I dag, när Lisa är lite över 20 år gammal, ger hon intryck av att vara både lugn och balanserad. Hon har alltid varit en ambitiös person, men också en lite orolig natur.

– Ända sedan jag var 7–8 år har jag haft ganska lätt att inbilla mig att jag har olika sjukdomar och så där. Lärare har alltid sagt att ”hon är lite för låg, det är inte riktigt normalt.”

Hon berättar utan omsvep om depressionen i nionde klass och vad som hände sen. Utan tvekan har hon mycket att säga till såväl tonåringar som till deras föräldrar och, icke minst, till proffs­kåren som ska ta hand om unga människor med psykisk ohälsa.

Hur kändes det, ibland kan det väl vara svårt att veta om man verkligen är deprimerad?

– Mamma har alltid hållit ett öga på mig eftersom det finns ­depression i släkten. Vanligtvis är jag väldigt ambitiös så när det gick ut över skolan var det riktigt illa. Då förstod hon att jag behövde hjälp.

Vilka var signalerna?

– Jag var lättirriterad, humöret gick mest ut över mamma och pappa. Jag orkade inte prata med dem utan låste bara in mig i mitt rum, läste och halvsov utan ha kontakt med någon.

Lisa ritar två kurvor för att ­förklara hur det känns att vara deprimerad. Det svänger uppåt och nedåt, men man kommer inte upp över normalläge någon gång, inte ens i små glimtar.

– Jag kunde aldrig känna mig riktigt glad. Det var alltid mer ­eller mindre dåligt.

Lisa och hennes mamma gick till BUP, barn- och ungdomspsykiat­rin, i sitt närområde.

– Men hon jag var hos, en ­socionom, passade inte mig. Det tyckte varken jag eller min mamma. Hon vill inte riktigt lyssna på oss utan ville mest fråga om uppfostran och bakgrund.

Eftersom Lisas mamma hade fått hjälp för sina depressioner på en mottagning bad de sin husläkare om att även Lisa skulle få en remiss dit.

– Då kom jag till en psykiater som sa att ”Så här ska du verkligen inte må. Vi ger oss inte förrän det blir bra. Ingen ska behöva gå och må så dåligt”. Det kändes ­jättebra.

Lisa säger att hon hittills hade tänkt ”Det finns ingen hjälp. Livet är jättehemskt. Det är inte värt att leva.”

Nu fick hon antidepressiv medicin.

Tvekade du aldrig att ta den?

– Nej. Inte mamma heller. Hon äter också antidepressiva. Hon gick så länge med depression innan hon fick medicin. Hon var säker på att det här finns i släkten och vi litade mycket på vår psykiater.

Ett drygt halvår senare började Lisa må riktigt bra, men efter lite mer än ett år hände något när hon gick andra året på gymnasiet.

– På våren började jag helt plötsligt svänga. Jag var inte dep­rimerad utan blev speedad i stället. Överaktiv. Tankarna bara snurrade, jag hade ingen ro att prata med folk. Om jag försökte diskutera med mamma och pappa tänkte jag redan på något annat när de började. Kan vi skynda på, prata snabbare? kände jag hela tiden.

Hennes föräldrar fick ingen riktig kontakt med henne. Lisa berättar att hon för första gången började hitta på allt möjligt ute med kompisar.

– Jag var inte ute och drack ­eller så, men jag hade inte träffat så mycket kompisar förut utan mest varit i stallet eller legat hemma och läst.

Lisa träffade en kille (som hon fortfarande är ihop med) och ­eftersom hon inte var hemma så mycket visste inte hennes mamma och pappa riktigt hur hon mådde.

Även om det hände flera positiva saker tycker Lisa att det här var en hemsk period i livet. Sommaren mellan tvåan och trean har hon inget sammanhängande minne av.

– Jag minns större saker som att jag åkte bort och sommarjobbade. Men när händelserna inträffade har jag inte koll på.

Känner man att man inte har verklighetskontakt när man är i det tillståndet?

– Nej. Man har ingen större koll själv. Ofta tänker man nog snarare att ”varför lever inte de andra i min värld? Hallå!” Jättekonstigt.

När hon kom tillbaka till sin ­psykiater fick hon veta att anti­depressiv medicin kan utlösa ­manier.

– Då tog vi bort den medicinen. Under resten av sommaren och höstterminen provade vi olika andra preparat.

Det blev en jobbig höst. Hon kände sig som ett nervvrak och kunde börja gråta när hon såg ett löv falla utanför fönstret. Ofta var hon tvungen att gå hem från skolan.

– Ute bland folk också, på stan, kunde jag känna mig övergiven och ensam. Du vet, panikångest, jag kände att ”jag kommer inte att klara det här”.

Hon kunde inte sitta still, hade ingen ro.

– Jag som älskar att läsa böcker kunde inte koncentrera mig. Jag missade tider, det gick inte att lita på att jag dök upp när jag sa att jag skulle.

Två veckor före jul blev Lisa sjukskriven. Då hade den maniska perioden gått över. I stället var hon jättetrött och rastlös på en gång, hon grät och var ledsen och ville bara sova.

Hon provade en stabiliserings­medicin, men mådde jag inte alls bra av den. Trots allt gick det ändå åt rätt håll, konstaterar hon. Senare fick hon ytterligare nya mediciner, en dämpande och en annan antidepressiv. En för att hon inte skulle svänga uppåt och en för att inte dyka nedåt. Det blev bättre under våren–sommaren. Hon kunde gå i skolan igen.

– Visst hade jag mycket att ta igen och jag har vanligtvis väldigt höga krav på mig själv. Men jag tog bort alla krav och bestämde mig för att satsa på att få godkänt i alla ämnen. Jag pratade med alla lärare.

Lisa tog sig igenom sin sista gymnasietermin, allt blev lugnare och hon fick bra betyg.

– Jättebra om man tänker på hur det var under höstterminen i trean.

Ångrar du att du började med antidepressiv medicin?

– Nej. För jag mådde jättedåligt innan och fick känna på hur det är att må bra, att det kan vara kul att leva. Då hjälper det sen. Om man mår dåligt igen vet man att det finns en utväg. Det finns andra mediciner. Alla reagerar olika på olika sorter.

Vad är ditt råd till andra?

– Till föräldrar skulle jag vilja säga att om en tonåring säger ”lämna mig i fred” så lämna inte personen i fred ändå. Själv sa jag att allting var jättebra. Samtidigt kunde jag skriva vad jag tänkte och kände och låta pappren ligga framme i ett hopp om att någon skulle förstå. Jag ville ha hjälp, men förmådde inte gå ut och säga det.

Tankarna snurrade: Allting vore bättre utan mig, tänkte hon i sina mörka stunder.

– Man lever i en helt annan värld när man mår så där dåligt. Man är övertygad om att världen skulle bli så mycket bättre utan mig.

Ungdomar säger ofta att de vill att föräldrarna ska hålla sig borta, men mamma och pappa är ändå en stor trygghet, påpekar Lisa. I alla fall om man har en bra relation.

– Säg: ”Jag vill hjälpa, jag gör inte detta för att störa eller irritera dig. Jag är jätteorolig. Jag vill hjälpa dig. Vill du följa med till någon psykolog eller psykiater?”

Protesterade du någon gång mot att ta professionell hjälp?

– Nej, det gjorde jag inte. Men jag kan tänka mig att många gör det. Det här med psykiatrin, till något dårhus, till hjärnskrynklare, kan avskräcka somliga. Det är väldigt synd att man ser det så.

Och ditt råd till de unga själva?

– Prata med kompisar och föräldrar om hur jobbigt det känns. Det är svårt men bra. Gå till husläkaren.

Det svåra är att hitta en psykolog eller psykiater som verkligen är bra, menar Lisa.

– Man måste lita på att den man träffar verkligen vill att man ska må bra, att läkaren inte ser en som ytterligare en patient som man ska skriva recept åt. Det kanske funkar vad gäller fysiska problem, att doktorn ser på en som vilken patient som helst, men inte psykiska.

Hur öppen är du om dina depressioner? Berättar du för kompisar och på nytt jobb?

– Jag kan vara ganska öppen och tycker inte att det är så dramatiskt, jag skäms inte utan berättar att jag har varit deprimerad. Förhoppningsvis kan jag hjälpa andra genom att avdramatisera. Det är förstås lättare när man mår bra. Om man mår riktigt dåligt vill man inte prata. I alla fall är jag så

Har du provat terapi?

– Ja, men det gav inte mig något. Det kanske är bra för vissa men inte för mig. Jag skulle lära mig andas, ta djupa andetag … Det kan jag lära mig på yoga också. Det är väl bra att kunna det, men att hålla på med det varenda gång ...

Har du någon strategi för framtiden?

– Jag är ju ambitiös, men försöker hela tiden tänka: ”Nej, ta det lugnt. Skriv upp allt i almanackan, håll inte allt i huvudet. Ta ­saker pö om pö”. Jag ser till att få mycket rum för mig själv och planerar in stunder när jag kan baka, läsa, bara vara alldeles själv utan pojkvän, föräldrar, vänner. Inga måsten. Och så tänker jag att det finns alltid finns sätt att klara sig ur situationer.

Fotnot: Lisa heter egentligen någonting annat.