Nej, sannolikt är det ingen skillnad mellan hur kvinnor och män drabbas av borderline personlighetsstörning. Men det tycks vara fler kvinnor som får diagnosen ställd som vuxna, förklarar Görel Kristina Näslund, leg psykolog, medicine doktor och författare till boken Borderline personlighetsstörning (Natur och Kultur 1998). Hon tror att skillnaden mellan könen delvis kan hänga ihop så här: - En kvinna som söker hjälp inom psykiatrin och uppfattas som aggressiv, riskerar att betraktas som avvikande. Samma sak om hon är promiskuös. Hos män anses det mer normalt, medan kvinnor får en diagnos!
Enligt amerikanska undersökningar lider 1,0-1,5 procent av befolkningen av borderline personlighetsstörning. Lika många män som kvinnor anses vara drabbade. Men den jämvikten får man bara om man också tar med män som sitter i fängelse och inte enbart räknar personer som sökt sjukhusvård.
- Medan kvinnorna är mer villiga att söka psykiatrisk hjälp, är männen mer antisociala, missbrukande och våldsamma. De agerar ut sina symtom och kan hamna i kriminalitet.
En orsaken bakom borderline personlighetsstörning kan många gånger vara en mycket svår uppväxt, ofta med inslag av övergrepp, konstaterar Görel Kristina Näslund. Då kan det handla om fysisk misshandel samt psykiska och/eller sexuella övergrepp. När det gäller det sistnämnda är tyvärr kvinnor mer utsatta än män.
- Vid upprepade övergrepp kan ett barn liksom dela sig i två personer, berättar hon. Man skruvar känslomässigt av en del av sig själv så att det känns som om övergreppet drabbar någon annan. Så kan man utveckla olika personligheter.
En dr Jekyll och mr Hyde?
- Ja, eller ännu fler. Marilyn Monroe är den mest kända personen i världen med borderlineproblematik. Hon upplevde att hon hade flera personligheter inom sig och önskade att hon bara var en enda. Hör du bara en röst? Själv hör jag en hel kommitté har hon sagt i boken The Biography av Donald Spoto. Marilyn Monroe hade svårt att vara ensam, krävde ständiga bekräftelser, missbrukade sprit och tabletter, var känslomässigt instabil och levde i kaos. Ibland ledde hennes överdoser till att hon behövde läggas in på sjukhus. Det här är typiskt för många människor med borderline personlighetsstörning. Men kan inte borderline ta sig olika uttryck? Även om många känner igen sig i SvD:s beskrivning av Jessica (Idagsidan 30/1), finns det de som inte känner igen sig alls. De blir istället mer självdestruktiva och behöver oftare söka psykiatrisk hjälp. Det är den gruppen psykologen Anna Kåver möter (se artikel 6/2). Men Görel Kristina Näslund vill inte dela upp borderline personlighetsstörning i olika typer.
- Alla är inte lika svårt drabbade, skulle jag vilja säga istället. Vissa skär sig inte, vissa har aldrig försökt ta livet av sig.<br/><br/> En annan fråga som många läsare ställt till oss på Idagsidan är hur barnen påverkas av att växa upp när den ena föräldern har tydliga borderlinesymtom. Görel Kristina Näslund är försiktig med att generalisera:<br />- Alla barn behöver trygghet och stabilitet, och om en förälder har en psykiatrisk diagnos har de en oerhört svår situation. Barnen får lätt skuldkänslor om mamma eller pappa skadar sig själv och tycker det är hemskt om de måste vara borta, på sjukhus. - Men kom ihåg att en förälder med borderline personlighetsstörning är lika bra som alla andra på att älska sina barn!<br />Däremot är de själva en svårt lidande grupp, poängterar Görel Kristina Näslund.
Vad finns det för hjälp?
- Tyvärr är det få som kan tillräckligt mycket om borderline personlighetsstörning och hur den bäst behandlas. Och det är mest i storstäderna man möjligen kan hitta erfarna terapeuter.
Kan relationen mellan de vuxna parterna utvecklas med professionell hjälp?
- Det tar tid, konstaterar Görel Kristina Näslund. Men visst kan det bli bättre.
