När de nya antidepressiva medlen kom i början av 1990-talet hade de först inte en chans i Japan. Viagra, däremot, tog sig in på marknaden på ett halvår.

Vad betyder det – att japanerna aldrig deppar men bekymrar sig över sin potens? Nej, så ­enkelt är det inte, enligt Laurence Kirmayer, en av västvärldens ledande inom transkulturell psykiatri.

I början av 1990-talet var det ytterst få japaner som fick diagnosen depression. De drabbades istället av ”stressfaktorer” och ”icke-specifika symtom”. Tio år senare hade antalet deprimerade fördubblats och försäljningen av SSRI-preparaten tagit fart. Hade japanerna förvägrats behandling dessförinnan? Eller var det bara läkemedelsföretagen som lyckats övertyga läkarna?

– För att en sådan förändring ska ske räcker det absolut inte med att träffa en doktor som ­redan tror sig veta svaret på vad en människa lider av, förklarar Laurence Kirmayer. Det handlade om hur man förstod depression i Japan, hur ett folk började omformulera och omtolka synen på sina vardagsproblem och sina jobbrelationer.

Han förklarar förloppet som ett slags självuppfyllande loop: ­Patienten berättar om sina problem för doktorn, doktorn försöker förstå, förståelsen leder till nya synsätt och dessa går in i samhällssystemet. Resultatet blir att gamla diagnoser skrivs om i en vidare ram, där just de kulturella faktorerna spelar en allt större roll.

– Vi blir alla mer och mer mångkulturella, säger Juan Mezzich, till nyligen ordförande i Psykiatriska världsförbundet, WPA. Då måste vi också bli allt mer uppmärksamma på att psykiatriska symtom beskrivs på många olika sätt.

Som till exempel depression – att tillståndet inte skulle existera i Afrika visar sig vara en seglivad myt som uppkom på 1950-talet. Idag säger man bara att människor från icke-urbana samhällen generellt beskriver psykiska ­besvär i somatiska termer, som att inte kunna sova, känna sig trött eller vara skakig snarare än förtvivlad, låg eller initiativlös.

Men så gör väl västerlänningar också?

– Jo, säger Laurence Kirmayer. Alla som är deprimerade har ju också fysiska symtom. Bara 15 procent i väst skulle över huvud taget tala om att vara deprimerade eller utbrända.

Följande historia handlar dock om en man som hade flyttat till väst och nu stenhårt förnekade sin depression. Läkaren såg hur alla symtom stämde – förutom patientens känsla av att vara allvarligt nedstämd.

– Vad doktorn kunde göra var att försöka förstå vad känslan av att vara deprimerad betydde för patienten, säger Juan Mezzich. Vi vet ju att folk inte öppnar sig bara för att berätta vad de upplever, utan också för att de vill få något. Stöd, till exempel.

När förtroendet på det sättet uppstått kunde patienten i det här fallet förklara varför han inte ville prata om att han kände sig ledsen och nere. Förra gången hade han fått medicin och förlorat sin sexuella förmåga.

– Genom att nå fram till patienten som person kunde doktorn erbjuda en annan lösning – psykoterapi och en medicin som inte skulle ha så starka biverkningar.

Det här är vad Juan Mezzich kallar att vara personcentrerad när man ställer diagnosen istället för att fokusera på sjukdomen – som man gjort hittills.

– Min dröm, säger Juan Mezzich, är att lyckas med detta paradigmskifte, att gå från patientorienterad diagnos till personcentrerad. Patienten blir mer aktiv och får mer frihet, ansvar och värdighet.

Men då behöver mötet handla lika mycket om patienten som om läkaren, menar Laurence Kirmayer. Det är de flesta inom vården ovana vid och behöver därför öva sig i hur de ser på sig själva. Så här: Det gäller att inte bara peka ut kulturen hos ”den andra” utan vara medveten om sin egen.

– Vi ingår alla i en kultur, i det här fallet våra professionella ramverk. Det är inte alltid uppenbart för vare sig oss själva eller ­patienten, säger han.

I patientorienterade möten betraktas läkaren som den som sitter inne med svaret, förklarar Laurence Kirmayer. Själv blir han experten, och representerar i patienternas ögon den vita, ­dominerande makten i Kanada. De har ingen aning om att hans föräldrar kommit som flyktingar från Östeuropa.

Så Laurence Kirmayer uppmanar doktorerna att möta sina mångkulturella patienter på halva vägen, skapa dialog och vara öppna för deras berättelser. ­Bestäm inte behandling, ge förslag, säger han.

Hur ska man bära sig åt?

– Man behöver veta vad man inte vet om de andra. Och så ska man lära sig att inte ta alltför mycket för givet om sig själv. Det är svårt när det gäller den egna kulturen. Vem uppfann vattnet? Inte fisken, i alla fall.