Per Walmerdahl, Rolf Christiansson, Lars Sundström och Fredrik Hallberg.saknar alla manliga förebilder. De har märkt att män som känns trygga och stabila ofta har gått igenom någon form av kris.
Förebild, säger vi. Den bild vi kan se för oss, och som vi sedan bygger in som en möjlig del av vår egen självbild. Hur har vi det där inne? Är vi neutralt mänskliga? Eller formas vår självbild också utifrån det kön vi tillhör?
SvD ställde frågan till fyra män och undrade: Vad är manlighet i dag?
– Jag ser automatiskt något negativt, karln i undertröja, börjar Lars. Det är som om manlighet inte är juste längre.
– Vi har alldeles för få manliga förebilder, menar Fredrik.
– Ja, jag har då ingen aning om vad riktig manlighet är, konstaterar Rolf.
– Det beror väl på att könsrollerna glider in i varandra i dag, säger Per. Nu ska vi omdefiniera vad som är manligt och då blir det otroligt svårt att veta vad som ska in i det.
Lars Sundström, 40, har just sadlat om från vd-stolen till att jobba i eget företag som ledarskapskonsult. Rolf Christiansson, 42, arbetar som skådespelare och musiker. Per Walmerdahl, yngst med sina 34 år, går som lärling till dekorsnickare och Fredrik Hallberg, 39, studerar journalistik och är den som samlat den lilla gruppen av sina gamla och nya vänner.
Samtalet i ett konferensrum på SvD:s redaktion går från vilsna frågor om vad den goda manligheten är, via uppväckta bilder av vad fäderna stod för, till något slags konklusion: Även om många av egenskaperna som de vill se hos män också är sådana de skattar högt hos kvinnor, undrar Lars, Rolf, Per och Fredrik var de mogna, kloka, äldre männen finns som skulle kunna vara deras förebilder? Håller manligheten på att blekna i skuggan av kvinnor som reser sig upp och säger sin åsikt, tar plats?
Själva vet de inte. De kallar sig sökare och har, oberoende av varandra, haft David Deidas bok Den suveräne mannens väg på nattduksbordet. Med uppenbar känsla för stil, en bok om firmorna runt fotbollslagen av journalisten Stephan Mendehl-Enk, är en annan de läst och diskuterat.
– Många gånger känner man igen ”firman boys”-mentaliteten som han beskriver i sin bok, säger Fredrik. I varenda grabbgäng finns en oskriven lag att inte gå utanför ramarna. ”Var inte dig själv”, betyder det.
– Det är som att vara soldat, säger Rolf. Man ska utplåna sin egen vilja och göra allt för gänget. Man kan känna sig väldigt ensam när man vill komma med sina problem.
Vågar man gå sin egen väg? Lars, som menar att han betett sig ”grabbigt” både i jobbet och i umgänget förut, har ändrat sig. Inte bara genom att sluta som vd i ett bolag med kontor i Norrland och fabrik i Riga. Han har också valt att vara hemma en hel del med barnen, en dotter på tre och en son på fem år.
– Först var vi överens om att jag skulle jobba mycket. Men med andra barnet började min fru tröttna på att sköta allt. Jag sa att jag skulle vara hemma varje måndag och fredag – men de där dagarna blev aldrig av. Plötsligt kändes det som om jag bara hade en enda roll: Karriär! Ett rent ångestuppvaknande. Det hade nog kostat mig familjen om jag inte sagt upp mig.
– Vi tror det är stålar och att försörja familjen som har ett högt värde på marknaden, säger Rolf. Men sedan är det precis där som det spricker!
– Den mediala framgångsbilden, att tjäna pengar, göra karriär och vara vältränad, är ju den som hela tiden kommer igen, konstaterar Per.
– Jag tror många som tjänar fett med pengar och ska försörja familj och barn inte vill göra det de jobbar med, noterar Fredrik. De spelar bara en roll på arbetsplatsen.
– Det beror på att de är så måna om att få vara med och leka, säger Rolf, att passa in i samhällsstrukturen.
– De enda man ser medialt är de stora egona, att vara kändis, idol, som om det skulle vara något att se upp till, suckar Rolf.
– Men var är alla äldre, kloka män? undrar Fredrik. Jag tycker det har varit jobbigt att inte hitta vuxenhet hos männen omkring. När de börjar närma sig 50 försvinner de ut i tomma luften.
Per säger att han inte kan frammana bilden av en enda förebild – en man som är grundad i sina värderingar och därmed bottnar i sig själv.
Och Fredrik fyller i med att nästan ingen har visioner och står för något genuint: Ser vi här ett slags förlorad manlighet, frågar han sig.
Och hur såg det ut under uppväxten?
– Min farsa var väl med litet om man druckit för mycket, men annars såg jag ingen förälder som var med oss som gäng och pratade med oss.
– Vilken bra farsa jag hade, inser jag nu! säger Rolf. Han kunde gå ut på gården och undra: Vad bråkar ni om? Det här får vi reda ut.
– Manlighet – det kanske är att våga lägga sig i, resonerar Fredrik. Säg den man som står för sina värderingar i samhället i dag.
I stället höjs de upp för tonårskvaliteter. Jag tycker det är mer manligt att vägleda och guida yngre förmågor i värderingar och vishet.
– Förmågan hos män att stå för sin åsikt uppskattar jag hos kvinnor också, konstaterar Rolf. Mod och civilkurage. Att vara rak och ärlig, säga att det här gillar jag inte, vad menas?
– Jag tycker faktiskt att det är kvinnorna i större utsträckning än männen som står upp för något i dag, säger Lars.
– Är vi män alltså vandrande mähän! undrar Fredrik upprört. Som inte kan ta meningsskiljaktigheter?
– Äldre män fejdar ut mer och mer, tänker Lars. Jag minns en golfresa där det var kvinnorna
i sällskapet som tog med sig whiskyn och tutade på banan och höll i gång på kvällen.
– Männen kanske har större benägenhet att stagnera? funderar Per.
– Varför hör man då allt oftare om behovet av mansgrupper, undrar Rolf.
– För att man vill tillhöra en grupp, menar Lars.
– Jo, men det gör man ju ofta ändå, konstaterar Rolf. På jobbet tillhör man firman. Men där sker inga riktiga samtal. Männen har få forum där de kan mötas och prata om sina problem med andra män.
– Samtidigt hurrar man när någon köper ny lägenhet, säger Per. Då får man dra på sig snickarbrallor, jobba ihop ett par dagar, fika, käka.
– Ja, att jobba med händerna tillsammans, det är otroligt balanserande, säger Rolf. Man har ju analyserat mycket i sin dar. Här finns det enkla, utan så himla mycket snack.
– Ibland får man behov av att göra saker, säger Per. Vi är ett kompisgäng som åker till Töreboda en gång om året med röjsågar och motorsågar och jobbar två dar. Vi fikar, grillar, käkar och bollar saker. Det är ett umgänge
i en grupp som känns otroligt värdefullt.
– Fast jag upplever att det i alla sådana där gäng finns en ängslan för att inte uppfattas som lika macho som de andra, säger Rolf.
Samtidigt finns ett annat tryck på mannen i dag: Att ta hand om barnen. Även om alla tycker det är klart manligt att hävda sin roll som pappa finns en ängslan
för att de vårdande sidorna ska förlöjligas av andra män.
– Det finns många skamsna pappor som inte vet hur de ska bete sig och jag upplever många kompisar som vilsna och tvehågsna. Samtidigt tycker jag vi är ute och cyklar om vi tror att en man antingen ska vara sårbar eller he-man, säger Rolf och gör en gest med spända biceps.
– Det som skapar manligheten sker först när vi ser det mjuka, fortsätter han. Att spela man, tuppa sig, är omanligt, en sprättlöjlighet som hör till pojktiden. Vi är många vilsna män som visserligen behöver våga säga ifrån och inte vara rädd för aggression. Men om man tror att osäkerhet, sorg och sårbarhet inte får finnas för en man blir resultatet bara arrogans.
– En gång var styrka att inte visa känslor, fast jag tycker tvärtom i dag, säger Lars.
– En stora manlig förebild, någon som känns trygg och stabil, har ofta gått igenom någon kris, noterar Per. Som undrat vem han är, vem han vill vara, om han kan vara ärlig med vem han är?
Och så berättar han om en chef som såg rakt igenom honom när han själv hade en svajig period
i livet.
– Han vågade relatera till egna kriser. Han kunde vara ett stöd utan att säga så mycket. Det var otroligt skönt, säger Per och konstaterar: Manlighet ligger i att ha vågat göra den där resan, bottna
i vem man känner att man vill vara. Ju tryggare man är, desto lättare har man att vara sann.
