Han hade gått från att vara produktionsledare på en reklambyrå vid Stureplan till att köra gaffeltruck på ett lager långt utanför stan. På varje ställe hade han hittat en idiot han behövde skälla ut. Sedan sa han omedelbart upp sig.

Som 31-åring hade Jonas blivit expert på att vara nya killen på jobbet.

– Det är vad jag är bekväm med, säger han. Att vara någon som kan nåt efter tio år – den tryggheten har jag aldrig varit i närheten av.

När Jonas kom till vårdcentralen 2005 hade han ”tappat allt”. Varje jobbyte hade varit ett steg neråt, som han beskriver det, och nu klarade han inte ens av att sortera kartonger.

– Jag var knäckt för att det här hade hänt mig om och om igen och kunde inte komma på en enda anledning till att resa mig. Varför skulle jag engagera mig i något en enda gång till?

Jonas sjukskrevs för utbrändhet. Efter tester och intervjuer fick han så småningom diagnosen borderline personlighetsstörning. I väntan på att komma till MBT-teamet på Huddinge sjukhus (se faktaruta) fick han stödsamtal i öppenvården.

– Jag visste att jag behövde hjälp, säger han, men jag var jätte­jobbig, konstant på tvären som en femåring. Jag kallade vårdpersonalen för plyschbögar.

Jonas är layoutare och har gått på flera konstskolor i Stockholm. Lärlingsplatsen på en välrenommerad tidskrift ledde ganska snart till en framgångsrik reklambyrå mitt i stan. 2001 tågade han plötsligt ut med buller och bång och trodde att han gjort bort sig totalt. Kollegerna förstod ingenting. De tyckte Jonas gjorde ett bra jobb.

– Men jag klarade inte av mitt utbrott och förstod inte var det kom ifrån. Det blev ett mönster – jag kunde ha en dålig dag och vakna sur och tvär. Sedan skällde jag ut folk efter noter. Det var som om det hade byggts upp under lång tid och kunde utlösas av en småsak som aldrig stod i proportion till mitt raseri.

Han började undra varför ”det hela tiden sket sig” med jobb, vänner och relationer. Den enda vän han minns var bästa kompisen han hade haft upp till första klass. Ingen fanns kvar från grundskolan, gymnasiet eller konstutbildningarna. Han hade bott ihop ett par år med en flickvän när han var runt 25, men sedan det tog slut 1999 har han inte haft något förhållande.

Saknade du inte djupare ­vänskap?

– Det kom sent, under min första svacka 2001. Jag hade sagt upp mig från den hippa byrån och tänkte att nu ska jag se hur länge det dröjer innan någon ringer. Det tog tre månader och två veckor. Då var det mamma som inte stod ut längre. Jag kunde ha legat död utan att någon skulle ha vetat det. Jag gav knappt utslag i människors liv, jag fanns inte.

Ringde inte ens din mamma på tre månader?

– Hon orkade inte. Hon fick alltid skäll, helt oprovocerat, så det var inte konstigt. Att jag inte hade någon djupare kontakt med någon annan människa var en ögonöppnare för mig – även om det enda jag ville då var att sluta dem.

Jo, han har umgåtts med självmordstankar. Utan att veta hur han hamnat där fann han sig gå på broar och tunnelbanespår. Det var ingen impuls på fyllan, förklarar Jonas, men när en förare en gång sa till honom på skarpen att han kunde dö, vaknade han till: Han ville inte dra med sig ­någon oskyldig.

– Det var som om jag kom till ett läge där det var antingen av eller på, att jag bara hade två val, och inget annat. En utväg var att lösa problemen genom att ta mig ur livet. Men då kunde jag lika gärna pröva den andra, resonerade jag med mig själv.

Beslutet att leva var sedan mycket medvetet fattat. Och när Jonas stängde nödutgången, som han kallar den, försvann också tankarna på självmord: han hade klivit upp ett steg där det fanns flera val, och i nästa steg upp fanns ännu fler val.

– Det kanske låter som en klyscha att man måste slå i botten för att ta sig upp. Men då var känslan att jag hade förlorat allt, och ändå var det så osårbart och lugnt i det där bottenläget. Nej, jag önskar ingen dit, jag vill aldrig, aldrig bli självmordsbenägen igen. Jag tror en del av förändringen skedde då, när jag bestämde mig. Jag hade inget annat val.

Att Jonas kan betrakta sig själv så här litet utifrån beror på att han gått i ett och ett halvt års behandling hos MBT-teamet i Huddinge. Men det tog tid att få börja, berättar han, och under en tio månader lång väntan gick han i samtal på öppenvården, tog antidepressiva medel och fick ett erbjudande hösten 2006 om att få tillbaka ett tidigare layoutuppdrag som han fortfarande sköter på frilansbasis.

– Jag höll på att tappa kontakten med verkligheten, så jag tänkte att om jag släpper taget om jobbet nu kommer jag aldrig tillbaka till yrkesliv och vänner.

När han kallades till MBT-teamet gick livet i litet lugnare takt. Jobbet fungerade bra och Jonas kom till behandlingen med känslan ”Jag behöver inte er”. Han tyckte han mötte en massa psyktomtar och tänkte ”om de börjar snacka om mitt förhållande till mamma så smäller jag till dem”.

– Men till slut pratar man frivilligt. Jag var på tvär’n ett halvår då jag idiotförklarade andra, slog bakut och var allmänt jobbig. Sedan började jag slappna av. Vi satt bara och snackade, så jag kan inte för mitt liv fatta att det funkar.

Fyra till sex patienter ingick i behandlingsgruppen. Jonas var den enda manliga. Han beskriver det som att alla satt fast i sina tankemönster med olika varianter på temat: Jag är värdelös, jag är äcklig, jag tvivlar på mig själv, känner självhat och utanförskap.

–Vårt självhat var verkligheten. Att tänka på det var jobbigt. Om jag gick på krogen och det kom fram en tjej i baren gjorde jag inget för att närma mig, det var ju ingen idé, jag var ju så äcklig. Om hon sedan försökte själv, började jag tvivla på hennes omdöme. Hur kunde hon välja mig? Jag är ju så jävla vidrig, berättar Jonas.

Vad var det som fungerade i behandlingen?

–Det känns som om vi bara har snackat, men en dag börjar det lossna. Man relaterar till andra, litar på dem, öppnar sig mer och mer och kan föra diskussioner. Plötsligt såg jag mina mönster, hur jag hade tänkt om mig själv och världen. Usch, vad snett det blivit, vad puckad jag varit.

Hur gör du för att komma ur tanke­mönstren?

– Jag stannar upp och resonerar med mig själv, med argument för och emot. Det är jätte-basic, men förut gjorde jag aldrig så. Då var bara ödet emot mig, och jag handlade enligt förutbestämda värden, och framför allt förutbestämda resultat: Det är mitt fel och jag är sämst.

Han säger att det är svårt att stanna upp eftersom han är en så impulsiv karaktär. Men det handlar om att hinna säga till sig själv: Vänta! Vad håller jag på med? Vad hindrar mig från att göra det? Okej, du är värdelös, men gör det ändå.

Fortfarande kan Jonas första tanke vara att inte göra si och så, inte träffa en tjej, inte ta ett jobb, inte träffa vänner. Han tycker allt som har med relationer att göra är svårt. Om han inte ska göra som han brukat, hitta på en massa ursäkter för att slippa träffa folk, måste han våga göra fel, som han säger.

När gjorde du så senast?

– Inför den här intervjun. Min första impuls var anti, att det är värdelöst att ställa upp i en tidning, där alla bara är idioter och vill gotta sig i smaskiga detaljer. Där börjar det. Sedan – vänta! Och så börjar jag bena ut det. Ofta slutar det med att jag tänker: Jamen, sluta tänk! De gör ju bara sitt jobb. Frågan är om jag vågar ställa upp eller inte …

När han bestämde sig för att ställa upp för Idagsidan, var det också utifrån en önskan att ge tillbaka något av det han tycker sig ha fått i behandlingsgruppen. Nej, han är inte botad och ”happy, happy”, som han säger, för han kommer att få brottas med sina starka känslor hela livet. Mentalisering är en bra behandling, men ingen trollstav.

Hur hjälpt känner du dig?

– Jag har lärt mig hantera de starka känslosvallen hit och dit, och att relatera till andra. Vid starka reaktioner kan jag ta ett steg tillbaka och umgås i en vanlig, civiliserad värld. Beteendet är inte borta, men från att inte ha haft en susning om vad jag höll på med så är jag en helt annan människa idag.

– Och nu är det sjukt skönt att slippa prata och få börja göra, säger Jonas. Jag är galet trött på att bara snacka.