Vi äter alltmer antidepressiva mediciner. Försäljningen ökar med 20 procent - varje år. Varför? Mår vi så dåligt? Håller samhället på att utvecklas på ett sätt som vi inte klarar av? Är SSRI-preparaten så bra? Eller är läkemedelsbolagen alltför duktiga på marknadsföring? Diskussionen är svår, men ett är säkert: De antidepressiva läkemedlen har kommit för att stanna. För hundratusentals människor är medicinen synonym med möjligheten att leva ett normalt liv. Utan tabletterna skulle många av brukarna vara hänvisade till långa sjukskrivningar och mörka självmordstankar. Samtidigt är de flesta experter och forskare överens. Det behövs mer forskning. För vi vet inte vad som händer i hjärnan när vi äter dessa piller.<br />En som av dem som deltagit i debatten, och levererat starka argument kring SSRI-preparaten, är Björn Beerman, professor i medicin och chef för Läkemedelsverket. Han har fått många frågor om antidepressiva mediciner det sista året, på grund av de enorma försäljningsframgångarna.
- Delvis kan man ju säga att ökningen har med samhället att göra. Självklart påverkas vi som individer av utvecklingen omkring oss. Men det är inte Läkemedelsverkets uppgift att debattera det, utan vi ska hjälpa till att lösa de medicinska problem som finns. Det vill säga utreda biverkningar, säkerhet och forskning kring olika mediciner.
Ändå har Björn Beerman blivit citerad i press just för att han tycker att vi ska skriva ut mer av antidepressiva preparat i stället för mindre.
- Ja, lidandet för patienten är stort och risken för självmord är överhängande hos dem som drabbas av depression. Kanske skulle det kunna undvikas i högre grad om fler fick rätt doser av antidepressiva preparat och medicin utskriven överhuvudtaget. Problemet är inte att allt fler äter antidepressiva medel, menar Björn Beerman, utan att allmänheten fortfarande är skeptisk till dessa mediciner. Många gånger kanske en patient tvekar att ta preparatet, trots att han eller hon sannolikt skulle bli hjälpt.Därmed inte sagt att han ställer sig okritisk till läkemedelsbolagens roll i sammanhanget. De senare har han kraftigt kritiserat i en artikel i Läkartidningen tidigare i år. Deras marknadsföring är väldigt effektiv, säger han. Kanske lite för effektiv. ”Företagen skulle knappast lägga ned 1-2 miljarder kronor per år på marknadsföring om det vore att kasta pengarna i sjön”. Han tycker också att läkarna borde ha rätt att se samtliga undersökningar som gjorts kring ett läkemedel och inte bara dem som gagnar läkemedelsbolagen. Då skulle bedömningen bli mer objektiv. Han vill inte heller påstå att piller alltid är bättre än terapi. - Problemet med terapi är att det inte på lång väg finns tillräckligt många utbildade psykologer för att vi ska kunna behandla alla med depression. Dessutom finns inte resurserna till detta och det skulle absolut inte bli billigare för samhället på något sätt. Därför fyller antidepressiva medel en viktig funktion.
Att det delvis handlar om resursbrist får Björn Beerman medhåll för av Fredrik Svenaeus, medicinfilosof vid Södertörns högskola i Stockholm, som disputerat i ämnet mötet mellan läkare och patient och hälso- och sjukdomsbegreppet.
- Att det handlar om en resursbrist i vården är helt klart, oavsett vad man i övrigt tycker om medicinerna i fråga. Alla som får sådana här preparat skulle behövas följas upp och få träffa en kurator eller psykiatriker och det klarar inte vårdapparaten av i dag. Men utöver resursbristen - och god marknadsföring - finns det ytterligare två huvudorsaker till den ökande användningen, anser han: De små biverkningarna - läkarna är inte lika rädda för att skriva ut SSRI-preparat som de var för den gamla typen av mediciner - och den rådande samhällssituationen.
- Det är väl självklart att inte en halv miljon människor går omkring med en obalans i hjärnans serotoninsystem. Däremot har vi i dag mycket mindre acceptans för att vara annorlunda och känslig. Vår samhällssituation tillåter inte det utan kräver att vi måste klara ett högt tempo och höga krav. Gör vi inte det faller vi igenom. Vad man då kan fråga sig är om det då inte ska finnas plats för dessa människor, om det är onormalt att ha denna känslighet. Håller vi på att skapa det samhälle som Huxley beskrev i sin framtidsskildring Du sköna nya värld - en värld där vi på biologisk väg kan få människor att bli lydiga? - På sätt och vis. Att allmänläkare skriver ut antidepressiva mediciner i den omfattning de gör tycker jag är som att använda samma taktik som USA när det gäller terrorism: Man bombar hela Afghanistan för att få tag på Bin Laden, säger Jan Albinson, psykoterapeut och en av dem som varit med och byggt upp Kilen, en verksamhet för läkemedelsberoende.
Han är starkt kritisk till utskrivningsökningen av antidepressiva. Till Kilen kommer många som ätit olika typer av SSRI-preparat och andra mediciner och fått skador av dem. Jan Albinson tycker att det är rena galenskapen att på biologisk väg kväsa ohälsa som uppkommit för att miljön runt omkring oss inte är bra. Skrapar man lite på ytan visar det sig att många som fått så kallade lyckopiller utskrivna mår dåligt för att det är jobbigt på jobbet, för att de har ett kämpigt äktenskap eller går igenom någon annan livskris. Och situationen förändras ju inte av piller, menar Jan Albinson.
Att allmänläkare skulle skriva ut dessa av slentrian håller dock inte Björn Beerman med om. Kanske kan förekomma i enstaka fall, men inte generellt. Tvärtom tycker han att det är bra att hemlighetsmakeriet runt dessa mediciner avtagit, eftersom de hjälper mot så många olika symtom. Förutom depression kan de ges mot bland annat bulimi, panikångest och generell ångest.
- När det gäller depressionsbehandling har Läkemedelsverket dessutom publicerat hur man bör använda dessa medel. Det finns manualer med poängsystem för att säkerställa att patienten verkligen lider av depression. Fast då ska man komma ihåg att man än så länge inte har något biologiskt test som säger att vi verkligen lider av för lite serotonin i hjärnan.<br />- Visst kan dessa formulär vara bra, men just nu cirkulerar det manualer som läkemedelsbolagen själva varit med om att ta fram och det är naturligtvis farligt, säger Fredrik Svenaeus. Det finns ju en stor risk att själva testet konstrueras så att det visar att väldigt många behöver antidepressiv medicin, eftersom det ligger i bolagens intressen. På Kilen ser man även andra risker med de antidepressiva läkemedlen. Med sin drastiska liknelse mellan piller och Bin Laden menar Jan Albinson att vi vet alldeles för lite om serotoninets verkan i hjärnan. För att vara på säkra sidan väljer vi då att slå på bred front och droga ned hela människan. På så sätt slipper vi långa sjukskrivningar och besvärliga människor som ställer krav.
- Ja och det har ju också visat sig att ungefär femtio procent av dem som påbörjar en behandling med dessa mediciner avslutar den för att de inte tycker att det hjälper. Dessutom, menar Jan Albinson, fullkomligt väller antidepressiva preparat in över marknaden och saluförs av världsomfattande kampanjer från läkemedelsbolagen. Och psykiatrin sväljer detta, eftersom de är i desperat behov av bättre vårdresultat. Bredvid står kontrollmyndigheten - Läkemedelsverket - och vet inte vad de ska göra. De kan bara kontrollera de mediciner som vill in på marknaden, inte styra utvecklingen. Både läkare och Läkemedelsverket är i händerna på läkemedelsbolagen. Det är bolagen som har pengar - de betalar både utvecklingen av nya mediciner, och vidareutbildningen av läkare till psykiatriker. En ordning som många kritiserat.<br />Möten med läkemedelsskadade berättar också en annan historia än den ljusa framgångssagan om ”lyckopillren”.
- SSRI-preparaten har visst biverkningar, säger Jan Albinson. Och de positiva effekterna av medicinen kanske till stor till kommer av att läkare och vårdpersonal tar sig an patienterna och lyssnar.
På Kilen vittnar många om </b>att de blivit skadade av medicinerna. De berättar om otäcka fysiska symtom och personlighetsförvandling. Som exempel berättar Jan Albinson om en pappa som varit i kontakt med dem för sin medicinering.
- Han berättade att han stod och tittade på sina två sovande barn. Plötsligt var helt oförmögen till att känna kärlek. Känslorna fanns bara inte där. Han blev förstås rädd, och det med rätta. Och visst. Slår man upp i FASS så står de där, en lång lista på biverkningar som kan förekomma då man tar dessa preparat.<br />Men som sagt: För många utgör de nya preparaten en viktig livlina.
- Kanske är det just det som är det farliga, säger Fredrik Svenaeus. Självklart ska de som behöver få medicin. Man får bara inte glömma att det alltid finns en personlig historia bakom medicineringen. Så länge man tar tabletterna mår man bra, men slutar man så är det som att vara tillbaka på ruta noll. Detta sätter in många i ett livslångt beroende.
Om det håller Jan Albinson med.
- Att lyssna på varandra och ta ansvar för den miljö vi skapar skulle vara ett mycket bättre koncept än att skriva ut piller i tid och otid. Någon gång måste vi alla ta itu med våra problem, varken vi vill eller inte.
