt bakom fasaden på en tjusig villa.
I sitt vuxna liv tar barn till sådana föräldrar efter mönstret hemifrån - ofta utan att själva börja dricka - och
misslyckas med familjeliv och kärleksrelationer. Många är låsta i sina känslor och hänsynslösa.
Ett annat fenomen är de kvinnor som blir kära i kriminella och farliga killar trots att de själva är superordentliga tjejen från fina gatan.
- Det är pappa som spökar. Han har varit en taskig äkta make och frånvarande. Till exempel som internationell businessman, van vid stenhårda förhandlingar.

I sitt vuxna liv letar dottern sedan efter samma spänning som pappan utstrålade. Mamman, som ägnat hela sin tillvaro åt att städa och serva familjen, ser hon inte fastän hon indirekt gör likadant - sköter om. Och mammans självuppoffrande beteende är också en reaktion på mannens problem. Det är hennes sätt att förneka vad som egentligen sker.
Det sägs ju att alkoholism går i arv och det kan Lars Ögren verkligen intyga.
- Antingen börjar man dricka själv - eller missbruka något annat - eller så gifter man sig med en beroendepersonlighet. Vad personen är beroende av kan skifta mellan allt från mat och sex till kokain,
jobb eller sprit.
Den senaste satsningen för beroendepersonligheter, där Lars Ögren varit rådgivande, heter ”Stop Las Palmas”. Dit kan företagsledare och andra karriärmänniskor åka och få skräddarsydda program för att tillfriskna.
- Från början har nästan all beroendehjälp varit lite hemlig. Men allt eftersom vi växer blir vi mer och mer officiella. I och med det är det viktigt att skapa alternativ som passar alla. Det ska aldrig vara omöjligt att komma ur förnekelse och missbruk. Inte ens när det är champagne och tjusiga drinkar som står för fyllan.