Hon hänger med händerna på höfterna. Medan de pratar med varandra, utan att han tänker på det, dröjer det inte länge innan han gör likadant. När vi möter en leende kollega i korridoren ler vi tillbaka, även om vi strax före gick i andra tankar. Undermedvetet skiljer vi falska smil från äkta. Vi känner snabbt av hur den andra känner. Minsta spädbarn gör sitt yttersta för att härma oss när vi räcker ut tungan. När vi matar en större bebis gapar vi själva när vi lyfter fram puréskeden. I tv-soffan spänner vi musklerna för att ”hjälpa till” när Henke Larsson ska skjuta en avgörande straff.
Att det blir så här handlar om spegelneuroner, nervceller som skannar av omvärlden och ger oss värdefull information utan att vi är medvetna om det. De informerar oss om hur andra har det och om vad som ska ske härnäst.

Med hjälp av bilder från så ­kallade magnetresonanskameror har man kunnat se hur spegelneuronerna i hjärnan reagerar på samma sätt oavsett om man själv gör en viss rörelse eller om man ser någon annan göra samma rörelse. Vi kan dessutom uppfatta avsikten bakom en handling.
Spegelneuronerna är utgångspunkten för mänsklig medkänsla.

Den tyske psykiatern och professorn Joachim Bauer berättar om hur spegelneuronerna påverkar våra liv i sin bok Varför jag känner som du känner – intuitiv kommunikation och hemligheten med spegelneuronerna (Natur & Kultur). Vissa forskare anser att upptäckten av spegelneuronerna är den viktigaste inom neurovetenskapen på de senaste tio åren.

Joachim Bauer svarar på Svenska Dagbladets frågor via mejl från Tyskland. Vår intervju går gissningsvis miste om en och annan spegelneuronöverföring när vi kommunicerar elektroniskt, men synnerligen korrekta skrivna svar kommer kort efter att mina frågor har sänts i väg. Det första handlar om själva upptäckten av spegelneuronerna. Joachim Bauer berättar om sitt möte med Giacomo Rizzolatti vid universitetet i Parma som ledde forskningsförsöket.

– Jag mötte en man som med sin sympatiska utstrålning framstod som en italiensk Albert Einstein. Han hade just insett att betydelsen av hans upptäckt sträckte sig långt utanför hans egentliga forskningsområde.

Som så ofta med vetenskapliga genombrott upptäcktes spegel­neuronerna av en slump. De italienska forskarna studerade maka­ker (apor) för att se hur hjärnan styr målinriktade handlingar som att gripa om objekt och plocka upp saker. Under varje experiment spelade de in signalerna från en enda enskild nervcell och lät samtidigt apan sträcka sig efter mat­bitar så att de kunde mäta nervcellernas svar på olika rörelser.
Enligt Rizzolatti sträckte sig en av forskarna själv efter en banan. Samtidigt reagerade spegelneuronerna hos apan. Hur kunde detta hända, när apan inte själv rörde sig? undrade de.
Den här upptäckten har sedan dess publicerats och bekräftats. Hos människor har magnetresonanskameror använts för att undersöka liknande system.

– För en människa är det tillräckligt att höra hur någon talar om en handling för att spegelneuronerna ska sättas i resonans, förklarar Joachim Bauer.
En iakttagelse sätter igång en inre simulering. Det påmnner om det som sker i en flygsimulator. Allt är som när man flyger. Även den hisnande känslan när man störtdyker infinner sig, fast man inte flyger på riktigt.

Spegelfenomenet gör det möjligt att – på gott och ont – förutsäga situationer. De skapar en känsla som vi kallar intuition och som får oss att ana vad som kan komma att ske. I trängseln på en gågata eller i en överfull skidbacke där alla rör sig sicksackar vi oss fram, bland annat med hjälp av spegelneuronerna. Den här intuitiva förståelsen för andras rörelser är viktig inom lagsporter.
–  Mycket som har tillskrivits en telepatisk förmåga får här sin förklaring, menar Joachim Bauer.
Särskilt människor som har en stark känslomässig samhörighet vet vilka ”vägar” den andra tar.

Många forskare tror att rörelser var en central del av det språk våra förfäder talade. De gester vi moderna människor använder är kvarlevor från forna tider. Spegelneuroner som styr händernas ­rörelser hos apor finns i samma del i hjärnan hos människan från vilket talet styrs.

Men vi får inte dra för stora växlar på förmågan till att förstå varandra intuitivt. Våra spegel­neuroner skyddar oss inte från att begå misstag. Dessutom gör de ­ibland farligt snabba bedömningar. Spegelneuronernas information finns tillgängligt on line i hjärnan långt innan den långsammare intellektuella-analytiska tankeapparaten gjort sin bedömning.

– Intuition och rationell analys är inte utbytbara. Båda spelar en viktig roll och bör förstås användas tillsammans. Sannolik­heten för att vi har bedömt en ­situation på rätt sätt är förstås störst när intuition och kritisk reflexion ­kommer fram till liknande result­at.
Undersökningar visar att rädsla, anspänning och stress massivt reducerar spegelneuronernas signalaktivitet. När man känner sig pressad och rädd upphör allt som är beroende av systemet för spegelneuroner att fungera: inlevelseförmågan, förmågan att förstå andra och varsebli nyanser. ­Inlärningsförmågan blir också sämre i det här läget.

Att imitera andra människors handlingar och beteenden är en grundläggande drivkraft hos människan förmedlad av spegelneuroner. Hos spädbarn och små barn är den helt ohämmad. Imitationen avtar, men fortsätter även bland ungdomar och vuxna. Vi härmar omedvetet andra, till exempel gäspar vi när andra gäspar. Vi speglar ofrivilligt ansiktsrörelserna hos den vi pratar med, vi kliar oss i huvudet, lägger armarna i kors och så vidare.

En särskild period när spegelneuronerna fullkomligt löper amok är i förälskelsen.
– Förälskade blir som kameleonter. De speglar hela ­tiden varandras kroppsrörelser som att dra handen genom håret, korsa benen etc. Avgörande är inte vad man gör utan att det sker gemensamt och att resonans uppkommer.

Spädbarnsforskare hävdar att det är samma typ av ”kommunikativ dans” som sker mellan mor och spädbarn.
Spegelneuronerna slutar inte att fylla sin funktion i kärleksförhållandet efter förälskelsefasen. Att ta del av den älskades sinnesstämning och önskningar, att vi speglar detta och sedan reagerar med gester, ord eller handling är att bekräfta den and­ra, att stärka tilliten.
– Kärlekens hemlighet tycks ligga i att spontant och utan besvär utöva konsten att känna av den andra. Det handlar både om att kunna läsa av sin partner och att markera vad man har uppfattat.
Parrelationer i vilka kärleken har tagit slut utmärks av en brist på speglande beteenden, enligt Joachim Bauer.

Förmågan till intuitiv förståelse och emotionell resonans kan vara mycket olika utvecklad hos olika individer. Stora svårigheter att uppfatta andras känslor finns hos personer med autism. De kan ha svårt för att spegla både känslor och rörelser. Forskning pågår i flera olika länder kring just autism och spegelneuroner. Vissa studier pekar på att funktionen hos spegelneuronerna är begränsad hos personer med autism. And­ra studier har inte funnit något onormalt i spegelneuronerna i denna grupp.
Liksom tidigare intervjupersoner i serien Hjärnkoll får Joachim Bauer till slut frågan om han har några råd att ge om hur vi ska hålla våra hjärnor i form.

– Jag tycker att vi oftare ska försöka se världen ur andras perspektiv. Vi bör försöka träna våra hjärnor för empati. Ju bättre vi förstår andras motiv desto bättre kan vi svara dem.
God medkänsla stärker vår omvärld och ger dessutom ofta än mer tillbaka till oss själva.

Maria Carling
08-13 55 38, maria.carling@svd.se