Visst märker man ofta att tjejerna sitter tysta men har massor att säga medan killarna kläcker ur sig det ena efter det andra.

Sari Thörnqvist, skolkurator och etiklärare.

Vi sitter i mörkret på teater Pero i Stockholm. Pjäsen Lyckopillret börjar med att mamman ringer 112. Med panik i rösten säger hon att hennes 15-åriga dotter har svårt att andas.

Huvudperson i pjäsen Lyckopillret är den duktiga flickan Ellen. Hon mår inte bra. Frågan är vad som är fel när allt på ytan är så rätt. Själv beskriver hon sig själv så här:

”Helst ska man vara oberoende och cool, inte duktig. Fast man ska vara duktig ändå. Och är man, som jag, första barnet – experimentbarnet – måste man vara särskilt duktig för att föräldrarna inte ska känna att de har gjort något fel.”

I publiken sitter två skolklasser, en från Futuraskolan Hertig Karl i Sollentuna och en från Söderholmsskolan i Skärholmen. De vet att de har makten att bestämma hur det ska gå för Ellen, hennes föräldrar, pojkvän och kompis. Det här är interaktiv teater speciellt skriven för ungdomar. Tanken är att de ska kunna fortsätta diskutera pjäsens tema när de kommer tillbaka till sina klassrum.

Så har Hertig Karl-eleverna gjort, berättar skolkuratorn och etikläraren Sari Thörnqvist. Mer om detta senare. Nu måste vi få veta hur det går för den duktiga flickan när de här två klasserna fick bestämma.

Ellen frågar sig själv varför hon tycker att hon måste vara perfekt hela tiden och varför hon bryr sig så mycket om att ta hand om andra.

”Jag är stressad, arg på mig själv och arg för att jag har fått fel uppfostran. Jag kan inte säga nej,” säger hon.

Mitt i pjäsen bryter skådespelarna för att låta publiken kommentera.

– Hon är deprimerad. Hon har för höga krav på sig själv. Hennes hjärna är överkokt, föreslår någon.

Skådespelarna ber om hjälp med replikerna. Vad ska jag säga?

– Säg åt mamman att hon sätter för mycket press på henne.

”Pappa och jag har trott att du har tyckt att det har varit kul att vara bäst”, blir mammans replik.

Helt klart är att den här publiken lägger skulden på mamman. De tycker synd om flickan, flera känner igen sig i hennes situation. Den bästa lösningen ser de i att mamman får skulden.

– Säg till din mamma: Skaffa dig ett liv, är ett förslag på replik.

Andra tycker att hon ska vara tydlig med vad hon känner för att söka hjälp hos både föräldrarna och pojkvännen.

– Äääät chips! vrålar en kille i publiken för att övertyga den duktiga flickan om att hon ska våga äta, särskilt något onyttigt.

Kaxiga killar tar makten över replikerna. De tre tjejerna som sitter på raden framför mig viskar till varandra, men ger ingen regi till skådespelarna.

Susanne Lindberg, som är manusförfattare och regissör till Lyckopillret berättar om hur pjäsen kom till.

– Det började med att vi var ute och jobbade i en skola. Första intrycket var en välmående medelklass-klass med väluppfostrade gymnasieungdomar.

Senare visade det sig att flera av tjejerna hade ätstörningar, någon kille också. Någon åt antidepressiv medicin. Många led av höga krav från omgivningen, de hade mått dåligt länge.

– Vi började prata om varför tjejerna liksom slår på sig själva när de mår dåligt. Killar peppar varandra och tjejer peppar killar.

Susanne Lindberg och de andra i teatergruppen Tage Granit började fundera på varför det ser ut så här.

– Betalar de priset för vår, de vuxnas, jakt på perfektion? tänkte vi, berättar Susanne Lindberg.

Så började skapandet av ännu en interaktiv pjäs för ungdomar. Susanne gissar att ungdomarna i dag går ut i ett tuffare samhällsklimat när det inte finns några enkla jobb. Tjejerna vet det, de är lyhörda för samhällets signaler.

– Många vill vara duktiga i skolan, duktiga kompisar, döttrar, träna mycket, vara ute på kvällarna. Det ryms inga stopp, ingen återhämtning.

Susanne Lindberg suckar och säger:

– Är det typiskt kvinnligt att aldrig vara riktigt nöjd med sig själv, kanske?

Hon har också noterat att både killar och tjejer lyfter fram killar som hjältar oavsett hur bra tjejerna är på scen.

Varför avgudar ingen tjejerna?

I pjäsen säger Ellen: ”Varför är det bara vi som skriker på killarna när de spelar fotboll, musik eller teater?”

Men normerna ser också helt olika ut beroende vart man kommer. Teatergruppen som reser runt med sina föreställningar kan få fullkomligt olika repliker och slut på historien.

– I Grums sa de bara: ”Ta det lugnt, Ellen. Lugna bara ner dig lite.”

Skolkuratorn och etikläraren Sari Thörnqvist såg föreställningen tillsammans med en klass från Futuraskolan Hertig Karl. Efteråt ägnade de tre lektioner för att prata om teman som tagits upp, som jakten på lycka, höga prestationskrav och stresshantering.

– Klassen jag såg Lyckopillret med är ambitiös på alla sätt så det passade bra att de fick gå och se den. De kände igen sig, speciellt tjejerna förstås.

Hon har tyckt sig se att tjejer ofta vill vara alla till lags och ta ansvar för andra på ett sätt som inte killar gör.

– I skolan är det till exempel viktigt att dela på uppgifterna när klassen gör grupparbeten så att det inte blir en som jobbar åt de andra.

Sari Thörnqvist hänvisar till pjäsens huvudperson som inte kan säga nej. I klassen diskuterade de vikten av att våga säga ifrån, att stå för vad man tycker och vad det betyder för självkänslan.

De pratade mycket om stress och prestationskrav också, att man inte måste göra en massa saker för att duga. Man måste inte ha MVG, det räcker med att man gör sitt bästa.

– En sak som var intressant att prata med eleverna om var hur de ser på fritidsaktiviteter. Innebär de mer stress eller återhämtning?

Det rådde delade meningar om detta. För vissa kunde det bli hårda krav på prestation, till exempel inom idrott. Men de flesta tyckte att fritidsaktiviteterna var mer avstressande än tvärtom.

Etiklektionerna (som på många andra skolar kallas livskunskap) lockar till diskussion. Ämnena sträcker sig från skönhetsideal till mänskliga rättigheter.

– Våra elever är väldigt pratsamma överlag, men visst märker man ofta att tjejerna sitter tysta men har massor att säga medan killarna kläcker ur sig det ena efter det andra.

Sari Thörnqvist tänker att vi socialiseras in i duktigheten. Pojkar får vara busiga spjuvrar medan flickorna förväntas vara ”duktiga”.

Men som en i person i Lyckopillret-publiken sa:

– Vi glömmer bort grabbarna. Det är inte ok för dem att säga hur de mår. Det måste vi göra något åt.

Kanske är det dags att ge grabbarna en egen pjäs så att de får ge repliker åt en prestationsprins som känner kravet på sig att vara perfekt?