Jag är kvinna, akademiker, lite över 60, som levde i många år med känslan av att ha ett hål i hjärnan. Jag har aldrig kunnat räkna. Jag har aldrig lyckats lära mig multiplikationstabellen, fattade aldrig det här med klockan i småskolan och måste fortfarande titta efter noga på visarna om klockan är halv nio eller halv tio.

Jag måste alltid tänka två gånger innan jag åker ut på en annars tom väg om vad som är höger och vänster sida av vägen. Jag glömmer lösenord och pinkoder så snart jag hört dem och fick en gång ringa nummerupplysningen när jag plötsligt glömt numret hem. I gengäld har jag superminne när det gäller allt som ryms under rubrikerna värdelöst vetande och allmänbildningsfrågor.

Hela min tidiga skolgång präglades av detta att jag var så dålig i matte. Jag fick tidigt veta att jag, som var så dålig i matematik aldrig kunde bli nåt, ett påstående som ganska snabbt blev till en självuppfyllande profetia. Nästa moment skulle jag aldrig klara och mycket riktigt fick jag gå om.

Jag minns än idag hur läraren i sexan i folkskolan hånade mig inför klassen och i vredesmod kastade upp min räknebok i luften så att alla sidorna singlade ned över klassrummet. Det var en förolämpning mot honom att jag inte hade några rätt på provräkningen. Det var en känsla som återkom i realskolan, att jag utsatte lärarna för pinsamheter, att jag inte fattade vad de lärde ut. Men det var aldrig någon som tog sig an själva problematiken – min oförmåga till inlärning.

Där fick jag veta att det var meningslöst att ägna tid åt mig, som inte hängde med, klassen måste vidare. När jag gick ut realskolan i mitten av 60-talet hade jag C i matte och skulle aldrig studera vidare. Efter några år insåg jag att jag måste ta itu med detta, som jag såg som ett gravt handikapp och som jag aldrig skulle kunna komma förbi. Jag började om från början och läste matte på komvux, först grundskolematte, sen gymnasiematte på kvällstid under flera års tid. Läraren i grundskolematten var av samma sort som jag haft i skolan många år tidigare. Hur jag klarade kursen minns jag inte. Gymnasielärarna var de bästa lärare jag någonsin träffat på, den ena lektor på lärarhögskolan, den andra hans adept. För första gången i livet fick jag höra: det där klarar du, det blir inte svårare än så här. Så småningom stod jag med ett gymnasiebetyg med mer än godkänt i matte. Jag växte en halv meter i självkänsla.

Efteråt har jag ett blekt ärr i huvudet av att inte kunna, men att jorden inte går under för det. Jag har avverkat ett yrkesliv med mycket arbete i projektform. Aldrig någonsin har jag missat en deadline eller överskridit en budget. Men det bleka ärret gjorde sig påmint när jag läste artikeln. /MARIA

Jag är pensionär nu och på min tid var skolan och samhället mera tolerant. Därför har jag klarat mig hyfsat genom livet och kunnat göra en anständig arbetsinsats som journalist. Jag tog realexamen med knappt godkänt i matte. Andra problem som hänger ihop med dyskalkylin är att jag har svårt för allt slags abstrakt tänkande. Jag läser kartan dåligt, har dåligt lokalsinne, kan inte räkna i huvudet. Jag avskyr att gå på restaurang och betala dricks, delvis för att det är en otrevlig feodal sedvana men också för att jag inte kan hålla koll på procenten. En vänlig kypare i Berlin lämnade tillbaka pengarna när jag försökte ge honom 50 D-mark i dricks.

Jag läste statskunskap på universitetet och det var roligt men när jag sedan skulle försöka komplettera matten för att läsa ekonomi var det stopp igen. På Journalisthögskolan kunde man på den tiden komma in utan att kunna räkna. Väl där begrep jag aldrig det här egendomliga redigeringssystemet som bygger på något slags dussinräkning. Men jag kunde söka mig till radion och klarade mig där genom att nödtorftigt räkna sekunder och minuter.

Vad vill jag ha sagt? Jo, att med bättre pedagogik kan man nog komma längre. Men framförallt vänder jag mig mot standardiseringen i den nutida skolan som ska tvinga alla att läsa allting. Samhället har ju faktiskt blivit mindre tolerant än när jag gick i skolan. Jag kunde ta mig igenom gymnasiet genom att gå klassisk gren utan matte.

Vi behövs också, vi som har egendomliga begåvningsprofiler. Låt olika begåvningar blomstra. Den här standardiseringen förkväver begåvningar och gör människor olyckliga som hade kunnat vara glada och bidra till samhället med sin arbetsinsats. /BO NORDSTRÖM

Så skönt det är att alla våra olikheter numera kan få en ”diagnos”. I slutändan är det väl tveksamt om någon av oss, i dagens mediesamhälle, kan undvika att ha någon sorts ”diagnos”. Själv klarade jag mig från ”dyskalkyli” genom en stenhård lärare som under fyra år tvingade oss alla i klassen att träna upp vår kapacitet för huvudräkning, och det sitter fortfarande kvar, trots att jag i grunden har svårt för siffror, det vill säga förmodligen har ”dyskalkyli”, i SvD:s mening.

När jag ser tillbaka inser jag också att jag utan tvekan var kvalificerad för någon sorts ”bokstavssjukdom” – stökig och bråkig, underbetyg i ordning i de flesta klasserna. Men det ordnade upp sig så småningom, utan någon bokstavsdiagnos, sådana fanns ju inte på den tiden.

Det är ju inte precis ett nytt fenomen att människor är olika, i nästan alla tänkbara avseenden. Så frågan är om man gör människor någon tjänst genom att översätta dessa olikheter till en ”diagnos”. /BENGT

Jag hade inga stora problem med matte i skolan; såvitt jag minns hade jag högt betyg i ämnet. Problemen kom senare, under en period när jag var kassör i en ridklubb under några år. Klubben hade stor omsättning, och det höll på att driva mig till vansinne, när jag inte fick debet och kredit att gå ihop i bokföringen. Eftersom miniräknaren inte kunde veta att jag skrivit 36 istället för 63 stämde siffrorna när jag adderade varje kolumn för sig. Men när jag jämförde mot underlaget, var de fel. Det kunde ta timmar för mig att lokalisera felskrivningen, och det var ytterst frustrerande. /VIVEKA

Som mattelärare har jag erfarit att elever presterar bättre i en lugn klass med få störande inslag än i en orolig klass med många störande ljud från framför allt pojkar. Ämnet kräver god koncentration speciellt för elever som kommer från hem med svaga studietraditioner och som inte har så lätt för matten. /YVES KAPPER

Läsarkommentarer på SvD.se/idag

Det som är så ”tragiskt” med skolan är att de lurar i ungarna att matematik är oerhört viktigt att kunna för att klara av det framtida yrkeslivet. Själv hade jag stora problem med matematiken under min ingenjörsutbildning. Däremot hade jag det för de tekniska ämnena, konstigt nog. Under min yrkesverksamma tid som ingenjör inom maskinkonstruktion, har jag praktiskt tagit aldrig haft någon som helst nytta av integraler, differentialkalkyler eller vektorgeometri. /BERRA

Varför diskutera om något finns och heter något speciellt? Huvudsaken är att våra barn får hjälp att fungera, åtminstone så pass att de klarar privatekonomin. /FÖRÄLDER

Hur många timmar, dagar och veckor satt inte jag med matten. Det hjälpte ju inte när siffrorna hoppade och vände sig spegelvänt. Om svaret på ett tal blev 25 kunde jag skriva 52 och så vidare. /SARA

Min mattelärare skrev ”SLARV!!!” med stora röda bokstäver över mina matteprov. På föräldrasamtalen kunde man höra hur frustrerad han var: ”Man kan se att hon förstår principerna, och skulle kunna räkna rätt, men så kastar hon om siffrorna”.

Han var en bra lärare och hade velat förstå. Om han fått vidareutbildning kring dyskalkyli så hade han nog kunnat hjälpa mig istället för att bara få mig att känna att jag var slarvig. /INGEN SLARVMAJA

Dyskalkyli och dyslexi är två diagnoser som blivit populära. Jag förstår att drabbade personer blir lättade av att få diagnosen. Samtidigt fungerar de som en ursäkt. Dyslektiker ska exempelvis kunna läsa på universitet som alla andra, för de har ett handikapp och handikappade ska inte diskrimineras. Men hallå! Jag kan inte springa särskilt fort men får inte vara med i fotbollslaget trots detta handikapp. Vi måste alla lära oss att rätta livet efter just vår styrka. /PELLE

Med Pelles resonemang borde inte den närsynte ha glasögon för att kunna läsa sin kurslitteratur. Alla med synfel får väl rätta sig efter sina andra styrkor och sitta hemma och binda borstar eller nåt.

Dyslexi och dyskalkyli är inga begåvningshandikapp, även om det självklart kan finnas personer med både och – precis som det finns begåvningshandikappade och superbegåvade med glasögon. /KIM