Som att leva i en bubbla. Så beskriver 32-åriga Mikael Glännström livet med social fobi. För varje gång han undvek jobbiga sociala situationer krympte bubblan mer och mer. Till slut hade den blivit så liten att det knappt fanns plats att röra sig där inne. Den sociala ångesten hade honom i ett så starkt grepp att han nästan inte vågade lämna lägenheten.

– Andra märkte nog inte särskilt mycket av mina ångest­attacker, men inombords blev jag helt paralyserad. Jag fick svårt att andas och kunde knappt tänka, ­säger han.

Att dra en tydlig gräns mellan det normala beteendet blyghet och diagnosen social fobi är inte alltid så enkelt. Flera forskare som Idag­sidan har pratat med, konstaterar att symtomen delvis överlappar varandra. Risken finns därför att ett helt normalt beteende som blyghet sjukdomsstämplas som social fobi – särskilt i en kultur som hyllar ett mer utåtriktat och socialt beteende.

Psykologistudenten Mikael Glännström har personlig erfarenhet av både normal blyghet och sjukdomen social fobi. Han håller med om att det finns likheter, men också tydliga skillnader.

Som blyg kan man känna sig väldigt nervös inför en jobbintervju, men situationen framkallar inga ångestattacker. Och även om man som blyg hoppar över kollegans mingelparty eftersom man inte känner någon av de andra gästerna, tackar man inte konsekvent nej till alla fester.

– Den fysiska och psykiska reaktionen vid social fobi är mycket kraftigare än vid blyghet. För att slippa den starka ångesten drar man sig undan allt fler sociala situationer, vilket gör att hela ens vardagsliv begränsas, säger Mikael.

För honom visade sig blygheten först i puberteten. Från att ha varit ett ganska utåtriktat barn, blev han under högstadiet allt mer inåtvänd och tillbakadragen. Särskilt blyg kände han sig tillsammans med tjejer.

– Det var en ny erfarenhet som gjorde mig väldigt osäker och nervös. För att slippa de här jobbiga situationerna höll jag mig undan tjejer, berättar han.

Fortfarande handlade hans tillbakadragna beteende dock bara om vanlig blyghet, menar Mikael. Hans liv påverkades inte särskilt mycket. Vid sidan av skolan hade han sin idrott och sina kompisar.

– Jag gjorde inte något större väsen av mig, men var absolut ingen udda karaktär eller mobbad, säger han.

Efter studenten väntade lumpen. Mikael vantrivdes redan från dag ett i den auktoritära miljön. Han kände sig fången.

I samband med en gasmask­övning hände något som skulle förändra hela tillvaron för Mikael. Plötsligt kände han sig yr och fick svårt att andas. Sekunderna senare svartnade det för ögonen och han föll handlöst bakåt. När han återfick medvetandet stod lumparkompisarna lutade över honom och berättade att han hade svimmat.

– Det var inget medicinskt fel på mig, men säkert fanns det en koppling till att jag vantrivdes i lumpen.

Några dagar senare fick Mikael sin första panikångestattack. Han skulle äta lunch med några kompisar, men hann knappt sätta sig vid bordet förrän det började snurra i huvudet och han fick svårt att andas. Eftersom han var rädd för att svimma igen, lämnade han matsalen i panik. Någon månad senare fick han frisedel. Han ansågs inte lämplig att göra värnplikten.

– Rädslan för att svimma handlade dels om att det kunde ske helt utan förvarning, dels om att allas blickar i sådana fall skulle riktas mot mig. Jag ville inte hamna i fokus på det sättet.

Tiden efter lumpen beskriver Mikael som en tung dimma av apati och trötthet. Nu började ångesten dyka upp i allt fler sociala situationer och för att slippa den isande känslan isolerade han sig allt mer. När kompisarna föreslog att de skulle gå på hockeymatch eller konsert tackade han nej. Han avstod från resor och restaurangbesök. Och gick han någon gång på fest, där han förväntades prestera socialt, krävdes det stora mängder alkohol för att döva ångesten.

– Jag skar av bit efter bit av mitt tidigare sociala liv. Jag hade utvecklat social fobi och det undvikande beteendet eskalerade dessutom ganska snabbt, säger han.

Mikael gjorde ändå ett försök att plugga på universitet. Men studentlivet innebar alldeles för många ångestframkallande situationer: att äta tillsammans med andra, sitta i stora föreläsningssalar, småprata med kursare… Efter någon termin hoppade han av med bara fem poäng avklarade.

– Efter det var självförtroendet inte direkt på topp. Jag vågade knappt träffa mina närmaste kompisar, utan satt mest ensam hemma och surfade på dagarna.

Mikael utvecklade också så kallad förväntansångest, vilket är vanligt vid social fobi. Bara tanken på en föreläsning framkallade ångestattacker, som dessutom ofta var värre än ångesten han kände när han väl satt där i bänkraden.

– Konfronterar man det otäcka, klingar ångesten oftast av. Men om man hela tiden undviker obehagliga situationer, byggs förväntansångesten upp mer och mer. Normalblyga personer bör därför inte undvika situationer som de tycker är jobbiga. Då trappas oron bara upp och nästa gång känns det ännu värre.

Under sju år levde Mikael med sin ångest inne i den krympande bubblan. Till slut kände han att han inte hade något liv längre.

Insikten om detta fick honom att söka professionell hjälp. En läkare på vårdcentralen skrev först ut antidepressiv medicin, vilket dämpade ångesten något. Men rädslan för sociala situationer fanns kvar.

Efter att han lite senare sökt sig till psykakuten gjordes en ordentlig utredning som visade att Mikael led av panikångest, vilken i sin tur orsakade den sociala fobin. Han ordinerades mer antidepressiv och ångestdämpande medicin, samtidigt som han erbjöds stödsamtal och ett åtgärdsjobb inom kommunen.

– Medicinen var viktig eftersom den gav mig energi att orka jobba med mig själv. Men den verkliga vändningen var jobbet. Att tvingas gå iväg till en arbetsplats varje dag, ta ansvar för sina arbetsuppgifter och umgås med friska människor, var helt avgörande för min återhämtning, konstaterar Mikael.

Och bättringen kom ganska snabbt. Efter något halvår kunde Mikael sluta med flera av medicinerna och börja bygga upp ett socialt liv igen. Han träffade så småningom sin nuvarande sambo och läste in en fil kand i psykologi. Just nu går han en masterutbildning i preventionsvetenskap vid Örebro universitet. Framtidsdrömmen är att forska och föreläsa om ångestproblematik.

– Men även om jag i dag är frisk – och inte ens särskilt blyg – funderar jag alltid en extra gång innan jag tackar nej till sociala grejer: Är det för att jag verkligen inte vill delta eller för att jag är rädd? Om det handlar om rädsla, konfronterar jag den – och går ändå.