Nahid Sarvestani har gått på fler smällar i livet än de flesta: hon var förföljd av regimen i Iran, flydde under dramatiska omständigheter till Dubai där hon och familjen levde i misär i två år, hon skilde sig efter ankomsten till Sverige och blev ensam med två små barn, hennes älskade bror avrättades av islamistregimen i Iran, hon förhindras att resa och hälsa på sina åldrade föräldrar i Iran.

Det är några av sorgerna i hennes liv – fler finns. Ändå har hon i dag nått fram till en position som hyllad dokumentärfilmare. Och hon har fortfarande aptit på mer från tillvarons svårtydda meny. Visst, hon skulle gärna ha sluppit somliga erfarenheter, som broderns död.

– Men jag är glad att jag har haft svårigheter i mitt liv. De har gett mig perspektiv på livet och på människor. Jag tycker att jag förstår nästan alla människor, förutom de onda.

Nahid Sarvestani är 50 år och har bott i Sverige sedan 1984. När hon berättar sin dramatiska historia är hon noga med att framhålla att många av hennes landsmän har upplevt betydligt värre saker. I ett svenskt perspektiv kan man trots allt tycka att hon fått ett rågat mått av elände.

Vi går igenom den lista över 37 svåra livshändelser som användes i den amerikanska studien som vi skrev om i går. Nahid Sarvestani har varit med om 19 av dem, mer än hälften alltså. I den amerikanska undersökningen var personer med två till fem svåra livshändelser de som var mest nöjda med sina liv. 19 sådana törnar ger en dyster prognos beträffande livstillfredsställelse och förmåga att hantera sitt liv, om man ska tro den amerikanska studien.

Nahid Sarvestani förefaller motbevisa forskarna. Själv tror hon att hennes livsglädje beror på en kombination av gener, en kärleksfull uppväxt och en dos framgång som filmare. Samt att hon trots allt lärt sig något av de svårigheter hon varit med om.

I april debuterar hon med en bok om sitt liv – Alltid i mitt hjärta (Bladh by Bladh). Just nu bor hon med sin 14-åriga dotter i Los Angeles, där hon klipper en dokumentärfilm, lär sig spelfilmsregi för att senare göra en långfilm i samarbete med landsmän i Los Angeles. Intervjun sker som videosamtal med hjälp av Skype.

Hon tar med sig datorn ut på balkongen och visar utsikten över Stilla havet. Det är långt bort ifrån den lilla byn i Sarvestan där hon växte upp under enkla förhållanden.

Hennes pappa led av tuberkulos varför merparten av familjens försörjning kom från hennes mammas mattknytande i hemmet. Även Nahid och hennes syskon deltog i det arbetet. I tonåren drogs hon in i upproret mot shahen. Men med ayatolla Khomeini vid makten tilltog förföljelsen av vänsteranhängare.

Till sist fanns inget annat alternativ än att fly landet. Tillsammans med sin dåvarande man och med sin dotter på armen fördes hon och andra iranier av flyktingsmugglare över Persiska viken till Dubai. Den iranska kustbevakningen tog upp förföljandet men blev frånåkt av den lilla men snabba smugglarbåten. Flyktingarna sattes i land på en liten ö utanför Oman där de bodde i tält innan de fördes vidare till Dubai.

I den kommande boken erinrar sig Nahid sina känslor på ön: ”Mitt i natten greps jag av ångest för att allt i vårt liv kändes så ovisst. Jag kände trycket över bröstet, det omöjliga i att ta lagom djupa andetag. Vi befann oss ju på en liten ö mitt i ingenstans bland en massa okända människor och hade ingen aning om vad de hade planerat för oss.”

Ovissheten bestod under de två åren i Dubai då den lilla familjen kämpade för sin överlevnad och klarade sig med hjälp av en välvilligt inställd arabisk familj.

Till slut tog de sig till Sverige och en relativ trygghet. Men äktenskapet knakade och Nahid blev ensamstående mamma, nu med två barn. Nahid började läsa datavetenskap på universitet men kunde inte fullfölja studierna med två små barn därhemma. Hon jobbade som städerska och utbildade sig senare till biomedicinsk analytiker. Men hon trivdes aldrig i det jobbet. Hon berättar också om ständig oro för framtiden, sömnlösa nätter och dåligt självförtroende.

Hur tog du dig upp ur vågdalen?

– Har man något val? Med de problem vi hade i Iran och under flykten är man tvungen att överleva. Jag har inget enkelt svar. Det handlar om att kämpa och inte acceptera sin dåliga situation eller att tycka synd om sig själv. Visst kan man tycka synd om sig själv, men hur länge? Hur länge ska man skylla på andra människor, även om man vet att ens misslyckande kan bero på dem, men så länge man är frisk kan man förändra sitt liv. Det här gäller inte förtrycket från regimer.

Filmandet upptäckte hon mer eller mindre av en slump. Med en enkel videokamera filmade hon en dag på barnens förskola. Den klippta och musiklagda filmen sålde hon sedan till andra dagisföräldrar. Det blev starten på karriären som självlärd filmare. Efter det har det blivit flera uppmärksammade filmer, ofta om hemlandet Iran: Prostitution bakom slöjan, Fyra fruar och en man, Drottningen och jag. När hon filmade Fyra fruar och en man i Iran blev hon satt i husarrest i två månader. Efter det kan hon inte återvända till hemlandet.

Alla livets svårigheter har lärt Nahid att trots allt bli mer positiv, säger hon. Elakheter och negativa reaktioner från människor påverkar henne inte på samma sätt som tidigare.

– Min attityd är att det är deras problem. Jag kan inte förändra andra människors beteenden. Jag måste gå vidare med mitt.

Likaså har hon lärt sig att hantera sin empati, som hon anser var för stor för hennes eget bästa tidigare. Nu ligger hon inte längre vaken på nätterna och grubblar över andra människors problem, som hon ändå inte kan göra så mycket åt.

– Jag gör så gott jag kan, men inte mer.

I Los Angeles rördes hennes hjärta av en kvinna som lever på gatorna där hon bor. Den gamla, överempatiska, Nahid hade tagit med sig kvinnan hem. Dagens Nahid har förstått att hon inte kan lösa alla problem, så istället köpte hon en väska som hon gav kvinnan att förvara sina saker i.

Kan man växa som människa av att gå igenom svåra saker?

– Absolut. De motgångar jag har haft har lärt mig att kanske inte göra vardagsproblem så stora, när jag vet vad riktiga problem är. Det blir enklare att lösa nästa problem.

Hon kan ibland tycka att hennes barn förstorar relativt små problem i det trygga välståndslandet Sverige. Då kan mamma Nahid i andanom se sin egen historia av betydligt mer livsavgörande slag. Fast hon säger inget.

– Mina motgångar gjorde mig stark. För dem hoppas jag att det finns andra motgångar som gör dem starka.

Allmänt kan hon tycka att det är för mycket klagande i Sverige. Då säger hon: Gör något i stället. Själv lyckades hon förändra sin situation och nå framgång. Men visst, om hon inte hade lyckats som filmare, utan gått kvar som städerska på sjukhus, hade hon förmodligen inte varit lika stark och frimodig.

– Jobbet betyder jättemycket, inte minst för att det påverkar andra människor, som i sin tur påverkar mig.