Längtan är egentligen en stark känslostämnings klara efterskalv, så stark att den vill driva dig tillbaka till det som i stunden levandegjorde dig och väckte dig. Till den stund när du var ett med känslan, eller nej, när du var känslan.

Längtan är en förstklassig drog. Den är sig själv nog och behöver inte föremålet för sig. Dess föremål är bara en blek kopia av den längtan som sedan följer, vilket du snart upptäcker om du händelsevis uppnår föremålet för din heta längtan och kanske till och med tillåts ”äga” det. Det visar sig att det inte blev så som du föreställde dig. Ty det är längtan som är originalet. Det du vill nå är inte föremålet, det vill säga det som är föremålet, utan själva målet i sig, så klart, vilket i sin tur är att vara (lyssna noga nu…) levandegjord. Det är precis så enkelt det är. Du vill vara levande. Och säg mig någon eller något som kan få dig att känna dig så starkt levande som en högoktanig, över allt annat högt stående, längtan.

Lena Finnström

– – –

– Jag är kär i dig, sa hon

Det kom som en chock. Jag hade berättat för henne, flera veckor tidigare, att jag var kär i henne men då hade hon avvisat det och sagt att hon inte var kär i mig utan hon kände för mig som man känner för en broder eller familjemedlem.

Jag hade varit full och ringt upp henne och berättat precis allt, hur jag kände för henne. Jag sa som det var, att jag hade varit kär i henne i ett halvår.

Det hade varit jobbigt att vara så uppe i någon och inte få gensvar, att det hölls hemligt för att jag inte vågade berätta det.

Det var lite tungt dagen efter telefonsamtalet för jag hade varit rejält berusad, och det skulle bli jobbigt, kanske pinsamt att träffa henne i skolan igen. Jag åkte till skolan den morgonen men jag vände i porten och åkte hem igen. När jag kom hem, jag bodde hemma hos min mamma, så slängde jag mig i soffan och satte på en cd-skiva med Vladimir Vyssotski och började drömma mig bort. Jag drömde om Linda, hur vi skulle kunna få det, skaffa familj, gifta sig oss och så vidare. Jag skulle älska henne hela livet och hon mig. Min kärlek till henne skulle aldrig ta slut, det visste jag med säkerhet.

Det är konstigt med förälskelse. Man kan gå helt upp i någon. Älska doften från den personen, tänka på henne hela tiden och så är man glad om den andre uppmärksammar en på något sätt, pratar med en eller tittar på en.

Jag kunde sitta bakom henne i klassrummet och bara titta på hennes nacke och rygg, det var det vackraste jag sett och jag ville röra vid nacken, drömde att jag gjorde det.

Jag gick ut andra året på gymnasiet. Det var examen, avslutning. Mina föräldrar och några från min släkt kom. Allesammans åkte ut till Nacka där min pappa bor med sin nya tjej, mina föräldrar är skilda. Efter några timmar var jag tvungen att lämna alla som hade kommit. Vi i klassen skulle ha en egen avslutning hemma hos en tjej i klassen. Hon bodde utanför stan så man var tvungen att åka tåget från Östra station. Några i klassen hade bestämt möte utanför Östra. Så vi samlades där och tog tåget, Linda var inte med.

Linda kom från Göteborg, jag älskade hennes dialekt.

När vi kom fram till det lilla huset var Linda där. Hon hade studentmössan på sig och log glatt när vi kom. Det högg till i hjärtat när jag såg henne. Hon var underbart vacker där hon stod.

Vi gick in i det lilla huset och där inne var det musik på. Jag satte mig i soffan med de andra och öppnade en flaska rött vin. Jag märkte att Linda tittade på mig mer än vanligt, det verkade som om hon försökte få kontakt med mig.

När vi suttit och pratat och dansat och druckit upp allt gick jag ut. Linda kom tätt bakom mig och stoppade mig när jag hade gått en bit från huset. Hon tog mig på axeln och vände mig mot henne så vi stod mitt framför varandra.

– Jag älskar dig, sa hon.

Jag blev helt ställd och visste inte vad jag skulle göra så jag kramade om henne. Då började hon gråta.

– Varför gråter du? frågade jag.

– Det känns så jobbigt och svårt för mig för jag ska resa hem imorgon och lämna dig, det känns inte bra.

Jag torkade bort tårarna från hennes ansikte och sedan stod vi bara och höll om varandra en lång stund.

Tågen tillbaka till stan hade slutat gå så min enda chans att komma hem var att få åka med någon. Jag var tvungen att åka. Linda skulle sova över där. Så vi tog farväl och jag åkte bort från henne.

Kände mig väldigt konstig. Hon hade sagt att hon älskade mig, det var ju min dröm det var ju det jag ville. Det som gjorde så ont var att vi kanske aldrig mer skulle ses. Hon skulle åka ner till Göteborg dagen därpå. Jag fattade det inte, skulle jag aldrig få träffa henne igen? Jag bad den som körde bilen att stanna och så gick jag ur bilen och började promenera hem i stället, det regnade men jag brydde mig inte om det. Tankarna bara för runt i huvudet på mig: varför?, aldrig mer ses, älskar dig, tårar.

Hon lovade innan vi skildes åt att hon skulle skriva till mig på tåget ner till Göteborg dagen därpå.

Jag blev våtare och våtare där jag gick i regnet. Jag gick en och en halv timme innan jag kom hem. När jag kom hem satte jag mig ner på en stol och bara tänkte och kände. Stockholm skulle bli så tomt utan Linda, jag fick nästan panik när jag tänkte på det.

Jonas Lindman

– – –

Längtan efter kärlek går som en röd tråd i våra liv. Våra kärleksrelationer kan vara allt från förälskelser som snabbt avlöser varandra eller stilla kamratskap som varar en hel livstid.

Många har i likhet med mig ett eller flera långvariga förhållanden som tagit slut. Och sedan står man där med frågan: var detta allt? Kommer jag att fortsätta livet till dess slut som en god kamrat för alla andra, men i grund och botten ganska ensam? Längtan efter kärlek avtar inte, men man blir måhända mer uppgiven. Hur gör man, var finner man någon som i likhet med mig längtar efter den ensambetvingande tvåsamheten. Omgivningens goda råd och koppleriförsök som går ut på att snabbt finna en passande partner avvisas bestämt.

Lite förstrött undrade jag om det där med internet verkligen fungerar. Kanske skulle jag pröva. Matchningspoäng, fritidssysselsättning, utbildning och relationsbehov, allt granskas av hugade spekulanter. Plus naturligtvis det goda rådet att ”du vet väl att dina utsikter att finna en passande partner ökar avsevärt om du visar ditt foto och är flitig med att kontakta nya medlemmar”. Då kommer ångesten. Nej, jag kan inte. Jag vill inte att någon ska göra intrång i mitt liv. Det är bra som det är, jag har min frihet. Visserligen saknas en pusselbit, men resten duger gott. Längtar gör jag lite grann, men det finns i alla fall ingen risk att misslyckas igen.

Och så plötsligt finns han där, mannen i mitt liv. Som kommen från ingenstans. All tvekan är som bortblåst. Den stora passionen har drabbat mig, min längtan är stillad och också hans.

Kerstin 68 år

– – –

Jag tänker på kärleken till en livskamrat som ännu inte finns i mitt liv varje dag. Just i dag berördes jag av några rader i en dödsruna över Ingrid 87 år gammal. Där går att läsa ”Vid över 80 års ålder kom kärleken på nytt in i hennes liv... De sex år de fick tillsammans blev de kanske allra lyckligaste i Ingrids liv”. Det ger mig hopp. För denna jul har jag kommit fram till att jag, så länge jag lever, bevarar hoppet om att jag finner en livskamrat som tar fram det bästa i mig och som gör det möjligt för mig att leva i gemenskap, respekt, medmänsklighet och humor.

En annan insikt är att jag varje dag behöver ordna för mig, som om jag kommer att fortsätta leva ensam resten av mitt liv, så att inte längtan bedövar mig. Jag måste vara aktiv, hälsosam, i kontakt med känslor och nyfiken när uppgivenhet och själslig utarmning mullrar i sinnet.

Min ensamhet, eller självständighet och frihet, har varat i femton år. Jag skilde mig när barnen var 2, 3 och 7 år gamla för att jag inte stod ut med mig själv i rollen som maka och mamma. Jag förlorade respekten för min man, medmänskligheten och humorn i tillvaron. Tog allting på så stort allvar och ansvar för allt som var viktigt och tråkigt. Jag skilde mig för att jag var utmattad, för att det finns ett raseri inom mig mot de stereotypa rollerna av överordnad man och vacker kvinna i min uppväxt men starkast för en längtan efter sann kärlek.

Och så har ilskan, tron på kärleken, människans potential, förståelse för vår existens och en stark drivkraft att bryta mönster gjort att jag blivit min egen förebild. ”Mognat om” alla i min omedelbara närhet, skapat en lugn och klok omgivning till mina tre barn som jag tagit hand om själv när pappan snabbt fick en ny familj. Nya kärlekar har kommit och gått några gånger. ”Du är för stark för en man” sägs det om mig. Sorgligt känner jag.

Jag är chef, ser bra ut och har till slut lyckats ordna en stabil ekonomi. Jag stillar min längtan efter kärlek genom radions P1 och P2, Kunskapskanalen och SVT. Jag njuter av kvaliteten, intelligensen, tonerna och reklamfriheten. Har respekt och känner gemenskap med programledare och innehåll. Utanför mitt rum känner jag mig dubbel i det konsumtions- och utseendefixerade samhälle jag är en del av och bär upp men som jag väljer bort så fort jag får några timmar för mig själv. Tittar, av tidsskäl, mer på natur- och djurprogram än är där. Finns det fler som stillar sin längtan som jag, undrar jag?

Madeleine

– – –

Är den stora längtan efter kärlek möjlig att stilla? Frågar SvD. Ja, genom att ge kärlek. Alla längtar efter att få kärlek. Om alla som vill ha kärlek sitter och väntar att någon ska ge dem kärlek – då får ju ingen kärlek. Om alla ger kärlek till alla så får alla kärlek. Detta inbegriper att man ger kärlek till sig själv – att acceptera sig själv som man är eller ändra på det hos sig själv som sätter krokben för ens egen förmåga att uppleva kärlek.

När vi letar fel hittar vi aldrig rätt när det gäller kärlek. Att vara kärleksfull är att acceptera människor som de är – inte försöka ändra på dem. Den enda man kan ändra på är sig själv om man inte är nöjd. När man är den man vill vara så är chanserna större att man hittar någon man kan leva med. Har man själv valt samma inställning till hur man vill leva sitt liv som någon annan kan man leva ett liv tillsammans. Har båda valt att ge kärlek så känner man en gemenskap i kärlek. Har båda valt att spela golf känner man en gemenskap i golfspel och så vidare.

Att uppoffra sig själv eller att någon annan uppoffrar sig – är inte bevis på kärlek. Visst kan man göra något för någon annan av kärlek – men om man kräver kärlek eller uppoffring tillbaka är den gåvan inte given av kärlek till den andra – endast av en egoistisk längtan efter kärlek. Det gäller också att se och ta till sig den kärleksfullhet man möter i vardagen. Inte ha idéer om vad en annan människa ska prestera för att jag själv ska uppleva det som kärlek. Tacksamhet för det man har föder mer av det man är tacksam för. Är man tacksam för den kärlek man får genererar det mer kärlek.

Helena

– – –

Vem vill stilla längtan efter kärlek, det är just längtan som gör kärleken ouppnåbar. Förälskelse i all berusning efter att få känna sig behövd kan vara ett steg närmare för att lära känna sig själv och vad kärleken har för plats i ens liv. Jag har varit förälskad många gånger, attraherad ännu fler gånger. Kärleken kan göra ont, den kan slita itu dina drömmar om vad kärlek är. Jag längtar absolut efter kärlek, jag bara undrar var finns den ?

Eva Maria Smith

– – –

En dröm är en dröm är en dröm…

Jag måste vårda den, ömt, beskydda, bevara den, nära den, hålla den kvar. Min dröm, så grönskimrande, skir som en skånsk bokskog tidigt på våren, lysande i regnbågens färger, kraftfull som en oxe med tungt lass, trygg, pålitlig, finns där. Min dröm, min alldeles egen. Jag rår om den, äger den, bestämmer om dess liv och leverne, styr och ställer på mitt vis, ingen säger emot. För vem skulle kunna? Den är ju min djupaste hemlighet, uppfunnen av mig, underhållen av mig, bara mig. Balansen i mitt liv. Jag är den och den är jag.

När bekymren hopar sig, problemen tynger, när livet hamnar på avvägar, när jag villrådig ställs inför livets gång, då är hjälpen, drömmen, som närmast, min ständiga tillflykt. Och utflykt. Den tar mig med, på saftigt grönbete, den ger mig vingar, jag lyfter, oanade höjder, överraskningar. Den håller i mig, och om mig, styrka och tröst, värme och glädje.

Som i den vackraste trädgården, den lummiga, inbjudande, eviga. Där fågelsången överröstar.

Gunilla Glans

– – –

Jag drömmer alltjämt efter en empatisk likasinnand medmänniska, som skall sitta bredvid mej och att vi tillsammans skall läsa min akt från tiden när jag var i barnavårdens beskydd.

Vi skall börja akten från slutet och vi skall läsa den först baklänges, sedan skall vi om igen läsa akten från början.

Efter avslutad läsning, skall jag äntligen få bekräftelse att jag har funnits och jag har varit ett människobarn, trots allt.

Jag väntar på att drömmen skall bli sann.

Asiavihko - Akt N:o 326/34

– – –

Jag har varit ofrivilligt barnlös i 10 år. Det är nästan hela mitt vuxenliv. Orsaken till det har väl varit lite oklar, fram till i våras då fick jag veta att jag och min man aldrig kommer att kunna få biologiska barn. Sorgen finns med som en ständigt bakgrundston och i vissa perioder känns den skarpare, som i samband med missfall och det definitiva beskedet om infertilitet.

Ibland har jag funderat på om det är möjligt att bli skadad för livet av att ha ständig sorg. Trots det kan jag också se att jag fått andra saker i mitt liv genom att jag inte har fått barn, som möjligheter att utvecklas i arbetslivet och göra karriär, ägna mycket tid åt parrelationen och mina intressen.

Det senaste året har jag börjat gå i terapi, för att lära mig skilja olika livssorger åt och för att förhoppningsvis – ändå – kunna bli en bra mamma. Vi är nu inne i en adoptionsprocess, som vi hoppas ska sluta lyckligt med föräldraskap om något år. Terapi är bra, det är viktigt att ta hand om sig själv och inte drunkna i skammen det kan innebära att vara ”den enda som inte”.

Anonym

– – –

LÄNGTAN! En TILLGÅNG! GÖM den ej! HÄMMA den ej! FÖRMINSKA den ej!

Kärlekens Värld är en nattlig skog att leta sig igenom! Längtan - en

DRIVKRAFT!

LÄNGTA! LETA! LEV!

Maire Rähn

– – –

Har kanske bostadsknarkandet/bytandet blivit ytterligare ett ångestdämpande beteende? Ett inre tomrum som måste fyllas med något? Liksom mat, sprit, droger eller sex kan göra.

Man ska heller aldrig vara nöjd och tillfreds med det man har utan hela tiden jaga vidare mot nya mål...

Kanske är det dags att söka svar på ångestens orsak i sin ”inre bostad” och försöka åtgärda den?

Monica A-E

– – –

Som barn kan man längta efter sommarlov eller bara efter att det ska bli rast i skoldagen. Ett ensamt barn kan längta efter kompisar – eller syskon. Längta efter sina föräldrar – eller längta efter en förälder som saknas.

Som förvärvsarbetande kan man längta efter fredagskvällen, avslappningen och att få sova ut ett par morgnar. Man kan naturligtvis längta efter ett annat jobb, något som ger bättre utlopp för vad man vill åstadkomma, som ger en högre inkomst eller kortare restid.

Man kan längta efter någon att tillbringa sitt liv med – år efter år, dag och natt ...

Man kan längta efter en bättre bostad, efter att få göra den stora resan, att få se de exotiska platserna eller att få uppleva tystnaden i fjällvärlden.

Är man sjuk kan man längta efter att bli frisk och återställd.

Men förutsätter inte längtan – i egentlig mening – att det finns ett realistiskt hopp om att det man längtar efter ska bli verklighet?

Om det inte finns, om hoppet är ute, om tiden har runnit ifrån en – vad blir det då av att längta? Förvandlas då inte längtan till bitterhet – eller till resignation eller kanske förträngning? Här en dikt om att längta och söka:

Vilsen

Vilsen gick jag,

genom längtans skogar

med bedräglig karta,

otillräcklig lykta

och flackande kompassnål

uthärdade

ensamhetens öken,

och klättrade över

besvikelsernas berg

mot expeditionens mål

sökte länge

noga, men vid krysset,

för det eftersökta

fanns under en hägring

blott ett gapande svart hål.

Anders Schaerström

(Dikten även publicerad i ”Poesi på den dag” 2010, Författares Bokmaskin)

– – –

Längtan eller pragmatism?

Som ensamstående mamma till ett barn söker jag ekonomisk trygghet samt en bra boendemiljö för mig och mitt barn. Avstår från resor. Det handlar snarare om kunskap än om bostadsknarkande.

Man behöver veta exakt när man ska agera och när man ska avstå från det. Det beror på konjunkturläge, prisbild på det som man köper och säljer, samt hur den lilla lokala marknaden ser ut just för tillfället. Det är en erfarenhetsbaserad kunskap som tar många år att förvärva. För att hålla örat mot rälsen och förstå när ”kap” uppstår, behövs att gå på visningar, följa upp bostadsannonserna med slutpriser etcetera.

Den dagen mitt barn flyttar ut har jag min pensionsförsäkring och eventuell insats för mitt barns egna boende. Långsiktig planering när det bara finns en inkomst i hushållet som ska betala allt.

Dittan

– – –

Ordet längtan är bland de vackraste jag vet och har på olika sätt beroende på vilken fas jag varit i i livet alltid funnits med mig. Jag ser mig som en ”Längtansbärare” och ibland också ”Längtanslevare” när en längtan jag burit på också förverkligats.

För mig är längtan sammanvävd med självaste livskraften inom oss och kan vara liten som stor, tydlig eller svår att sätta ord på, i materiell form eller en upplevelse. Inte sällan när livskraften är låg, har längtan också en spröd röst. Och vi har fullt upp med att lyssna på allt möjligt utanför oss själva. Som terapeut har jag sett många gånger hur livskraften, orken och öppenheten till att se nya förhållningssätt och därmed börja läka, sakta komma tillbaka igen och spira som ormbunksskott om våren, när en människa får ett tryggt utrymme att berätta om sin längtan och i stunden mötas av ett närvarande längtansvittne.

Längtan har så många ansikten; den kan vara något ljuvligt att gå och suga på, som en god karamell eller något som får oss att ta nästa steg av iver att få uppleva något där framme som vi längtar efter och oavsett hur livet ser ut, får oss att orka lyfta foten framåt för att tillförsikten och hoppet är så stort. Då när längtan vi bär på är sannolik att förverkligas. Min längtan så här års när mörkret och vintern känns tunga, har sen jag var liten varit att längta efter de första snödropparna som tecken på våren och när jag blev lite äldre efter jul och nyår, tänka på växtnäringsflaskan där februari står som tiden då vi äntligen får droppa i näring i vattenkannan för att väcka växtkraften och därmed min längtan efter våren så att vintervilan sakta övergår till sakta spir.

Den sida av längtan som talar om avsaknaden av något, det som vi inte har fått uppleva än och eventuellt aldrig kommer, men ändå får oss att vägra sluta hoppas, har jag också upplevt. Den sida av längtan som ibland vilar nära sorg och förtvivlan. Att jag numera är närvarande till och hämtar inspiration från min och andras längtan har jag till stor del min mor att tacka för. Som liten längtade jag nämligen alltid efter min mamma. Det var då en smärtsam längtan efter kärlek och uppmärksamhet som stod för avsaknad och ouppfyllda behov hos mig som liten flicka.

En av mina strategier blev att finna en mängd härliga saker att längta efter så fort det gjorde ont inombords, platser att fly till och saker att uppleva i min fantasi där jag kunde vila och hålla fast vid hoppet. I efterhand kan jag se att min längtansfinnarförmåga utökades till allt fler fält i livet, lärde mig gåvan att känna förundran och gjorde mig uppmärksam, kreativ och närvarande i nuet. Som vuxen har jag förstått att min mamma också var en längtansbärare men som för ofta av olika skäl behövde lägga ner sin egen längtan och därmed inte kunde se varken mig eller min.

Jag är oerhört tacksam för den livslärdomen och har numera förmånen att få möta människors längtan varje dag i mitt arbete. När människor stannar upp för att låta sin längtan tala och göra ett avtryck i valet av riktning i livet, händer helt enkelt mirakel. Och jag tror faktiskt att om fler människor var närvarande till sin längtan och sina hjärtan och gjorde medvetna val därur, skulle vår värld se annorlunda ut.

Susanne Leckne

– – –

I april 1990, tre dagar innan jag blev mor på nytt väl över 40, fick jag denna dikt av lärarna på en av skolorna där jag då arbetade som skolpsykolog:

”Är det du, är det du, allra käraste barn

Är det du, är det du, allra käraste barn,

som har kommit till sist ändå.

Om du kunde begripa, vad jag längtat,

men det kan du visst aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till sist

Det vågade jag väl knappast tro,

fast det var då min enda beständiga dröm,

som aldrig kom till ro.”

Det är Harriet Löwenhjelm som skaldat.

Nu har 20 år gått, de två barn jag födde är vuxna. Jag har fått följa dem, fått leva med dem. Men så många föräldrar avskiljs utan grund från de barn de älskar. Barnen avskiljs från en älskad mamma eller pappa. Den längtan, den smärta de känner i varje dags påtvingade avstånd utan grund är en tortyr. Detta arbetar jag med som utredande psykolog – sedan 20 år. Den skada barnen åsamkas då de avskilda påverkas att se en älskad mor eller far som fiende kallas olika saker och är ett i hela västvärlden igenkänt fenomen, i Sverige inte erkänt än.

Mina tankar går till dessa längtande föräldrar och barn... som plågas.

Lena Hellblom Sjögren,

fil dr, leg psykolog