– Finast kan vara att skiljas, och att vara åtskilda, om det inte är för en alltför lång period. Det är en ljuv smärta att längta efter den man älskar, säger Rikard Wolff, som ofta jobbar hårt och i perioder bara kan umgås med sin kärlek via telefon, sms eller mejl.
Foto: Veronica Kindblad
”Det sitter en pojke på månen, han sitter stilla och ler, för alla barn i världen han viskar ett trösterikt ord, för alla ensamma hjärtan, för alla barn på vår jord. Älska, älska för kärlek, älska en endaste gång, en endaste gång.”
Orden ur låten Det sitter en pojke på månen, som blivit något av Rikard Wolffs signaturmelodi ringer i mina öron då jag är på väg till hans högt belägna lägenhet på Söder, en våning med en vidunderlig utsikt över Riddarfjärden. Är det ”pojken på månen” jag är på väg att träffa?
Rikard Wolff ler, som så ofta, under vår pratstund. Jovisst, även om sången är tillägnad en god vän som tog sitt liv är Rikard också den som ”älskat så många, hjärtat av längtan var fullt”, och som samtidigt kan känna sig så ensam och sorgsen. Vem kan inte känna igen sig i det? Rikard Wolff sjunger om oss alla.
Längtan efter kärlek, vad kärlek nu än kan tänkas vara, är den centrala längtan i de flesta människors liv. Fundamentet i våra liv är kärlek, säger Rikard Wolff.
Då är det inte så konstigt att sånger om kärlek går hem i stugorna. Rikard Wolff har många sådana på sin repertoar, antingen han sjunger egna låtar eller Edith Piaf, Barbara eller tango.
– Fast jag är nog bättre på att sjunga om kärleken än att få till den, säger han och skrattar avväpnande.
Vår förmåga att älska, och att kunna ta emot kärlek, grundläggs nog tidigt i våra liv, tror Rikard Wolff. Just i dessa dagar spelar han Maria Callas, en av de verkligt stora operastjärnorna under 1900-talet, på Stadsteatern i Stockholm. I en monolog, specialskriven för Rikard Wolff, skildrar han med psykologisk skärpa hennes sista timmar i livet.
Hon dog, ensam, blott 53 år gammal, i en lägenhet i Paris som Rikard Wolff beskriver som en sarkofag – vita möbler och vita väggar, pälsar och juveler, och ensamhet. Då hade det gått många år sedan Maria Callas sjöng offentligt. Det sägs att hon förlorade sin röst, men Rikard Wolff menar att hon hade förlorat sin avsikt, sin kompass.
Om Maria Callas sägs det att hon var ett oönskat barn. Modern såg inte på henne de första dagarna, åtminstone var det Marias egen upplevelse av sin uppväxt.
– Det är väl ganska betecknande att modern, så länge hon var i livet, klagade på att dottern inte älskade henne, säger Rikard Wolff och betonar henne, den till synes självupptagna mamman.
Som barn kände sig Maria Callas tjock och ful. Hon fick kämpa för att bli sedd, för att bli till, berättar Rikard Wolff. Hon skapade sin röst och omformade sin kropp.
– Maria Callas sjöng opera som om det gällde livet. Hon var helt magi, rösten, gesterna, människan. Fast hon hade gjort sig till en fantastisk kuliss. Det fanns så lite bakom den.
Senare i livet träffade hon skeppsredaren Onassis, och blev häftigt förälskad. Rikard Wolff tror att idén om kärlek blev Marias lösning på den tomhetskänsla som gnagde inom henne. I kärleken fann hon ro i något annat än skapandet, och satsade allt på ett kort: Onassis.
De var båda kära och hade det bra, men när han lämnade henne för Jackie Kennedy blev Callas sitt skal, sin kuliss. Hon levde i fortsättningen ett liv utan innehåll.
Rikard Wolff blev redan i 20-årsåldern djupt gripen av Maria Callas, hennes röst och scenkonst. När han sedan läste hennes biografi kände han sig bekräftad i det barn hon en gång var, i hennes strävan efter att få ett värde i andras ögon.
– Mina föräldrar gav mig kärlek, så mycket de förmådde, på sitt sätt. Men något gick snett i min relation till dem. Jag började gå i terapi redan som sexåring, och det är jag glad för. Det hjälpte mig mycket.
Rikard klarade inte av att vara ensam. Bara mamma lämnade rummet kändes det som om han skulle dö.
Självkänslan var också bräcklig.
– Den har på sätt och vis alltid varit god, säger han, brer ut armarna och strålar. Men som i Callas fall har den varit beroende av min förmåga att prestera.
Höga ambitioner var just det som kännetecknade Rikards Wolffs föräldrar allra mest.
Trots det har han alltid kunnat älska.
– Jag har blivit kär ofta, så långt tillbaka jag kan minnas, säger Rikard Wolff, och nämner barndomsvännen på landet, en skolkamrat ...
Han talar lyriskt om förälskelsen som ett ljuvligt skimrande tillstånd då man bara vill lägga sig ned och låta sig föras bort av kärlekens vågor. Spjällen är vidöppna och man skådar in i varandras ljus.
Ja, han menar till och med att hans längtan efter det tillståndet, den kicken, kan ses som ett slags missbruk. Det är något man vill ha, om och om igen, på bekostnad av en långvarig och djupare relation.
– I förälskelsen blir till och med längtan ljuv. Det finns en särskild härlighet i att vara åtskild och bara kunna nå varandra via telefon, sms eller brev.
Fast det är inte den här glittriga kärleken som motsvarat Rikard Wolffs djupaste längtan.
– Nej, det är när jag mött någon som kan se och ta emot hela mig, både dom bra och dom mindre smickrande sidorna. När ett verkligt möte uppstått, när jag känt mig buren, räddad, hållen och förstådd.
Första gången det skedde i Rikards liv var han 20. Det var som om han plötsligt förstod allt, som om han inte behövde någonting annat. Livet var perfekt som det var.
Rikard Wolff beskriver det som en religiös känsla. Kärleken var hans religion.
– För att få en sådan kärlek, och för att få behålla den, har jag varit beredd att gå långt. För långt har en del vänner tyckt.
Men säg det som varar för evigt. Rikard Wolff har ofta sjungit om den eviga kärleken och han kan se sina föräldrars äktenskap, som varade och blommade livet ut, som ett ideal. Men i hans eget fall, liksom för många av oss i vår samtid, har även starka kärleksrelationer tagit slut, förr eller senare.
I perioder har han slagit i hårt och allt har känts hopplöst. Men till sist har ljuset återvänt.
– Det som skiljer mig från Callas är att jag trots allt är optimistisk. Jag tror på kärleken, att den är möjlig, just för att jag har upplevt den. Varje gång den tänds tror jag på den.
Varje gång hoppas han. Varje gång är han övertygad att det ska vara för evigt. Varje gång.
– Men jag är ingen superromantiker. All parkärlek är ett utbyte. Man byter ungdom, skönhet, pengar, olika förmågor, mot något annat.
I förälskelsen kan man drömma om att rymma och bara leva för kärleken. Fast snart tränger sig verkligheten på. Även kärleken är praktisk. För att parkärleken ska överleva krävs både de rätta sociala förutsättningarna, en någorlunda ordnad tillvaro och en frihet att göra annat än bara älska, säger Rikard Wolff.
Och så för fem år sen fick Rikard vara med om en alldeles ny sorts kärlek. En kärlek som försonade honom med barndomens sorg och gav begreppet en helt ny innebörd. I den här nya kärleken räcker det att man finns där, finns till, för att älska och känna sig älskad, säger han.
Rikard Wolff blev, nästan 50 år gammal, far för första gången.
– Jag hade väl läst om hur det kunde vara, men inte förstått. Det är en känsla som man inte kan förstå förrän man själv får vara med om den. Och då tror man att man är ensam i världen om att uppleva något så stort. Ingen annan kan begripa.
