Leena Ruponen Andersson är sociolog och arbetar inom socialförvaltningen i Upplands Väsby kommun. Sex eller sju av de 300 Upplands Väsbybor som var i Thailand när tsunamin kom dog, berättar hon. Kommunen hade beredskap dygnet runt och krisnummer att ringa i några veckor, men bara några enstaka hörde av sig. Man har haft tre öppna möten för de överlevande kommuninvånarna. Tio personer kom första gången. Inga alls kom den andra och tredje gången.
- Lagen säger att det ska finnas en krisberedskap för hela samhället. Men frågan är i vilken omfattning som samhället ska lägga sig i. Det fanns ett enormt uppbåd av hjälpare på Arlanda när Thailandplanen landade. Men de flesta som kom ville ju bara åka hem. De ville inte bli stoppade och pratade med och de ville inte ha information.
Lena Ruponen Andersson och hennes kollega Jan Lind, socionom, menar att antalet hjälpare har varit långt fler än vad som behövdes. I de utvärderingar som gjorts av krisgruppernas arbete efter Estonias förlisning konstaterades att det stundtals var fler hjälpare och journalister på plats i Estlines terminal än där fanns anhöriga.
- Krisgrupper är bra, men är de egentligen nödvändiga? säger Jan Lind. Och är det egentligen inte alltid kris någonstans? I dag är en kris ett icke önskat tillstånd som pågått i en minut.
Diskoteket i Backa utanför Göteborg brann i oktober 1998. Svenska kyrkan deltog i krisgruppernas arbete för att stötta överlevande och anhöriga till de omkomna. Tillsammans med polisen gick de med dödsbud och tillsammans med räddningstjänsten träffade de upprörda elever som inte tyckte att räddningsarbetarna gjort nog för att rädda deras kamrater.
De erfarenheter man drog av arbetet var till stor hjälp när de överlevande efter tsunamin kom hem, säger Hans-Eric Thylin, planeringssekreterare i Göteborgs stift:
- Ett bra steg som togs efter tsunamin var bildandet av självhjälpsgrupper. Det är hälsosammare för dem som sörjer att träffa andra som är drabbade. För egentligen kan bara den som är i en liknande situation själv
riktigt förstå. Självhjälpsgrupper hjälper en att se att man faktiskt försöker, och lyckas, komma vidare på egen hand.

Hans-Eric Thylin ser bildandet av krisgrupper som en växelverkan mellan människors behov av hjälp och kommunens och Svenska kyrkans uppfattning att det finns ett behov av omsorg och hjälp från det allmännas sida till enskilda sörjande.
- Jag har en känsla av att behovet av stöd och hjälp är ett utslag av att vi svenskar är ensammare i dag än tidigare. Vi har många men ytliga bekanta som vi inte vill besvära med vår sorg.
Det är en grannlaga uppgift att ta hand om människor i kris. Det som sägs och görs initialt är avgörande för hur det ska gå i hela sorgeförloppet, menar Hans-Eric Thylin.
- Men religion och kultur spelar bara roll när det kommer till riterna, till begravningarna. För egentligen kan man inget göra mer än att vara medmänniska. Och en av Svenska kyrkans största fördelar är att vi finns överallt. Det finns inte en kvadratcentimeter av Sverige som vi inte täcker.

Åke Holmström är psykolog och psykoterapeut och arbetar i Göteborg i en av kommunens psykologenheter. Han har träffat många överlevande efter tsunamin.
Krisgrupperna ger bland annat en möjlighet att upptäcka de människor som riskerar att hamna i psykisk sjukdom efter det som hänt, menar Åke Holmström:
- De som redan är i gungning kan tappa fotfästet helt i samband med till exempel en förlust av en anhörig och gå in i en psykos. Det är viktigt att hitta dessa och ge dem hjälp. Det finns också de som har burit på svåra upplevelser länge. I samband med en kris eller katastrof klarar de inte att hålla emot längre, livet kommer i fatt dem.
Åke Holmström menar att vad som är en kris, en livskris, måste var och en avgöra själv. Det är som med smärta, den är subjektiv. Vad psykologer och terapeuter gör är att låta människor verbalisera sina inre konflikter så att de kan vidare; man ger dem alltså redskap att ta hand om sig själva.
- Men visst finns det en fara i att vi får ett tjänstemannastöd. Tjänstemännen
rycker ut när det händer stora saker. Men det viktiga är att ha ett perspektiv som fokuserar på det som fungerar, det som är hälsosamt, men samtidigt inte blundar för det som inte fungerar.
Det finns fortfarande grupper kvar av anhöriga och överlevande från Backabranden. För de göteborgare som var med om tsunamin, eller hade anhöriga som var det, finns det olika grupper; för dem som förlorade barn, för dem som överlevde och så vidare.
- Det är bra att det avsätts mycket tid till detta och att det är ett långsiktigt stöd det handlar om. Men det är hemskt att man ännu inte kan gå till en psykolog på försäkringskassans bekostnad.
Den engelske sociologen Frank Furedi menar att man ska låta människor sörja ifred. Han tar i sin bok Theraphy culture exemplet med den walesiska gruvbyn Aberfan. 109 barn och fem vuxna dog där 1966 när tippmassor från gruvan kom i rörelse och dränkte byns skola. Aberfan sörjde sina barn utan professionell inblandning och ingen kom till mental skada, skriver Frank Furedi.
Åke Holmström menar att när man talar om att människor i ett samhälle klarat sig efter en katastrof så måste man bena ut vad man menar med uttrycket ”att klara sig”. Hur många började dricka, hur många tonårsflickor blev gravida, hur många äktenskap gick i stöpet, hur många slagsmål blev det på puben?
- Samma sak gäller för de överlevande från koncentrationslägren, säger Åke Holmström. De flesta som överlevde har inte fått hjälp av krisgrupper och har ”klarat sig” ändå som det ser ut. Men upplevelserna kan leda till det så kallade koncentrationslägersyndromet, KZ, som bland annat ger depressiv sinnesstämning och misstro mot andra människor, och det drabbar också i andra generationen.

När Estonia sjönk för i höst elva år sedan var många av de omkomna från Borlänge, Västerås och Lindesberg i Västerås stift. Micael Lundin är stiftsadjunkt och arbetade med krisgrupperna som bildades.
- Kyrkan är bra på kriser och krishantering. Vi erbjuder alltid efterlevande möjlighet att träffa andra i samma situation i en samtalsgrupp under en prästs eller diakons ledning. Självhjälpsgrupper, grupper utan professionella ledare, är också jättebra men risken finns att de aldrig tar slut, att gruppmedlemmarna fastnar i sorgen.
Micael Lundin menar att det generellt är så att alla människor har en självläkande förmåga. Ett vanligt dödsfall klarar de flesta själva; tiden läker om inte annat. Men vissa människor klarar sig inte själva utan måste ha professionell hjälp.
- Flodvågskatastrofen var förvisso oändligt stor, men i varje begravning finns en tsunami. En av skillnaderna mellan själavård och psykoterapi ligger i kärnan av samtalet. Själavården vill närma sig de existentiella frågorna som väcks i samband med en kris; meningen med det som drabbat; ”varför har detta hänt mig” och ”varför just nu?”. Det sista undrade många som kom hem från Thailand.

Men borde inte kyrkan syssla med bön och förbön och inte med samtal som psykologerna?
- Jo men det gör vi ju också! Det första vi gör är att öppna kyrkorna och församlingshemmen, det är vår krisberedskap. Kyrkan är välbesökt i kristider. Vi vill skapa ett rum, ett utrymme, där människor kan hantera sin smärta.