Berit Bernelycke är på väg tillbaka till Stockholm. Här är hon på Hornsgatan på Söder.
Foto: Tomas Oneborg
I en timrad stuga vid Östersjöns strand i nordöstra Småland, sitter jag vid den tända brasan och bläddrar i en bok om ”Det goda enkla lantlivet”. Paul Heiney skriver förföriskt om småbrukarens vardag, om tillfredsställelsen när man avsmakar köksträdgårdens grönsaker, om arbetet på åker och äng och känslan när man bakar bröd av eget spannmål eller smakar på det första äpplet.
Berit Bernelycke kommer in med en nybakad äppelpaj. Dess ljuva doft har den senaste kvarten fyllt varje rum i hennes hus; Ingrid Marie och Aroma, plockade i grannens trädgård, jo jag tackar! Även den lojt utsträckta berner sennenhunden Hjördis lyfter intresserad på huvudet.
I den stunden förstår jag den stora skara svenskar som längtar efter ett liv på landet. ”Någonstans finns en jordplätt som passar just dig perfekt”, skriver Paul Heiney.
Men Berit Bernelycke, som bott här i utkanten av sommarparadiset Loftahammar i 15 år är mer skeptisk, kanske man kan säga jordnära. Hon berättar om vänner i Stockholm som blott känner livet innanför tullarna. Nu vill de till varje pris ut på landet.
– De är smått desperata. Jag brukar ge dem ett varningens ord. Tänk er för! Kommer det att bli som i era drömmar?
För Berit Bernelycke blev inte lantlivet riktigt som hon tänkt sig.
Hon är född i Vimmerby, men flyttade därifrån när hon var fyra. Sedan har hon flyttat många gånger, 33 noga räknat. Periodvis har hon även bott utomlands.
– Jag är väl en orolig själ, erkänner Berit. Min man brukade säga till mig: varför kan du inte vara nöjd med det du har?
När hon flyttade ut på den riktiga vischan första gången var det inte främst lantlivet i sig som lockade. Det var kärleken som drev henne. Hon hade träffat sin blivande make och var störtförälskad.
Han bodde kvar i sitt föräldrahem utanför Piteå. Mötet med kulturen i den lilla byn var spännande, men också något av en chock. Många krockar uppstod. Berit var nyfiken och ville förstå hur folk tänkte.
– Jag lånade böcker på biblioteket och ställde frågor, som en antropolog. Min man bad mig sluta. ”Du förnärmar dem bara”, sa han.
Efter en tid skaffade paret ett eget boende på Gotland. Överlag trivdes Berit bra där. Hon är utbildad lärare och jobbade på en skola tillsammans med ett kreativt team som arbetade enligt en dansk pedagogisk modell.
– På somrarna var det underbart. Vänner kom på besök och hela Gotland sjöd av aktiviteter. Desto tystare blev det på vinterhalvåret. Ibland kunde det kännas ensligt i huset vid havet. Men jag begravde sådana känslor i jobb.
Till Loftahammar flyttade de därför att Berits pappa, som bodde där, började bli gammal och behövde mer tillsyn. De tog över pappans egenhändigt byggda timmerhus och han flyttade till en mer lättskött lägenhet inne i byns centrum.
Nu började paret drömma om ett än mer lantligt liv, som om inte lantliga Loftahammar dög. De letade länge efter en gård, där de kunde ha ankor, höns och får. I dag frågar hon sig vad det var hon egentligen längtade efter?
– Jag sökte efter en trygghet. Drömmen var att återskapa ett barndomsparadis, som kanske aldrig hade funnits. I mitt bakhuvud skimrade en fantasi om min farmors hemby, småländska Yxered. Som barn älskade jag att åka dit.
Den egna gården blev aldrig verklighet. De hittade inte exakt vad de sökte, och Berit hade börjat få syn på bondelivets baksidor – hårt arbete, djur som skadar varandra och djur som blir sjuka.
Istället blev de kvar i pappans charmiga timmerstuga – som bara den kräver sitt i ständiga och ibland mer omfattande underhåll.
– Man tänker att på landet ska man få gott om tid att samtala med varandra, men faktum är att även om man inte pendlar till något jobb är man väldigt upptagen.
Berit Bernelycke är ofrivilligt barnlös. Bidrog det till beslutet att inte bli småbrukare?
– Kanske. Föreställningen om det ”verkliga” lantlivet hade ju med barn och barndomen att göra. Men även om vi hade fått barn hade jag förmodligen tids nog insett att jag inte passade som bonde.
Sedan blev det som det blev. År 2000 råkade Berit ut för två livshotande olyckor, en fallolycka och en trafikolycka. Hon fick stora hjärnblödningar. Under en period var hon halvsidigt förlamad och hade fel på balanssinnet.
Olyckorna fick henne att omvärdera vad som var viktigt i livet.
– Tidigare hade arbetet varit nummer ett. Nu förstod jag att några, självvalda, relationer betydde mest.
Kruxet är att de inte finns i Loftahammar. De riktigt nära vännerna bor i Stockholm, Göteborg och Kalmar.
Hennes man då? Jo, de hade en fin relation, men för något år sedan bestämde de sig för att gå skilda vägar.
Nu är det inte så att Berit Bernelycke är alldeles ensam. Hon känner många av Loftahammars 400 permanentboende, och några av de 15 000 sommargästerna. När vi är ute och går på byn växlar vi några ord med så gott som varje mänsklig själ vi råkar stöta på.
Bland annat pratar vi en stund med operasångaren och kantorn Sara Andersson, som är född och uppvuxen på orten. Hon har en lägenhet i Stockholm, men återvänder ofta till stugan på föräldrarnas stora sjötomt.
Vad det är som drar dig tillbaka?
Sara sveper med handen över den stilla fjärden, inloppet till Loftahammars hamn. Några ord behöver hon inte lägga till. Men det finns knappast några jobb här, och alla generationskamrater har flyttat härifrån.
Två mindre fabriker, en affär och en sjökrog är i gång året runt. Resten, en glassbar, ett konditori, en pizzeria, ett café, golfbanan och campingplatsen blomstrar bara på sommaren. Många av bostadshusen gapar sorgligt tomma i vinterkylan.
Till skillnad från Sara Andersson har Berit Bernelycke inga rötter här. Kommer man utifrån blir man aldrig helt och hållet accepterad i gemenskapen, berättar Berit. Särskilt svårt är det om man inte har några barn eller om man inte är någon föreningsmänniska.
– Jag är nog betraktad som udda figur.
Möjligen har utanförskapet förstärkts i och med att hon blivit singel. Redan före olyckorna hade hon också lagt det kontaktskapande läraryrket på hyllan. Numera är hon konstnärligt verksam inom fotografi och är utövande hantverkare inom den gamla svenska ljusstöpartraditionen.
– Det kan låta som om jag ser ned på människorna här. Det gör jag inte alls. Tvärtom kan jag vara avundsjuk på att de känner sig så hemma och trygga, så tillfreds med sina liv.
I det sinnestillståndet befinner sig inte Berit Bernelycke. Hon längtar till storstan, där hennes nära vänner bor – människor som är lite egna, som bjuder på ett motstånd i ens sätt att se på världen. I storstan får man vara ett original.
Samtidigt vet hon inte om en flytt till Stockholm är någon lösning. När hon varit på besök i huvudstaden kan hon njuta av tystnaden och lugnet på landsorten. Hon kan bli förskräckt av att människorna i storstan trängs på en sådan liten yta. Här finns det gott om utrymme.
Och även om hon kan längta efter umgänge som ger mer näring åt hennes själ vet hon att storstadsbor ofta är väldigt upptagna och ibland för trötta för att umgås.
– Man kanske ska gräva där man står. Men frågan är var jag står, var har jag fast mark under fötterna?
