”Skärp dig, du borde lärt dig av vad som hände på Flashback för ett antal veckor sedan”, fräser natalie till DuDär en sen kväll på en sajt som är till för att diskutera självmord. Och Not Nude fyller i: ”JA! LÄR DIG LIXXOM!”

Då har signaturen admin först sagt att han/hon behöver lite redskap ”så jag kan ta livet av mig, nån som har nåt förslag?” Sekunderna efter kommer tips som knark, spruta och påse och sedan det som DuDär kläcker ur sig: ”do it then!”

Det är då de andra på forumet reagerar. Kanske för att DuDärs kommentar är en direkt anspelning på 21-åringen som tog sitt liv inför en webbkamera på Flashback den 11 oktober. Det sista han själv sa var ”alright lets do it” och några som efteråt tittade på bildspelet skrev förskräckta i chatten om texten på hans t-shirt. Där stod Just do it.

En månad senare pågår varje dygn sådana här samtal på olika sajter som öppnar för chatter om självmord, depression och självskadebeteende. Någon säger att livet inte är värt att leva längre och andra svarar med allt från medkännande till cynisk uppmuntran. ”Seså det går över” ­eller ”göre inte” blandas med ”häng dig i stället” eller ”lycka till”.

Hur deltagarna på ett särskilt chattrum för självmord samtalar om att ta livet av sig har medie­vetaren Michael Westerlund studerat i sin avhandling Självmord och internet – kommunikation om ett livsfarligt ämne. Eller ska man säga en livsfarlig kommunikation? För man kan omöjligt veta åt vilket håll självmordssamtalen utvecklas på internet, konstaterar han.

– När sådana platser på nätet blir många och man tillbringar mycket tid med att surfa kan besöken där betyda skillnaden mellan liv och död, säger Michael Westerlund.

Så här förklarar han vad som står och väger: Å ena sidan fördelen med att avdramatisera ett så tabu­belagt ämne som självmord; att få dela erfarenheter kan ha en preventiv inverkan. Å andra sidan finns risken att man drar ned varandra i ännu mer självhat och destruktiva tankar.

– Människor som är i en självmordsprocess är nästan alltid ambivalenta. Ska jag, ska jag inte – törs jag, törs jag inte? Om man då möts av attityden ’det är lika bra att dö’, kan det utgöra en fara. Får man i stället höra att det inte behöver vara så här om tre veckor, kan läget förändras åt andra hållet. Vissa som är sårbara är väldigt mottagliga för vad andra säger.

Att följa chatten på en självmordssajt känns märkligt – man blir illa berörd, känner med dem som mår så dåligt och blir förvånad över den stundtals brutalt råa tonen. Hur ska man tolka det som sägs?

– Hur motsägelsefullt det än ­låter måste man se kommunikationen som något som skapar mening: Den betyder något för den som är där. Jag tror samtalen ökar deras förståelse för varandra, men det är också en stark förenkling eftersom det finns utrymme för så mycket tolkning. För att inte missa kunskap behöver man fråga sig: varför är de där? Vad får de ut av det?

Enligt Michael Westerlund är deltagarna på chatforumet dels ungdomar som i många fall har negativa erfarenheter av psykiatrin – de är besvikna på det institutionella och uppfattar inställningen att försöka förhindra självmord som att bli klappad på huvudet. Dels den sortens chattare som får ”härja fritt på forum som inte regleras så starkt” och som är emot allt som samhället står för.

– De kan driva folk till vansinne med sina provokationer, så den här typen av miljöer kan verka helt fruktansvärda. En del har farit väldigt illa i chattrummet och verkligen blivit mobbade. Ändå är de där. Med sin hjärtskärande skörhet och sårbarhet och utsatthet.

Så varför är de då där? Genom chattens pendlingar mellan olika samtalsnivåer om det man gjort, tänker göra och föreslår andra att göra, ser Michael Westerlund ett återkommande tema: ensamheten. Det är framför allt den man vill slippa.

– Om man haft det rätt tufft i livet, med ångest, umbäranden och svåra känslor, kan det bli rent outhärdligt att stå ut också med att vara ensam, menar han. På ett forum där andra delar liknande upplevelser kan man åtminstone slippa ensamheten om sina erfarenheter.

– Det är det enda sättet att förstå varför man är i en så tuff miljö som en självmordssajt, tillägger han.

Ändå är de där, säger du. Kan de uppleva att de får hjälp?

– Om man är i någon typ av självmordsprocess kan det ha betydelse för stunden att få prata om det. När man ser att andra upplever liknande saker stannar man kvar i kommunikationen och sätter inte handlingen i stånd. Det kan möjligen leda till att man är kvar i livet. Men en del kanske fastnar i spiralen och går vidare i sina självmordsplaner? Det vet man inte. Men jag menar att chatten ändå bidrar till att vissa når en större förståelse.

Andra studier visar att diskussioner om självmord också kan stå för något mer – ett utforskande om livet och döden. Då ingår chatterna i ett större livsprojekt, menar Michael Westerlund: Att livet finns och har ett slut. Mening och meningslöshet. Att leva eller inte leva. När man är ung är det viktigt att få diskutera vad människans dödlighet innebär.

Men det är inte lätt att närma sig ämnet, medger han. Varje gång han var inne på sajterna gick han därifrån och ”kände något starkt”. I självmordschatten mötte han så mycket svåra erfarenheter, på anhörigsajten SPES (för dem som förlorat en nära genom självmord) sådan oerhörd smärta och förlust.

– Att studera samtal om självmord påverkar en väldigt mycket, säger han. Det är en så stark handling och står för så avgörande saker att man berörs själv. När man ser de unga som pratar som de gör och har dessa tankar blir man så ledsen.

Michael Westerlund började följa chatterna 2005 och överraskades av hur fort både det tolererande och till och med förespråkande förhållningssättet till självmord hade spridit sig på nätet. I offentliga forum har man tidigare enbart kunna diskutera frågan ur ett förebyggande perspektiv.

– Jag tror det mest handlar om ett uppdämt behov. Förmodligen har det funnits ett sug efter att få prata om något som varit så instängt. Tabubelagda ämnen får ofta stor spridning – på gott och ont. Det ökar möjligheten att nå ut med preventiva insatser och nå den som traditionellt inte ­söker hjälp. Här kan de få hjälp anonymt.

Anonymiteten kan också leda till vad man i Flashbackfallet uppfattade som en hets mot 21-åringen att fullborda sitt självmord framför kameran. Men i en nyutkommen bok berättar Arvid Lagercrantz om en händelse 1964: ”En man hade hoppat ner från Katarinahissen efter att åskådarna med hetsande tillrop delvis drivit honom till det” (Mitt galna liv, Lind & Co 2010).

Det verkar påminna om det som sker på nätet i dag?

– Jag tror inte man ska särskilja samtalen på internet från dem som uppstår på andra typer av torg – på idrottsarenor i dag så väl som vid avrättningar förr. Då var det ju ett skådespel att skymfas, straffas och hängas. Jag kan se att vissa typer av medier har blivit dessa skådeplatser, där det är möjligt att se andras lidande, att heja på och hetsa.

Enligt Michael Westerlund visar socialpsykologisk forskning att många som samlas på sådana ”torg” lätt dras med i stämningen – vilket också gäller på arenor som uppstår virtuellt. Enda skillnaden i dag är att man på internet kan förflytta sig snabbare mellan olika platser.

– Däremot står nätet inte utanför den verkliga världen, utan är en del av den. Vi behöver utgå från likheterna.