Egentligen var tavlan inte så märkvärdig; ett skärgårdslandskap målat av Gottfrid Kallstenius – klippor och släpljus på tallar mot en fond av en spegelblank Östersjö. Ändå väckte den en outsäglig längtan i unge Bo Stenhammars bröst.

Istället för att aktivt delta i den obligatoriska morgonsamlingen i aulan i Västerviks läroverk försjönk ”den vilsne gossen” ofta i Kallstenius verk, drömde sig bort.

– Av någon anledning har jag fortsatt bära på den där tavlan inom mig hela livet. Den måste ha stått för något viktigt, säger Bo nu, 50 år senare.

Vad var det? Vi funderar tillsammans medan vi dricker te och njuter av en annan sjöutsikt. Panoramafönstren i familjen Stenhammars lägenhet släpper in solreflexerna från Hammarby sjö.

En naturlig förklaring till skoleleven Bos längtan var att han saknade sitt föräldrahem, som låg vid Källvik, i utkanten av Loftahammar. När han var elva år flyttade han ensam till Västervik för att fortsätta sin skolgång.

Självklart hade han hemlängtan. Kallstenius målning påminde honom om landskapet vid Källviksudden.

Men vad är egentligen hemlängtan?

Ur ett freudianskt perspektiv skulle man kunna tala om en längtan tillbaka – tillbaka till livmodern, modersbröstet, tryggheten och den kravlösa kärleken. Bo Stenhammar väljer ett annorlunda synsätt och därmed språkbruk, inspirerat av Aaron Antonovsky, en israelisk professor i medicinsk sociologi.

– Man kan se det som en längtan efter en plats där man känner sig hel, där man känner ett samband med sten, träd, hus och människor. Det är ett utrymme som man förstår och kan hantera. Då upplever man Kasam, en känsla av sammanhang.

Som barn är man förstås mer beroende av att vara omgiven av det som är välbekant och hemvant för att tillvaron ska vara begriplig. Ett barns referensramar är inte så vida. Men även som vuxen är det viktigt att känna sig hemma i sitt sammanhang. Att inte göra det kan vara ohälsosamt.

Med tiden lämnade Bo Stenhammar både Loftahammar och Västervik. Han gjorde karriär inom data- och bankbranschen, bildade familj och lyckades även göra en bostadskarriär. Med en fin lägenhet i Norra Hammarbyhamnen med sjöutsikt kan man ju inte säga något annat.

Ändå var inte Bo Stenhammar helt lycklig. I början av 2000-talet mådde han så dåligt att han blev sjukskriven en tid.

– Jag hade hamnat i en existentiell kris. Jag frågade mig allt oftare: Vad var det här bra för? Vad var syftet?

I en sådan kris hamnar man alltid förr eller senare om man för ensidigt betonar det Bo Stenhammar kallar för ”utvecklingen av den personliga sidan”. Att vara människa är fantastiskt, och innebär bland annat att man kan få en känsla av att det måste finnas något mer än det som begränsas av det lilla jaget, det som är inriktat på det jordnära och materiella.

I samband med den krisen påbörjade, och avslutade, Bo Stenhammar en utbildning till diplomerad psykosyntesterapeut på Psykosyntesakademin. Psykosyntesen är en gren inom psykologin som inte bara räknar med ett personligt själv. Det finns också, enligt Roberto Assagioli, psykosyntesens grundare, ett ”transpersonellt Själv”, en andlig sida av människan.

Bo Stenhammar menar att han hade förträngt den sidan av sig själv. Den hade funnits där hela tiden, i bakgrunden. Ja, var det inte så att den längtan som Kallstenius skärgårdsmålning födde hos unge Bo också handlade om en arketypisk längtan till en andlig dimension av tillvaron, en dimension som tavlan var en öppning till?

Så kan det ha varit, säger Bo Stenhammar, men vill inte göra sken av att vara säker. Människan, och hennes längtan, låter sig inte så lätt förklaras.

Han för fram en annan teori som kan kasta lite ljus på längtans mysterium: psykologen Abraham Maslows behovstrappa.

Den börjar med fysiska behov. Är de tillfredsställda kommer en längtan efter trygghet. Är man trygg börjar man längta efter kärlek och tillhörighet. Är det behovet tillfredsställt blir det viktigare att få uppskattning och erkännande. Högst upp på Maslows trappa återfinner vi behovet att förverkliga sig själv.

– Fast man blir förstås aldrig helt klar. Även om man börjat förverkliga sig själv kan det ju finnas ofyllda hål, som aldrig fyllts eller som uppstår på vägen.

Bo Stenhammar ser sig själv som ett exempel på det. Trots att han bott i Stockholm de senaste 30 åren har han inte riktigt kunnat anpassa sig. Under alla dessa år har han behållit en fot i Loftahammar. Nu planerar han att tillbringa mer tid där.

Varför?

– Det är en längtan efter att få göra de saker jag kan göra där. Fiska, gå i skogen, bara vara, sitta och titta, måla akvarell, säger Bo Stenhammar dröjande.

Fast han ska också ha en fot kvar i Stockholm, och då inte bara därför att hans fru, barn och barnbarn finns här.

– Är man för länge där nere i Loftahammar blir det lite öde. Man börjar längta efter sällskap och att vara del i ett större mänskligt sammanhang. Och även efter gatuljus och bekvämligheter.

Vi kommer fram till att längtan kan fungera som en kompass. Den ställer in sig på det man saknar, en brist i ens tillvaro.

Det är viktigt att ta sin längtan på allvar, menar Bo Stenhammar. Den gör att man får syn på sina behov. Och ibland kan den peka på nästa nödvändiga steg i ens utveckling.

– Tar man inte det steget är man som en kortspelare som säger ”pass”. Man är inte med längre. Man falnar.