”Vi har ofta en tendens att betrakta sorg som något dåligt, något som vi ska försöka undvika. Jag försöker bejaka livet som en helhet och där är sorgen och ledsenheten en viktig del.” Det säger Ari Riabacke, som förlorade sin gravida fru i cancer.
Foto: Malin Hoelstad
Berätta om förlusterna i ditt liv.
– Den första stora motgången var när min pappa tog livet av sig då han var svårt skadad efter en trafikolycka. Det var en händelse som kom att prägla mig oerhört mycket. Jag var tolv år, enda barnet, föräldrarna kom med arbetskraftsinvandringen från Finland.
Hur var livet efter din pappas självmord?
– Som jag kan minnas var det ”business as usual”. Min mamma gjorde så gott hon kunde. Jag gick vidare såsom en tolvåring förmår. Det var inte så att vi tände ljus på kvällarna och tittade varandra i ögonen och undrade vad som hade hänt.
Kände du sorg? Låg du och grät på kvällarna?
– Inte vad jag kan minnas. Den sorgen kom långt senare. Klart jag var ledsen, men det var fullt av spring i benen, kompisar och träning. I dag kan jag känna den saknaden mer, kanske efter att ha fått egna barn och förstått hur mycket föräldrar betyder.
Hur fortsatte ditt liv?
– Jag gifte mig 1993 och fick första barnet, en pojke. Vi skilde oss 1997. Det var hyfsat rörigt. I samma veva fick min mamma lungcancer och dog i en trafikolycka tre veckor efter diagnosen.
– 1998 träffade jag Malin. Vi fick vårt första barn år 2000. 2002 blev Malin gravid igen och hade smärtor i ryggen, som först relaterades till graviditeten. Men det var en långt gången magcancer. Barnet, Mi, förlöstes i vecka 30, samtidigt som man opererade Malin. Malin levde i sex veckor till. Sedan blev jag ensam med två små barn. Mi låg på sjukhus i 1,5 månad efter födseln. Den händelsen, och de tidigare, har onekligen hjälpt mig att få lite perspektiv.
Perspektiv, hur då? Var det något som kom omedelbart efter Malins död?
– Nej, nej. Det kom långt senare. För att göra en lång historia kort: när jag var yngre var jag inriktad på att tjäna mycket pengar, ha framgång och ett stort hus. I kväll när jag åker och handlar på Ica tänker jag inte på hur jobbigt det är, utan jag är oerhört tacksam att vi har pengar att köpa mat till alla i familjen och att vi lever i ett land där vi har mat i butikerna.
– Jag är tacksam för att jag har fem friska barn och en underbar ny fru som jag älskar oerhört mycket. Jag är tacksam att jag har ett jobb där jag ibland kan göra en liten skillnad i mina bästa stunder.
– När Malin dog tänkte jag att det var så synd om mig som stod där ensam med två små barn. Men det var ju inte mig det var synd om, utan Malin. Hon dog ifrån sina barn. Det kan ju inte finnas något hemskare. Det är perspektiv.
Du har ju fått erfara livets bräcklighet. Blir du rädd att du ska bli drabbad igen?
– Nej, och det är lite av en paradox kan man tycka. Tack vare det jag har varit med om har jag fått ett liv som jag aldrig hade kunnat drömma om. Jag har kunnat bli en bättre make, en bättre samhällsmedborgare och, framförallt, en bättre pappa. Jag skulle aldrig ha varit den jag är i dag med mindre än att ha varit med om detta.
Du kan låta lite äppelkäck. Finns det inget kvar i dig som gnager efter Malins död?
– Nej, inte gnager. Däremot tänker jag på henne flera gånger i veckan. Hon var en väldigt varm och klok person och jag tänker att jag kan skörda frukterna av hennes liv. Det låter väldigt konstigt, kan jag tänka. Folk kan fråga mig hur jag kan vara glad, fast jag mist min fru. Men jag har ju en underbar familj nu. Jag har accepterat livets villkor.
Tror du att du är ovanlig i det avseendet?
– Det vet jag inte. Men jag har fått en ganska gedigen träning. I dag kan det jag säger låta genomtänkt stundtals, men så har det inte alltid varit. Jag lärde mig ingenting av de första förlusterna i mitt liv. Det gjorde jag först när den största stenen föll i huvudet på mig, när Malin dog. Och det tog några år.
Var du bitter och arg på tillvaron eller på Gud när Malin dog?
– Det är klart att jag var. Jag var arg på mycket, allt och alla. Det tog förfärligt lång tid för mig att förlika mig med mitt öde. Vi har ofta en tendens att betrakta sorg som något dåligt, något som vi ska försöka undvika. Jag försöker bejaka livet som en helhet och där är sorgen och ledsenheten en viktig del.
Du har inte önskat dig dina sorger, men ändå är du på något vis tacksam för dem.
– Jag är tacksam för hur livet har blivit därefter och det skulle inte ha blivit som det blev med mindre än att jag hade fått vara med om de sakerna.
Blir det inte svårt att hantera de två sakerna?
– Nej, det har ju ändå hänt. Det känns rätt bra att jag lyckats lära mig något av det. Alternativet är ju inte särskilt tilltalande. Det hade inte gynnat våra barn, min omgivning eller mitt liv. Det hade inte gynnat någonting. Och det hade i allra högsta grad inte hedrat minnet av Malin.
Kom du efter Malins död till någon sorts vändpunkt, där du kunde arbeta dig uppåt igen?
– Det var när jag började acceptera livet som det är, inte försöka backa tillbaka bandet. Det var det ena. Det andra var när jag förstod att inte allt elände som drabbat mig alltid är någon annans fel.
Har du sökt dig till religion?
– Jag är inte kyrklig, jag läser inte Bibeln, men jag tror på min gud. Jag har svårt att tro att allt det här finns bara för att det råkade bli så. Jag tror att det finns dimensioner som vi människor inte kan förstå.
Har du stärkts av de svåra händelserna i ditt liv?
– Ja, oerhört mycket. Utan dem skulle jag ha varit en förfärlig person. Och jag skulle inte vara en särskilt bra förälder eller äkta hälft. Jag skulle helt enkelt inte haft de värderingar jag har i dag. Jag har lärt mig mycket av erfarenheterna, även om det bitvis gått på rätt krokiga stigar.
Tycker du att andra skulle behöva uppleva liknande saker?
– Nej, det går inte att rekommendera en massa elände till folk. Men det finns trots allt ett ganska stort hopp även efter något sådant här.
Brukar du tänka på framtida svårigheter?
– Nej. För mig handlar det om att förhålla mig ödmjuk till det faktum att livet går upp och ned. Sedan vet vi inte när saker och ting ska inträffa. Överlever vi inte svårigheterna är det en del av livet det också. Och sen är det ju så att nio av tio farhågor ändå aldrig besannas.
Är inte det en ganska dyster tanke, att vi kanske inte överlever?
– Den är fullt realistisk, ingen kommer att överleva. Men det spelar väldigt stor roll för vår livskvalitet hur vi förhåller oss till det. Om vi betraktar döden som en naturlig del av livet förmår vi oftast att förvalta dagen mycket bättre.
