”Jag kanske hade vunnit några år av min ungdom om jag fått rätt hjälp tidigare.”

Jenny, 26, skriver det nästan i förbigående i sitt brev till oss om ett halvt liv med olika förslag på diagnoser: ätstörning, depression, personlighetsstörning, bulimi, borderline, emotionell instabilitet.

Under tiden har behandlingarna skiftat: Jenny har varit inlagd på psyket, fått antidepressiv medicin, gått i kognitiv beteendeterapi, kbt, och träffar fortfarande en psykodynamiskt inriktad terapeut varannan vecka.

I dag gör hon sin praktik för att kunna bli färdig psykolog. Hon håller på att avveckla den långa samtalsterapin och slutade med medicinen för över ett halvår ­sedan. Nästa sommar ska hon gifta sig: ”Jag lever ett mycket bra liv och min fästman och jag planerar inför framtiden” står det litet längre fram i hennes brev.

Vad är det som hjälpt henne att komma vidare? Allt, konstaterar hon när vi ses, och är övertygad om att i just hennes fall hade det inte fungerat med enbart kbt och ­tabletter.

Så här sammanfattar hon det:

• Kbt gav henne ett instrument att klara en vardag utan ätstörningar.

• Antidepressiv medicin gjorde att hon över huvud taget orkade kämpa vidare.

• Psykodynamisk terapi hjälpte henne att förstå den underliggande orsaken till problemen.

Det har inte varit lätt för en sådan som Jenny att be om hjälp av sjukvården. När hon läser sina journaler känner hon tacksamhet – men också skuld över att ta resurser från någon annan. Är det kanske som föräldrarna sagt, att hon bara sjåpar sig? Ibland kunde hon uppfatta att även vårdpersonalen bekräftade det.

– De verkade haka upp sig på att jag var proper och hade bra utbildning. ”Nyklippt” stod det

i en av journalerna. Men det var ju inte hela jag. Bara äldre psykiatrer vågade se mig som både och, och kunde säga ”du kommer att klara dig!” – samtidigt som de förstod att jag hade problem.

Bakom omdömen som ”intellektuellt brådmogen och emotionellt omogen”, toppbetyg och ett vårdat yttre fanns en annan Jenny. En som känt sig ensam sedan hon var liten. Som slog andra barn och fick raseriutbrott i lågstadiet. Som åt så litet i mellanstadiet att hon inte kom i puberteten. En som började skära sig i högstadiet och gjorde sitt första självmordsförsök i gymnasiet.

Vid den här tiden blev Jenny ”stammis på psyket” och fick ssri-preparat. Medan föräldrarna betraktade henne som vuxen från 18 års ålder ansåg sjukvården att hennes anorexi var så svår att hon inte kunde behandlas. När hon började på läkarprogrammet i Uppsala gick anorexin över i bulimi och studenthälsans enda lösning var piller.

– Jag var helt emot medicinering. De kanske inte såg hur allvarligt det var, för de sa saker som ”du som är så bra i skolan” … Jag bytte studieort för att glömma allt och började i stället på EC (ekonomiskt centrum) i Lund. Pluggade jättemycket medan bulimin eskalerade.

Med självförtroendet i botten åkte Jenny ut och in på psyket och visste inte alltid vad hon gjorde med sig själv. En gång hittade polisen henne på stan då hon försökte skära sig med en trasig flaska. Hon blev inlagd på sluten avdelning.

– Jag som varit extremt perfekt började tappa kontrollen bit för bit. Jag blev destruktiv i relationen till killar och kände mig helt värdelös.

Nästa gång hon behövde akut hjälp hade hon flyttat till Uppsala igen och blev slussad vidare till mellanvården – vårdformen mellan öppen och sluten psykiatri. Efter ytterligare några turer på närakuten sökte Jenny själv dagvård för sin ätstörning. 2004 inleddes en behandling med medicinering och kbt.

– Jag var jätteambitiös och tränade mig i att utsätta mig för mina värsta fobier, som att äta lunch ute och ta om av maten. Det funkar! Jag har fortfarande inte ramlat tillbaka i att tro att jag skulle bli överviktig på nolltid om jag tar en extra portion.

Vilket fungerade bäst?

– I början hittade jag inte

rätt med medicinen. Men självmordstankarna försvann och jag blev lugnare. Kbt hjälpte mig att se att destruktiva tankar kunde vara felprogrammerade. Var kommer de ifrån? Varför tyckte jag inte om mig själv? Jag blev av med ätstörningarna, men nådde inte tillräckligt djupt.

I en ny omgång kbt började Jenny inse ”hur mycket mitt mående haft att göra med min uppväxt”. Fram till studenten hade hon sett sin bakgrund som perfekt och att hon var bortskämd som klagade. Nu förstod hon att det funnits svårigheter i familjen och att det inte är normalt att bli slagen av sin mamma. Kanske var det också en belastning att föräldrarnas höga yrkesambitioner lämnat henne att klara sig själv från tidiga tonår.

Det var först när hon började på psykologprogrammet i Uppsala som hon tyckte mycket stabiliserades. Här mötte hon studenter som tog hand om varandra och undrade hur det var –”en annan värld mot på EC”. Ändå fick hon svackor. Eftersom hon haft känslan av att ”det fanns mer under” än vad som kom fram i kbt:n, ansökte hon om att få psykodynamisk terapi genom landstinget.

– Jag visste att piller eller korttidsterapi skulle vara billigare, men jag drog ut alla mina journaler och berättade varför jag ville ha psykodynamisk terapi.

Har det hjälpt?

– Det utvecklar en som människa, så förändringen blir mer smygande. Kanske är det därför den metoden är svårare att utvärdera.

I dag när Jenny läser i sina fem, sex år gamla journaler kan hon tänka ”jamen, lilla vän” och ”stackars tjej!” Hon säger att det känns som om hon var liten då, och vuxen nu. Hon trivs med att ha börjat jobba och få hjälpa andra. Hon står ut med att fortfarande få ångest i miljöer som hon kan förknippa med kraven hemma under uppväxten – statusyrken, tjäna pengar och tjusiga hem.

Varför fick du aldrig någon klar diagnos?

– De var osäkra hela tiden och ville heller inte stigmatisera. Jag har ofta fått signaler som ”du klarar det här, kom igen” Och det finns en poäng med att inte bli ett sjukdomsoffer.

Var det bra?

– Jag vet inte. Det har gjort att jag lagt mycket på mig själv, som om mina problem varit mitt eget fel. En diagnos betyder att det finns saker som jag inte kan hjälpa, som att ha diabetes. Jag fattar ju själv att det inte är normalt att må så dåligt.