Vendela är 22 år och har precis avslutat ett år på en konstskola. Hon har valt att vara anonym i intervjun för att det är känsligt att prata om den besvärande prestationsångesten. Man skulle kunna beskriva Vendela som en smart ung kvinna som är en ömsom osäker, ömsom rebellisk konstnärlig själ och en högpresterare som alltid vill levererera på topp. Fast själv ifrågasätter hon ständigt sitt eget värde.

Just nu snurrar tankarna fort och framtidsplanerna ändras hela tiden. Hon är varken säker på vad hon ska göra i morgon eller resten av sitt liv. Det enda hon vet är att hon måste försöka skaka av sig de hämmande höga prestationskrav som följt henne tätt i spåren sen hon var 12 år.

Prestationsångesten tog fart i sexan samtidigt som läraren öste beröm över Vendelas novell. Efter det kom klumpen i magen allt oftare när hon skulle visa vad hon kunde i skolan. Kraven på att bli bättre har visat sig på många plan, socialt, konstnärligt, betygsmässigt. Ja, att bara vara kan kännas som en prestation för Vendela.

– För mig har prestationsångesten blivit sjuklig. Att vara är stundtals en prestation. Det har jag nog känt typ jämt, säger hon.

Vendela har många exempel på hur prestationer kan döva jobbiga känslor, men nu som 22-åring är hon på väg att skapa en sund distans till sina hårda krav på sig själv. Hon suckar lite och erkänner att hon har haft lite prestationsångest för att bli intervjuad. Det kan låta grymt, men det är just därför hon blivit utvald att bli en del av serien Prestationsberoende.

– Jag har precis börjat öva på att fuska. Förut har jag varit personen som har gjort allting supernoggrant. Om jag ska göra en skulptur eller bygga en konstruktion till exempel, då målar jag insidan fast ingen kommer att kunna se den. Sån kan jag vara ibland.

Vendela hade lätt för sig i skolan. Hon beskriver att hon mest var nyfiken i början. Sen blev det tvärtom. Först skulle hon prestera bra, i andra hand kunde det kanske vara kul. Så har det blivit så mer och mer. Idag kan kan hon känna sig kvävd av alla krav hon ställer på sig själv. Eller som andra ställer. Eller som hon tror att andra ställer på henne.

Läraren som berömde dig i sexan, gjorde hon fel?

– Det där var bara ett konkret exempel som jag minns. Vi skulle få omdömen från början i den skolan. Man lyfte fram prestationer tydligt. Det var framför allt när jag skulle göra sånt jag tyckte var roligt, som att skriva, som det kunde låsa sig. Läraren berättade aldrig vad som var bra med novellen, hon bara överöste mig med beröm. Men det är förstås inte hennes fel att jag har så höga krav på mig själv.

Reagerade några klasskompisar likadant?

– Ingen aning. För mig var det en kombination av mycket som hände i mitt liv just då. Jag hade börjat i en ny skola som inte var så bra, mina föräldrar hade separerat och min pappa hade flyttat ihop med en ny kvinna. I det sammanhanget fick jag inte heller bara vara.

I gymnasiet kände Vendela att hon hamnade som i en bubbla. Krocken mellan kravet på att vara så bra till att inte veta varför blev konstig. Varför skulle hon satsa på höga betyg?

– Jag tyckte inte att jag var ok när jag gick i gymnasiet. Det jag gjorde kunde vara ok om det blev bra. Prestationerna är kanske en flykt, tänker hon.

När hon blev 18 började det svämma över, förklarar hon. I skolan fanns det en tydlig form för saker. Bekräftelserna kommer genom att prestera bra skoluppgifter.

– I början på trean insåg jag att det snart skulle ta slut. Presterandet hade rättfärdigat mitt eget varande. Nu var jag tvungen att släppa fram något som legat inom mig och pyrt. Jag visste inte alls vad jag ville göra efter gymnasiet, ville inte börja på universitetet på en gång bara för att hitta en ny form att inrätta mig i.

I dag kan hon känna att det var mycket hon hade velat lära sig, det är så mycket hon vill kunna, men det är inte det som har varit i fokus alls under skolåren.

Det senaste året har hon gått i terapi på Ungavuxna-mottagningen. Tidigare har hon provat kbt, kognitiv beteendeterapi, men alla övningar triggade prestationskraven, den ”duktiga flickan” i henne, tycker hon. Nu tar Vendela god tid på sig att fokusera på att ha mer tillförsikt till saker, till livet, och att ta för sig. Hon har ofta tänkt att bara när hon har blivit den där ”jättesociala människan” som har gjort ”de där” sakerna jättebra, så förtjänar hon att vara sig själv.

Har du haft någon period när du har kostat på dig att vara slarvig och bara ta dan som den kommer?

– Ja. Fast de har inte varat så länge, sällan mer än några dagar.

Kanske var den mest kravlösa perioden när Vendela drog till Italien för att plugga italienska.

– Först var det läskigt, men jag lyckades både skaffa lägenhet och lära känna nya människor. Jag kände mig befriad i det sammanhanget. Det var nyttigt att komma till ett nytt ställe.

Började du se annorlunda på dig själv?

– Ja, i början. Det känns som om jag har blivit mer ”mig själv” med åren. Det var mer ”jag” att åka iväg till Italien. På gymnasiet visade jag mindre av den jag är. Fast jag har ständigt svackor. Krav på prestation och tankar om vad jag borde vara dyker upp hela tiden.