Vintern 2001 var ovanlig i det lilla samhället i västra Norge. Första snön föll två månader senare än vanligt och när ortens skidanläggning till slut öppnade, hade backarna packats med konstgjord snö. Inte heller blev isen på den närliggande sjön tillräckligt tjock för att kunna bära de isfiskare som normalt brukade flockas där.

Även om det kan ha handlat om en helt naturlig variation i klimatet, fick de ovanliga väderförhållandena stort utrymme i tidningar och radio och där gjordes tydliga kopplingar till den globala uppvärmningen. Med statistisk visades att detta var en av de varmaste vintrarna på 130 år och artiklar fick rubriker som ”Gröna vintrar – här för att stanna?”.

Men trots att invånarna i det lilla samhället inte kunde undgå att lägga märke till vare sig det speciella vintervädret eller medierapporteringen, reagerade de knappt alls utan fortsatte att leva sina liv som om ingenting hade hänt. Några skakade lite på huvudet och kommenterade helt kort det konstiga vädret, men annars var det i princip tyst kring frågan.

– Det pågick en kollektiv förnekelse – något man fortfarande kan se i de flesta upplysta västerländska samhällen. Människor har tillräcklig kunskap och är egentligen djupt oroade över klimatförändringarna, men samtidigt tränger de undan hotet i sina dagliga liv. De varken pratar om klimatet eller gör något för att hindra utvecklingen, säger Kari Marie Norgaard, välrenommerad forskare i sociologi vid Whitman College i USA, vars bok Living in Denial: Climate Change, Emotions and Political Economy (MIT Press) kommer ut till våren.

Kari Marie Norgaard har intresserat sig för hur allmänheten uppfattar klimathotet. För sin doktorsavhandling bodde hon ett år i det lilla norska samhället för att undersöka hur invånarna där förhöll sig till problemet. Att hon valde ett land på andra sidan Atlanten för sina fältstudier berodde på att hon har norska rötter och pratar norska flytande. Som 16-åring tillbringade hon dessutom ett år i Norge som utbytesstudent och sedan dess har hon beundrat den norska miljömedvetenheten. När hon återvände till Norge i början av 2000-talet var det som forskare med ”sociologi-glasögonen” på.

– Jag blev både förvånad och oroad av att se hur pass paralyserade även de upplysta norrmännen var av situationen. Här i USA pratas det mycket om problemet med klimatskeptikerna, det vill säga de som helt förnekar de vetenskapliga bevisen för klimatförändringarna. Samtidigt är den kollektiva förträngningsprocessen hos människor som accepterar forskarnas analyser – men ändå inte gör något åt saken – ett större problem som det knappt talas om alls. Det är så mycket lättare att peka finger åt klimatskeptikerna än att analysera sin egen apati, säger Kari Marie Norgaard.

Så varför förtränger då miljömedvetna människor i Norge och andra västerländska samhällen klimathotet? I tisdags skrev vi här på Idagsidan om så kallade tankemässiga fällor, exempelvis svårigheten att uppfatta långsamma förändringar. En annan vanlig förklaring är att vi är för själviska och giriga för att bry oss om framtida generationer. Men Norgaard tror inte att problemet handlar så mycket om egoism.

– Man kan tvärtom säga att människans fantastiska inlevelseförmåga försvårar hanteringen av klimatförändringarna. Klimathotet får oss exempelvis att känna skuld gentemot människor i fattigare delar av världen och rädsla för vad som ska hända våra barn i framtiden. För att slippa handskas med de här jobbiga känslorna, förtränger många hotet och förblir passiva. Vore vi mindre känslomässigt styrda och mer rationella, kanske vi lättare skulle ta till oss forskarnas slutsatser och agera på ett mer effektivt sätt för att lösa problemet, säger hon.

Av Kari Marie Norgaards fältstudier och intervjuer framgick att det främst var tre känslor som klimathotet väckte och som invånarna helst ville slippa undan. Starkast av dem var rädsla – vilket ju inte är så förvånande. Forskarnas framtidsscenarier är skrämmande, med exempelvis stigande havsnivåer, minskad tillgång på vatten, nya sjukdomar och miljontals människor på flykt.

– För vårt välmående behöver vi känna tilltro till att världen – såväl naturen som det mänskliga livet – kommer att fortsätta att se ut ungefär som den gör idag. Klimathotet utmanar känslan av kontinuitet och ordning, vilket blir väldigt hotfullt, säger Kari Marie Norgaard, som själv växte upp i skuggan av kärnvapenhotet och kapprustningen mellan USA och Sovjetunionen.

– Som tonåring var jag livrädd. Det var väldigt jobbigt rent psykiskt. Samtidigt var mina föräldrar och andra vuxna omkring mig politiskt engagerade, vilket gjorde att jag trots allt kände ett visst hopp inför framtiden och inte blev paralyserad av rädslan, säger hon.

En annan känsla som ofta dyker upp när klimatförändringarna kommer på tal är hjälplöshet. För att lösa detta enorma problem skulle så många regeringar i så många länder behöva samlas kring gemensamma överenskommelser. Och så många människor i så många länder skulle behöva förändra sin livsstil. Inför tanken på detta konstaterade flera av invånarna i det norska samhället uppgivet att ”Man får ta saker när de kommer” och ”Man får fokusera på sådant man kan göra något åt.”

– Att informationen om klimathotet blir så störande, handlar bland annat om att vi inte upplever oss ha någon möjlighet att kontrollera eller ens påverka situationen. För att slippa känna oss små och hjälplösa – vilket går helt emot våra kulturella normer för hur man bör vara – väljer många att blunda för klimathotet, säger Kari Marie Norgaard.

Att tänka på klimatförändringarna är också plågsamt för oss västerlänningar eftersom det lätt framkallar skuldkänslor. Vi vet att vår livsstil bidrar till problemet, men är ändå inte beredda att överge den.

För de norrmän som intervjuades i studien utmanade klimathotet dessutom den nationella självbilden. För samtidigt som de såg sig som ett naturälskande folk, har Norge tjänat väldigt mycket pengar på utnyttjandet av fossila bränslen. När detta kom på tal, var invånarna i det norska samhället snabba med att betona att USA minsann var en värre miljöbov och att det inte spelade någon större roll vad ett litet land som Norge gjorde på miljöområdet.

De känslor av rädsla, hjälplöshet och skuld som klimathotet väckte hos invånarna i det norska samhället, var så plågsamma att de flesta gjorde sitt bästa för att undvika dem. Genom att medvetet styra tankarna bort från klimathotet och undvika att ta in för mycket information, slapp de undan de jobbiga känslor som detta framkallade. Eller som en norrman uttryckte det, samtidigt som han höll händerna framför ansiktet: ”Människor försöker skydda sig själva lite”.

– Det är förstås skönt för stunden att slippa de här jobbiga känslorna, men priset för lättnaden lär bli högt. Våra känslor fungerar ofta som en viktig informationskälla, som får oss att agera. Genom att förtränga hotbilden och hålla känslorna på en armlängds avstånd, förblir vi passiva inför det här mycket allvarliga hotet mot vår existens, säger Kari Marie Norgaard.