Jag tror att det finns ett slags idé i västvärlden att vi ska vara lyckliga och oskadda och ständigt sträva efter det. Det förblindar oss. Vi ska ha ett lyckligt äktenskap, lyckliga barn och en lycklig karriär. Allting ska bara kunna bli bättre. Olyckan är något hasande, klibbigt och mörkt som gärna får drabba andra men inte mig.

När jag jobbade som chef på en förskola minns jag en del panikslagna föräldrar som krävde ständigt beskydd kring sina barn. Det fick inte finnas en spik att få en reva på, en sten att snubbla över eller en spretig kvist att fäktas med. Ingenting oväntat fick hända. Livet skulle gå som på räls. Och alla som arbetade på förskolan lade sig vinn om att barnen skulle klara sina dagar utan sår, blåmärken och bulor. När barnen blev äldre kunde det handla om mobbning, kränkningar eller rädslan att ens barn skulle bli ensamma och utanför.

Det finns något väldigt fint och viktigt med att vilja och kunna beskydda sina barn och göra dem lyckliga. Men samma regler som ska skydda oss och våra barn kan stänga ute alla möjligheter att erfara svårigheter och klara av att ta sig igenom dem.

Jag tror att det är under uppväxten vi behöver träna på att hantera besvikelser, sorg och smärta, att bli vald likväl som att bli ratad och klara av båda delarna, att stå ut med orättvisor och få hjälp med att hantera sina känslor av att känna sig mindre värd, att uppleva en förlust utan att få omedelbar behovstillfredsställelse, att få ett nej och acceptera det.

Det är just sådana erfarenheter som förbereder oss för livet som det faktiskt är.

Om man som barn i en trygg miljö fått uppleva hur det är att känna sig ledsen och sorgsen och fått känna hur det går över och hur det sedan blir bättre, då klarar man av större sorger som vuxen. Utan att bli bitter.

Naturligtvis måste vi sätta gränser för vad vi tillåter och jag menar inte att det ska vara fritt fram att utsätta barn för svårigheter. Men vi behöver uppmärksamma när det skydd vi sätter upp för dem också blir ett hinder för dem att växa upp och mogna.

Jag tror också det är viktigt att känna sig fri att uttrycka sina negativa känslor inför en livssituation eller händelse utan att för den skull kräva av sig själv eller andra att det skulle ha varit annorlunda!

Ett av mina barn föddes med en svår utvecklingsstörning. Han har darrig finmotorik och klumpig grovmotorik. Han kan aldrig lära sig tala, har epileptiska störningar och kommer ständigt att ha ett förstånd som ett litet barn. Jag minns hur välmenande människor försökte trösta oss med att säga:

”Amen han är ju så söt. Ni ska se att han kommer att bli er stora glädje.”

Men vi föräldrar ville mest bara gråta och beklaga oss över det oerhört tunga och slitsamma arbete som var att ta hand om honom. Jag skrek rakt ut att jag önskade att han skulle dö eller att vi aldrig fått honom. Det var laddat men det var precis så det kändes ibland. När några av våra vänner äntligen orkade höra på det utan att övertala oss att känna glädje så kunde vi långsamt acceptera det som var. Vi älskar naturligtvis vår son.

Ett av de stora lyckosamma ögonblicken för honom idag, 22 år gammal, är att lyckas trä ett pärlhalsband till mamma. Det är också en stor lycka för mig att få ta emot det.

Men jag kommer aldrig någonsin att säga att det var en stor lycka att få honom eller önska någon annan ett barn som han. Däremot har livet med honom lärt oss att uppskatta och njuta av sådant vi annars förmodligen tagit mer för givet. Vi har fått en större förståelse för andra människors problem. Och vi har sett betydelsen av att människor som inte alls är som andra kan göra kärlek och empati fullständigt begriplig för sin omgivning.

Men jag har också lärt mig att det är fullt möjligt att både hata och älska samtidigt, att känna glädje och sorg samtidigt och att gå med lycka i ena benet och vara olycklig i det andra.

Livet för en människa är motsägelsefullt, nyckfullt och spännande och man får öva och träna sig på att njuta av det! Ju förr dess bättre.

Helena Harrysson

– – –

Tack för fina artiklar i ämnen som annars tenderar att gömmas och helst glömmas.

Jag vet inte om man blir klok av svåra saker eller av motgångar, det beror nog lite på vem man var innan händelserna. Jag förlorade både min man och min dotter i en olycka 2003 och den erfarenheten är inte förknippad med vare sig bitterhet eller med att jag skulle känna mig som ett offer.

Däremot kan jag känna att saker som förut var jobbiga, och som i viss mån hindrade mig både från att må bra och att vara nöjd, blivit väldigt oviktiga och bagatellartade.

Sorgearbetet går inte att hoppa över även om det känns som ”lök på laxen” just då, men sorgen ger insikter om livets villkor som sist och slutligen är helt okontrollerbara.

Även om saknaden är daglig är den inte farlig och jag känner mig mindre rädd för att leva. Det känns som att: ”här ska det levas och det med detsamma!”

Att inte våga sörja har mer att göra med att man tänker på att omgivningen inte står ut, men i själva verket är det den sörjande som måste stå ut för att kunna gå vidare om inte till toppen av berget så i alla fall upp ur dalen.

Ananina

– – –

När jag var elva år miste jag min mamma. Det var 1956. Hon hade ett medfött hjärtfel och var ofta sjuk, både hemma och på sjukhus. Det var en otrygg tid eftersom jag aldrig visste när hon skulle dö. Hon sa till oss barn att hon inte skulle leva så länge. Som tur var hade jag en mycket trygg och ansvarsfull pappa som tog väl hand om mig och min syster. Min mamma blev 42 år gammal. Min mormor, som bodde hos oss under den här tiden, flyttade sedan tillbaka till sin hembygd.

Jag fick en ny mamma när jag var 13 år. Jag vägrade på den tiden att kalla henne för styvmor. ”Styvmor” var ett negativt laddat ord för mig. Hon var mycket snäll och tog hand om mig och min syster förutom om sina två döttrar. Den äldsta dottern var lika gammal som jag och den andra var fyra år.

1968 blev min styvmor sjuk i cancer. Hon avled 1975. 1980, när min yngsta styvsyster var 28 år gammal, var gift och hade två små barn, tog hon livet av sig. Hon hade mått dåligt under några år och även tidigare försökt begå självmord men hittats i tid.

1982 fick min pappa en hjärtinfarkt men klarade sig. Samma dag han kom hem från sjukhuset fick han en hjärnblödning och avled sedan efter några veckor.

1986 blev vår då 15-årige son påkörd av en rattfyllerist. Han fick blödningar i hjärnan och ben brutna. Han blev lämnad på en återvändsgata där han hittades medvetslös, till och från. Han återhämtade sig sedan fysiskt efter några veckor på sjukhus. Psykiskt mådde han inte så bra under en längre tid.

1988 var det dags igen för samme son. Då blev han nerslagen när han skulle gå hem från tåget en kväll av ett gäng killar.

Samtidigt som vår son låg på sjukhus 1986 fick min styvsyster veta att hon fått bröstcancer. Hon var 46 år gammal. Sju år senare avled hon i sin sjukdom efter att den hade spridit sig.

Av alla dessa upplevelser är förlusten av min mamma i så unga år den som har satt mest spår i mitt liv. Att förlora min mamma innebar att jag förlorade en del av min trygghet. Att jag dessutom inte visste hur länge hon skulle leva, utifrån vad hon sa till oss barn, gjorde att det hängde över oss på något sätt. Jag förlorade en av de två viktigaste personerna i mitt liv. Jag sörjde min mamma väldigt mycket och saknade henne enormt. Så småningom gick livet trots allt vidare och vardagen tog överhand.

När jag var 18 år kom tiden ikapp mig och jag mådde dåligt, hade olika fobier, kunde bland annat inte sitta ”instängd” i klassrummet utan var tvungen att gå ut under lektionerna. Jag fick lugnande tabletter av vår husläkare som jag tog motvilligt under en period.

Jag tror att det kan ha en betydelse hur gammal man är när man upplever något traumatiskt och hur det påverkar en. Naturligtvis går livet vidare, man har inte så många val, men jag har nog levt med en rädsla för att bli övergiven. Denna känsla har funnits med senare i livet. Dessutom har jag en rädsla för döden, som visserligen har blivit mindre med stigande ålder. Denna rädsla tycker jag ibland har varit ett hinder för mig i livet. Den har begränsat mig.

När mina anhöriga har gått bort har jag känt att jag inte riktigt har hunnit bearbeta sorgen på grund av att några har gått bort ganska tätt inpå varandra. På något sätt kanske jag har lagt locket på för att orka med under ett antal år. När min son blev påkörd kom mitt katastroftänkande tillbaka. Jag förberedde mig på att han skulle dö. Jag ställde in mig på att det värsta skulle hända, men när det inte gjorde det kände jag mig oerhört tacksam.

Något som jag har svårt för att ta till mig är när människor säger att man växer av sina upplevelser och att man ska se det som något positivt. I mitt fall skulle jag hellre ha velat ha mina anhöriga i livet.

Det som jag kan känna är att jag inte tar någonting för givet. Jag känner en tacksamhet över att få leva och kan uppskatta små saker som händer som positiva. Jag kände ibland på morgnarna när jag satt i min bil på väg till jobbet hur jag uppskattade detta ögonblick när jag tittade ut och solen sken och jag hade en ny dag framför mig (jag gick i pension i november 2010).

Jag kan också ta saker för vad de är och inte göra problem av det som inte är något problem. Jag är nog en ganska förnöjsam person och känner mig glad åt livet. Jag tar inte heller mig själv på så stort allvar alla gånger utan har fått ett annan perspektiv.

Om jag inte hade haft dessa erfarenheter som jag har idag vet jag ju inte heller hur jag skulle ha varit. Man kan se saker och ting från olika synvinklar.

Jag är socionom och har avslutat ett 18-årigt arbetsliv i mitt yrke. Där kunde jag ibland ”använda” mig av mina erfarenheter för att bättre förstå människor i svåra situationer.

Idag mår jag väldigt bra och lever ett gott liv.

Marianne Torberger

– – –

Jag har fått åtskilliga smällar i livet och åkt ner i svarta hål, varifrån jag tagit mig upp, varje gång lite starkare. Min dotter sa en gång: Hur kan det komma sig, mamma, att du så ofta säger att du är lycklig?

Men det är jag, för vid min höga ålder, 88 år, är jag frisk. Huvudet fungerar hyfsat och i dagarna finslipar jag som bäst på något som ska bli min roman nummer två. Jag är fast övertygad om att mitt manus blir refuserat i slutänden för jag har ingenting att falla tillbaka på. Men den här gången blir det inte något svart hål. När jag blir färdig låter jag trycka en mindre upplaga och startar eget förlag. Tryckkostnaderna och marknadsföringen får jag själv stå för men det fick jag också då min förra roman ”Jag Helga Gregorius” togs om hand av ett mindre förlag.

Det händer att jag blir lite modfälld. Då sätter jag mig vid staffliet och ”gör lite tavlor”

Så visst har jag orsak att då och då känna mig lite lycklig. Jag får ju hålla på med det som jag tycker mest om.

Över huvud taget tror jag att kreativa människor har lättare att sig upp ur hålen. Skapandet i sig ger dem kompensation, när framgångarna låter vänta på sig.

Birgitta Lindén

– – –

Jag har läst er artikel om ”Samband mellan motgångar och tillfredsställele med livet” i SvD den 14 februari, och vill berätta om erfarenheter som jag har och som kan illustrera saken.

Som lärare vid Stockholms universitet händer det ibland att studerande klagar över rättningen av en tentamen. Jag brukar då göra så att jag på nytt kollar vad de skrivit i tentan mot den mall som jag använde vid rättningen. Finner jag då att de borde ha godkänts, så lämnar jag in nytt, godkänt betyg på tentan.

När jag träffar den studerande efter det att han eller hon godkänts, är de tacksamma för att jag godkänt dem efter överklagandet. Jag tycker den reaktionen är felaktig. De borde vara arga över att jag rättat fel första gången, och därmed vållat dem olycka under perioden innan jag godkänt dem. Att förlora på en tenta är ingen liten sak, det medför flera veckors extra arbete att läsa in kursen noggrannare och tenta en eller fler gånger till.

Jacob Palme

Stockholms Universitet och KTH

– – –

Jag föddes oönskad och blev placerad hos en sadistisk släkting med barnavårdens godkännande. Tillvaron var en mardröm, otrygg och kärlekslös i den totala misären. Någon normal anknytning hade jag inte. Fick inte ha, för ingen skulle få veta hur det var inom de fyra väggarna, där jag vistades. Utomstående såg ingenting, de sa ingenting och de hörde ingenting.

Jag visste inte vad en normal tillvaro var, så när en åtta år äldre man, som hade ett arbete och lägenhet ville gifta sig med mig, började jag fantisera om livet som jag skulle få, det rosenröda underbara, trygga, kärleksfulla livet.

Än idag ryser jag över hur naiv jag var. Jag hamnade i ett nytt land med ett nytt främmande språk. Inget umgänge. Ytterdörren var olåst, men vart skulle jag ta vägen?

Två barn, inte ens tanke på skilsmässa, barnen skulle ha både mamma och pappa, trots allt.

När barnen hade blivit större lärde jag mig språket och skaffade mig ett yrke. Det blev skilsmässa och ett nytt äktenskap. Numera är jag änka.

Idag är jag mig själv. Jag duger gott som jag är. Jag behöver inte alltid tänka på de andra först, inte lyssna, inte vara till lags, för att få vara med. Jag kan och vågar säga ifrån, om saker och ting inte passar mig.

Med mina livserfarenheters hjälp har jag byggt ett stabilt fotfäste för mig. Nu äntligen är grunden hållbar. Det tog tid, men bättre sent än aldrig.

Ritva NS

– – –

Artikelserien ”Stärkt trots allt” utgår ifrån en amerikansk studie som heter ”Whatever does not kill us...” -. Det hade varit bra med mer exakt källhänvisning då jag som psykolog undrar över hur studien genomförts och vilka frågor som i n t e ställts. Detta bland annat utifrån mitt arbete med personer med diagnosen PTSD, det vill säga personer som utsatts för svåra trauman. Efter att ha följt artikelserien vill jag framhålla följande:

1. Personer som utsatts för trauman klarar oftare att gå vidare då de fått stöd, närhet och förståelse för sina svårigheter samt haft goda möjligheter att fortsätta sina liv. Att fortsätta sitt liv trots det som hänt är alltså betydligt mer genomförbart då ekonomiska och sociala förutsättningar för det finns, det vill säga utbildning, arbete, pengar på banken, familj, vänner och gemenskap.

Allt detta är knappast förunnat alla.

2. Trauman orsakade av andra människor sätter andra spår än livets villkor i form av förluster, sjukdom, olycka och separation som kan drabba oss alla.

Med detta sagt tror jag att svårigheter kan förändra vårt sätt att se på livet och göra oss mer tacksamma över det vi har att glädjas åt, men då behöver vi också möjligheter att gå vidare. Det är inte förunnat alla.

P.F

– – –

Humoristen och filmskaparen Hans Alfredsons storhet kanske mycket beror på att han har en mörk klangbotten. På 1960-talet förlorade han sin femårige son efter lek med ett eluttag.

Karin Nordlander

konstnär

– – –

Jag tror inte att det upplevelserna i sig, utan hur du förhåller dig till dem, som gör dig klok. Att ha tillgång till känslor som sorg och ilska är läkande bara det. Sorgen gör plats för allt det nya som ska komma.

Tänker också på Dag Hammarskjölds ord. Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig – och du skall tacka.”

Reya Christina af Trolle

– – –

Jag är en kvinna på 43 år. När jag var 22 år fick jag tungcancer vilket innebar att halva tungan och en hel del annan vävnad i mun och hals togs bort. Dessutom fick jag fulldos strålbehandling.

Allt det som hände då gick ganska bra att ta sig igenom, märkligt nog. Jag var ung, hade mycket stöd av föräldrar och vänner så livet gick vidare – även om jag fick lära mig att tala och äta på ett nytt sätt igen. Jag var då också van att tävla och vara en duktig flicka på många sätt så det här var bara ytterligare en tävling att vinna, tror jag.

Jag studerade till civilekonom ganska snabbt inpå sjukdomen och gjorde sedan lite av en karriär inom näringslivet under cirka tio år innan verkligheten och mitt handikapp började komma ikapp mig på allvar.

Det började med att jag fick mitt första barn 1999 och då blev jag påmind om min tidigare sjukdom, eller snarare min lite större bräcklighet. Min son föddes alldeles för tidigt med ett klaffel på hjärtat på grund av att jag fick rosfeber i det område jag varit strålbehandlad. Han fick opereras då han bara var någon månad och vägde tre kilo vilket såklart var hemskt. Sedan har han mått bra, men det var förstås en jobbig upplevelse för både mig och min man.

Vi skaffade även ett andra barn vilket gick bra men efter det kom nästa motgång. När jag skulle börja arbeta mer igen för cirka fem år sedan, fungerade inte min röst så bra längre.

Jag är hes, sluddrar lätt och har svårare att äta igen. Allt beror på det som jag var med om för 20 år sedan med strålskador etcetera och i dag är jag sjukpensionär, men jag hoppas hitta ett arbete som kan passa mig om några år igen när barnen är större.

Idag har jag helt enkelt svårt att både tala på ett arbete, även på halvtid, och att ta hand om barnen sedan. Psykiskt blev det också jobbigt eftersom ett talhandikapp är ett socialt handikapp, vilket jag märkligt nog inte tänkt på förrän nu när rösten inte fungerade längre.

Min man arbetar mycket och jag har insett att han inte förstår hur jobbigt det här är för mig. Han har inte alls haft samma motgångar i livet utan kan välja att leva det liv han vill lite enklare än jag. För min del ligger därför en stor del av mitt ”jobbigare liv” utanför familjen.

För min egen del så har jag insett att jag måste välja att leva mitt liv på ett annat sätt än tidigare. Jag är skörare även om jag är väldigt stark på många sätt också, där andra kanske inte alls är så starka.

Det är klart att jag hade velat ha ett ”mer normalt liv” men samtidigt lär man sig mycket av motgångar om man tar det på rätt sätt. Och det stärker en mycket att ha haft motgångar men jag tror att det i många fall är väldigt jobbigt psykiskt också. Det har i varje fall varit den jobbigaste saken för mig – att acceptera livet som det är.

Jag har gått i terapi och det har hjälpt mig en hel del. Dock tycker jag nog mötet med människor med liknande erfarenheter är det som ger mest i längden.

Inte för att man behöver prata om det man varit med om hela tiden utan mest för att man har något slags underförstått samförstånd med dem. Det är okej att vara lite ledsen ibland helt enkelt - och helt naturligt. De blir inte rädda eller tycker att man är konstig.

Jag har fortfarande jobbiga dagar – och kommer nog alltid att ha – men för min del har räddningen varit att ha ett stort fritidsintresse i ridningen, där jag var landslagsryttare som ung, och att ha vänner som förstår.

Det är viktigt att ha åtminstone några vänner och bekanta som man kan dela sina livserfarenheter med för det är inte lätt för dem som inte haft så många sorger att förstå hur det känns.

Jag tror en viktig del är att ha drömmar om framtiden när något svårt drabbar en, exempelvis en drömresa, göra något kul med familj och barn, etcetera.

Tiden läker alla sår även om det är svårt att förstå det när man är som mest ledsen. Det gäller bara att hitta en ny inriktning i livet, och kanske även en del nya vänner, en annan partner etcetera som passar bättre in i det liv man vill leva med tanke på det som hänt.

Trots allt ställs mycket på sin spets när man råkar ut för svårigheter och man får möta sig själv på ett nytt sätt. Jag tror att man ska anpassa sig efter det för att få ett ännu bättre liv efter en stor sorg eller förlust.

Anonym

– – –

Uttrycket ”Det som inte dödar stärker” missvisande i många fall. Jag ser dagligen människor som lever ett helt dött liv för att man inte lyckats finna den gömda diamanten i det svåra. Vi har ju heller ingen tradition av att se att livets kantigheter kan vara en biljett mot nya höjder utan tvärtom stänger folk av och ner och beskär sig själva och fungerar knappt på en cylinder. Då är det svårt att veta hur man gör för att söka gräva sig igenom det kanske oerhörda.

Yvonne Hedlund