At paddla är rena rama medicinen, menar Tony Wallgren som haft flera depressioner.
Foto: ROBERT HENRIKSSON
Att visa upp sig med namn och bild i tidningen för att berätta om sina depressioner är inte en självklarhet – inte ens år 2008 när de flesta vinklar av våra intima liv redan har exponerats av tv-kameror i närgångna reportage. Hade det varit en kroppslig sjukdom vore det nog lite lättare. Fortfarande finns en gammal skamstämpel kring de själsliga sjukdomarna trots att så många drabbas av dem. Ungefär varannan kvinna och var fjärde man får en depression någon gång i livet, enligt en svensk studie. De flesta av dem som drabbats en gång blir sjuka igen. Omkring fem procent av alla vuxna tar någon gång hjälp av sjukvården på grund av depression. Depressionssjukdomar är bland de största orsakerna till ohälsa, produktivitetsbortfall och arbetsoförmåga i hela världen, enligt WHO.
Tony Wallgren vill avdramatisera bilden av depressionssjukdom. Ändå frågade han många till råds innan han bestämde sig för att vara med i SvD. Först barnen och sambon, sedan arbetskamraterna och så vänner som själva har psykiska sjukdomar.
Hans barn, 17, 19 och 22, tyckte att det var helt ok att pappa skulle berätta om sina depressioner i tidningen.
– De har en helt annan syn på det här och det tycker jag är härligt. Den bilden jag har fått från min uppväxttid, att det här är lite tabu, finns inte hos dem. För dem är depressioner som epilepsi, diabetes eller någon annan kronisk sjukdom. Det känns väldigt skönt att de har den inställningen.
Alla andra han frågade hade inte samma lättsamma attityd till att vara öppen, men de stöttade Tony och tyckte att ”om någon ska föra de deprimerades talan så är det du”.
Tony Wallgrens första depression kom när han var 21 år. Det som utlöste den var en stressig livssituation. Han vantrivdes på arbetsplatsen och hade problem med dåvarande flickvännen.
– Jag minns hur jag en morgon tog tunnelbanan till jobbet, men orkade inte kliva av utan åkte till ändstationen. Där ringde jag till min arbetsgivare och sa att jag var sjuk. Sen åkte jag tillbaka till andra ändstationen, fortsatte att gå långa omvägar hem till Spånga.
Med hjälp av sin pappa fick Tony kontakt med en psykiater. Vid andra besöket fick han antidepressiv medicin.
– Jag blev sjukskriven i två månader. När jag kom tillbaka till jobbet fick jag andra arbetsuppgifter som jag trivdes bättre med.
Därefter har livet rullat på, från 1982 till 1997, med 5–6 återkommande depressioner som har hävts med medicin, några stödsamtal på den psykiatriska mottagningen och kortare sjukskrivningsperioder.
– Jag levde ett mycket normalt liv under tiden, jag bet ihop och jobbade på. Det hände väl att jag grinade både på väg till jobbet och på vägen därifrån, men det kändes ändå värdefullt att ta sig dit. Sammantaget har jag inte haft många sjukdagar.
År 1997 kom dock en djup svacka. Tony Wallgren blev inlagd på en psykiatrisk öppenvårdsavdelning en vecka. Hans läkare vädjade till honom att lägga in sig för att han skulle vila och få distans, en chans till återhämtning och effektiv behandling.
– Då var jag nere i källaren, på botten. Jag hade självmordstankar, men lutade mig emot att jag hade familj, fru, hus och tre underbara barn. Jag kände att jag hade väldigt mycket att leva för. Där någonstans kom min vändpunkt.
Tony övertygades om att han måste hantera nedstämdheten i sin sjukdom på ett vettigt, konstruktivt sätt, trots allt. Han är tacksam för att läkaren övertygade honom om att låta sig läggas in, även om det fanns dem i omgivningen som blev rädda. Att ”läggas in på Beckomberga” lät skrämmande.
– Jag kunde ju röra mig fritt från avdelningen, gå till sjukhusets simhall eller ta en promenad ner till centrum om jag ville.
Den här tiden var hektisk för familjen. Barnen var små, Tony hade två jobb. Vid sidan av sitt ordinarie arbete var han deltidsbrandman. Hans fru studerade och hade sin stress.
– Det var ett högt tempo hemma, man var ständigt på språng för att hämta eller lämna.
Tony är övertygad om att personer med tendenser till depression är mycket stresskänsliga.
Efter vistelsen på Beckomberga åkte familjen till Cypern en vecka. Sedan började Tony jobba igen. Två månaders sjukskrivning blev det totalt den gången.
– Jag kände mig återställd och stärkt. Då hade jag blivit rekommenderad att börja äta litium.
Litium används mest mot bipolär sjukdom (manodepressivitet). Hade du fått den diagnosen då?
– Nej, det har jag fortfarande inte fått och det har kanske med min läkare att göra. Det är svårt med diagnoser och det finns olika former att bipolär sjukdom. Han säger att jag är ”åt det hållet”.
Tony säger att han inte haft några tydliga maniska perioder. Möjligen var det så under en tvåveckorsperiod år 1997. Då var han mer uppskruvad än vanligt, vilket han tror kan ha berott på ett medicinbyte.
Trots allt blev det djupaste mörkret en väg mot ljusare tider.
– Mitt liv har blivit mer och mer stabilt trots att jag skilde mig 1999. Det var förstås väldigt jobbigt, men jag fick inte någon depression eller nedstämdhet trots att jag var både bitter och besviken.
Tony tror inte att hans depressioner var en utlösande faktor bakom skilsmässan.
Det blev en utmaning att bygga ett bra liv åt sig och barnen som bodde hos honom varannan vecka.
– Efter ett tag kom jag till insikt om att om det ska hända något positivt för mig och mina barn måste jag ta ansvar för min livssituation. Det kändes skönt att komma till den punkten.
För två år sedan hittade han Föreningen Balans och började i en självhjälpsgrupp.
– Det var en aha-upplevelse och en häftig känsla att träffa 10-12 andra med liknande upplevelser. När jag var 21 trodde jag ju att jag var ensam i världen med de här problemen.
Vad lärde du dig i gruppen?
– Framför allt kunskaper om mig själv och sjukdomen, vad som är viktigt att tänka på om man har den här känsligheten.
Vad är viktigt att tänka på?
– Man ska undvika negativ stress, sköta sina måltider, sova regelbundet, omge sig med goda vänner, försöka hitta en rolig och bra fysisk aktivitet, göra roliga saker som att fika, gå på bio eller teater. Men också att försöka förstå sin personlighet i ett större perspektiv med det arv man har till exempel. Att försonas och acceptera att man har den här känsligheten, kanske faktiskt vara stolt över den. I vissa lägen är den en fördel. Jag tycker att jag har lätt att lyssna på och känna av andra människor. När jag var liten kallade mamma mig ”familjens lille psykolog”.
Numera träffar Tony sin läkare 3–4 gånger om året. Han har haft perioder av nedstämdhet, speciellt på hösten. I augusti förra året hade han en svacka igen och sedan dess tar han antidepressiv medicin utöver litium. Han har dock knappt haft någon sjukfrånvaro alls under 2000-talet.
– Det tog ett par månader att komma upp igen i höstas, men det blev bättre.
I samband med svackan diskuterade han med sin läkare om att få terapi. Hans läkare skrev en remiss, det gjordes en utredning och till sist beviljades ekonomiskt stöd från kommunen.
– Nu har jag varit hos terapeuten 8 gånger och det har varit väldigt positivt. Jag har fått råd om hur jag ska hantera vardagliga oroskänslor, sömnproblem och annat. Det har varit en stor hjälp. Konstigt att jag har haft de här problemen i 25 år och ingen har föreslagit terapi.
Tony Wallgren menar att han inte skulle vilja vara utan sin sårbarhet. Det han har gått igenom har varit jobbigt, men också gett mycket positivt i livet.
– Man måste hitta sin väg. Acceptera och respektera sig själv, även om man skulle önska att man aldrig ramlade ned i några depressioner.
Vilken är den största risken för att du ska bli deprimerad igen?
– Jag ser ingen risk för det. Jag har redskap att hantera svårigheterna med och vet hur jag ska anpassa mitt liv. Det finns gott om både glädje och lugn och ro i mitt liv i dag.
