För två år sedan togs en ångestfylld 17-årig pojke in på psykiatriska avdelningen på Royal Children’s Hospital i Melbourne. Han hade varit deprimerad i ­något halvår och nu vägrade han att dricka vatten.

Enligt läkarna var pojkens ångest starkt kopplad till klimathotet. Han oroade sig för att den globala uppvärmningen skulle leda till vattenbrist och att miljontals människor skulle törsta ihjäl. För att försöka stoppa katastrofen kontrollerade han ständigt att kranar inte droppade och försökte själv att dricka så lite som möjligt.

Läkarna beskrev pojken som lidande av ”climate change delusion” eller vanföreställningar kopplade till klimatförändringarna – ett tidigare okänt fenomen som analyserades i Australian and New Zealand Journal of Psychiatry.

Senare har de psykiatrer som ansvarade för 17-åringens behandling berättat att de fått fler patienter med psykoser eller ångesttillstånd kopplade till klimatförändringarna – liksom ett antal barn med mardrömmar om naturkatastrofer till följd av den globala uppvärmningen.

Att aktuella hotbilder vävs in i psykiska störningar och sjukdomstillstånd är inte helt ovanligt. Liknande exempel följde exempelvis i kölvattnet av aids­epidemin och kalla krigets kapprustning.

När det gäller dagens hot mot klimatet, är det förstås inte heller bara unga som påverkas psykiskt. Även många vuxna drabbas av klimatångest i olika former. De flesta klarar att hantera känslorna på egen hand, men vissa kan behöva professionellt stöd.

– Det här är en fråga som rymmer mycket ångest. På en djupare nivå hotar klimatförändringarna hela vår existens och fortlevnad. Känslor kopplade till klimathotet kan därför dyka upp i terapirummet – ibland uttalat och ibland som en del av en allmän otrygghet. Även om det inte är jättevanligt, stöter jag oftare på det i dag än för tio år sedan, säger psykologen och psykoterapeuten Görel Hedtjärn.

Att oron för klimatet dyker upp i samband med psykoser, som för den 17-åriga pojken i Australien, tillhör ovanligheterna. Betydligt vanligare är att den tar sig uttryck som katastroftankar inför framtiden, panikångest och depression – ofta i kombination med en känsla av maktlöshet.

– Vad som händer med klimatfrågan på politisk nivå och hur det går på klimatmöten som det i Mexiko, är viktigt för människor. Ser man att andra också är oroade och försöker göra något åt problemet, stärks tilliten till yttervärlden. Är frågan däremot som bortblåst en vecka efter ett klimatmöte, kan personer med klimatångest uppleva en känsla av svek, säger Görel Hedtjärn.

Men är det verkligen klimathotet som framkallar de här reaktionerna? Är det inte bara en allmän ångest som kanaliseras genom den här frågan eftersom den är så aktuell?

– Klimatförändringarna är ju ett faktiskt hot som vi påminns om hela tiden och som i sig kan framkalla de här reaktionerna. Det måste man ta på allvar. Men sedan kan klimatångesten också vara en del av en större svårighet som bottnar i något annat, säger Görel Hedtjärn.

Och inte blir oron lättare att bära av att den ofta blandas med en tyngande skuld över att man som privatperson inte gör tillräckligt för att stoppa utvecklingen.

För hur noga vi än källsorterar och pantar flaskor, känner nog många att det krävs större uppoffringar än så för att rädda klimatet.

– Skuldkänslor är inte alltid av ondo, men ibland kan de bli oproportionerligt stora. Vi skulle alla kunna göra mer och den känslan kan nästan bli förtärande, säger Görel Hedtjärn.

Samtidigt kan hon, som miljöengagerad privatperson, känna sig upprörd över att klimatfrågan hela tiden hamnar i knäet på oss som individer. För även om det vi gör i vår vardag har betydelse, behövs större åtgärder än så för att komma till rätta med klimatproblemet.

– De riktiga bovarna har lyckats ganska bra med att få oss som privatpersoner att bära ansvaret för miljön på våra axlar. Man kan behöva lösgöra sig lite från det och inse att det finns större aktörer som också borde ta sitt ansvar, säger Görel Hedtjärn.

När klimatskulden ändå blir för tung och klimatångesten för gastkramande, reagerar många med att förtränga, förminska eller förneka själva hotet. Det är en vanlig försvarsmekanism som vi människor tar till för att skydda oss själva när alltför obehagliga känslor tränger sig på.

– Jag brukar prata om att vi har ett ”frukostförsvar”, säger Marta Cullberg Weston, som är psykolog och psykoterapeut. När vi läser om klimathotet i tidningen eller ser inslag på morgon-tv, stänger vi delvis av den känslomässiga komponenten av hotet. Annars skulle vi kanske inte orka gå till jobbet efteråt.

Men samtidigt som vi alltså behöver det här filtret för att stå ut med riskerna i livet, finns det en fara med att helt stänga ute hotbilden. Ångestens funktion är att varna oss för faror och trycker vi undan den för mycket så utsätter vi oss också för risker – exempelvis klimatförändringar.

Ett mer konstruktivt sätt att hantera ångesten – både för vårt psykiska välmående och för klimatet i stort – är att låta den bli en drivkraft till personligt engagemang i klimatfrågan, menar Görel Hedtjärn, som själv är aktiv inom föreningen Klimatkärringar och Vädergubbar.

– Engagemang kan vara ett bra sätt att kanalisera sin klimatångest. Att träffa andra som också är engagerade i frågan, kan stärka tilltron till andra människor. Om man i stället isolerar sig och tror att man är den enda i världen som ser vad som håller på att hända och tycker att andra är korkade som går omkring och är lyckliga, kan det lätt utvecklas ett förakt för människor, säger hon.

Det är också viktigt att försöka behålla något slags tillförsikt­inför framtiden. Utan framtidstro deppar vi ihop helt och tappar vår handlingskraft, påpekar Marta Cullberg Weston, som drog igång Klimatpsykologiskt nätverk för ett par år sedan.

Men att känna hopp inför klimatproblemet är inte helt lätt. I riksdagsvalet var frågan mer eller mindre död och förväntningarna på klimatmötet i Cancún, i Mexiko, har varit låga. Samtidigt kommer hela tiden nya oroväckande larmrapporter om klimatförändringarna.

– Det är jättelätt att ge upp hoppet. Men jag brukar ta rökning som ett hoppingivande exempel. På relativt kort tid lyckades man få stora delar av västvärlden att sluta röka. Och då handlade det om att bryta ett beroende som satt i människors hjärnor. Det är ju ganska fantastiskt, säger Marta Cullberg Weston.

Hon påminner också om att paradigmskiften brukar gå väldigt trögt i början.

– Tänk på det motstånd som Galileo Galilei mötte när han påstod att jorden kretsade kring solen eller läkaren som insåg att man borde tvätta händerna inför förlossningar för att undvika spridning av bakterier. Innan ett nytt tänkande har accepterats, finns det ett stort motstånd. Men när tillräckligt många individer har tagit till sig det nya sättet att tänka, verkar allt annat idiotiskt. När det gäller klimatfrågan gäller det bara att komma över den kritiska nivån. Och vem vet, kanske är vi närmare än vi tror…