Den fanns i det trasiga, förfallna barndomshemmet. Den fanns i pappans drickande. Den fanns i mamman som tyckte allt var hennes fel och den fanns inuti Doris själv.

Skammen.

Men det visste inte Doris Dahlin då, när hon växte upp utanför Härnösand i ett vedeldat hus med brunn och dass på gården. Hon minns bara den tunga känslan hon bar inombords – övertygelsen om att hon misslyckats med att göra pappa nykter och mamma lycklig.

När hon var 46 år fick hon ord för det: Skam. Den visade sig ha varit så stark att det tog många år innan hon berättade för maken att hennes pappa var alkoholist.

Hon började göra lösa anteckningar, ord som bara vällde fram och minnen hon inte visste att hon hade. Varenda gång hon satte pennan till papperet blev hon rädd – ”det var så fruktansvärt att tränga ner i”.

Efter flera år började hon foga samman de handskrivna lapparna till en bok, men kunde bara skriva de dagar hon hade en terapi­timme inbokad efteråt. I mars utkom Skammens boning (Ordfront). Titeln, säger Doris Dahlin, kom när hon insåg hur hon brottats hela livet med starka skamkänslor.

–Att sätta ord på skammen har befriat mig från det jag varit med om. Förut kunde jag inte ens förstå att det var skam. Men även när jag började få ord för det pratade jag aldrig om vad jag varit med om – för att det var så skamligt.

Det handlade om fattigdomen, att ha utedass och så kallt om vintern att hon fick värma kläderna under täcket på morgonen. En gång hade hela rödbetsburken med hennes akvariefiskar frusit.

Det handlade om att pappa drack och det kunde bli gräl mellan föräldrarna. Doris hade tänkt ut flera repliker som strategi ifall någon skulle komma på besök just då: ”Ni förstår vi lyssnar på jättebra radioteater nu och de skriker så på varandra”…

Dessutom kände hon att hon borde vara någon annan, eftersom alla hade sagt att när efterlängtade lilla Doris kom efter tolv års äktenskap skulle pappa sluta dricka. Så hon trodde det var hennes fel att mamma inte verkade vilja leva: ”Vem vill du bo hos när jag dör?” kunde hon fråga.

–Att minnas detta i kropp och själ var fruktansvärt. Jag förstod ju hur fruktansvärt utsatt jag var.

Men när hon ska försöka beskriva den tunga känslan under uppväxten blir Doris Dahlin tyst ett tag. Sedan säger hon att skammen inte hänger ihop med något enskilt, utan uppstår i ett helt sammanhang av människor och repliker och miljö.

–Jag hade hela tiden känslan av att det var mig det var fel på. När man är liten är det lättare att lägga allt ansvar på sig själv än på sin mamma och pappa. Dem är man ju helt beroende av.

Är den här känslan av otillräcklighet en del av din skam?

–Ja, och det är många som hört av sig till mig som reagerat lika dant. Om man blivit utsatt tidigt för något – för mig handlade det om orimliga förväntningar –blir man mottaglig hela livet för att ta på sig skam.

Men som barn kändes det nog mest som sorg, tror hon och hänvisar till bilden på bokens omslag, en hålögd sjuåring med långt blont hår på det årliga besöket hos fotografen. En icke-blick går ut ur bilden och visar inget av det mamma uppmanat henne –att le med ögonen. Doris skulle inte öppna munnen eftersom hon hade så trasiga tänder.

Hon höll mun även annars, berättar hon, läste allt från B. Wahlströms ungdomsböcker till Selma Lagerlöf och kände att det var säkrast att förbli tyst. Så det inte kunde slinka ur henne något fel. Som för pojken i söndagsskolan som sa att ”pappa dricker och då slår han mamma”. Stackarn, tänkte den elvaåriga Doris, han vet inte att man inte får säga det där.

Hon återkommer ofta till det i boken: Allt som skulle hållas tillbaka, skriver hon. Det gick åt så mycket energi att hon ofta darrade på händerna. En gång kunde hon inte ens få eld på tändstickan när hon skulle gå fram och tända adventsljusen i söndagsskolan.

Ändå tvingades Doris vara ­Lucia, år efter år.

–Jag hatade det. Jag minns känslan att gå där längst fram i det vita linnet –att rätt vad det är går jag sönder och det väller fram ren skit ur mig. Det var fruktansvärt.

Hon gömde skammen i kroppen hela uppväxten. Anorexian kom när hon var 13, och med puberteten så kraftiga mensblödningar att hon fick läggas in för blodtransfusion. Hon kände sig alltid svullen i halsen, kräktes ofta och dolde att hon var närsynt. För att se vad som stod på svarta tavlan i skolan gick hon fram och vässade pennan –och lärde sig snabbt allt som stod där utantill.

Så började klassresan. I arbetarhemmet hade de levt på mammas städerskelön eftersom pappa söp upp lönen som kommunalarbetare. Doris Dahlin tog en fil kand i Umeå, utbildade sig till bibliotekarie i Borås och blev så småningom konsult. Men det djupa engagemanget i barns läsande, i politik och kvinnogrupper, i and­ras livskriser – det var nog också ett sätt att springa ifrån barndomen, säger hon. ”Jag var för upptagen med att rädda världen, jag hade inte tid att rädda mig …”

–Jag tror det är typiskt, att man bär skammen så otroligt länge. Jag hade inte berättat för en människa om min skam, och då har jag ett stort socialt umgänge. Innan jag gick i terapi fick ingen veta att pappa var alkoholist.

I samband med att hennes mamma var döende för snart tio år sedan gick hon in i väggen – ”och då jobbade jag med stresshantering, krishantering och människor som var deprimerade, vad ger du för det?” skrattar hon självironiskt. I gruppterapin trillade polletten ner som om någon slagit henne i huvudet, säger hon.

–Inför alla andra började jag berätta om alla jätteskamfyllda saker i mitt liv. Att pappa söp. Att mamma inte ville leva. Att vi bodde så fattigt. Sedan låg jag vaken på natten, övertygad om att alla skulle vända sig bort, inte prata med mig, se på mig med konstiga ögon …

Men Doris Dahlin blev inte fördömd. Tvärtom. Värmen från de andra deltagarna gjorde att hon vågade ta ett steg till: Använda slagträ och kudde i terapirummet. Hon som aldrig känt den förbjudna ilskan gick första gången så hårt fram att hon fick en inflammation i axeln. Nästa gång hade hon sönder slagträt.

Det visar bara hur krampaktigt hon hade gömt kränkningar och ilska i kroppen, konstaterar hon. Och visst – fortfarande kan hon få otroligt ont någonstans, så sammanblandat är det. Men idag har det blivit viktigt för henne att inte automatiskt hamna i den gamla skamkänslan.

–Jag försöker hinna fråga mig själv: Har jag gjort något dåligt, eller har det här inget med mig att göra alls? Om man levt väldigt utsatt som barn är det lätt att man låter andra lägga skam på en.

Och så berättar hon på vilket sätt skammen får näring i utsattheten. Det sker inte bara för att man växer upp med familjehemligheter, föräldrar som mår dåligt och traumatiska händelser. Om det dessutom saknas en vuxen som kan bekräfta att det inte är barnets fel – då utvecklas den djupaste skam, förklarar Doris Dahlin. Barnet gör det hemska till sitt. Gömmer det i sin egen kropp, för att överleva.

–Ett barn som får dela svåra erfarenheter med en vuxen behöver inte göra så. Och det skulle jag önska varje barn, att de har någon som bevittnar vad som händer, som kan förklara att det inte är ditt fel. Tio gånger om ­dagen.