Livet förändrades tvärt när Maria öppnade sitt hem för den sexdömde kusinens fyraårige son. Vatten, trappor, människor – det mesta gjorde Joannes rädd i början. Att ta hand om pojken tog all Marias kraft. ”Mina barn fick inte se skymten av mig. Dem stötte jag bort, för jag hade inte tid för dem”, säger Maria.
När Joannes kom till Marias familj var han fyra år. Han hade rivit sig själv så att han hade sår över hela kroppen, han var avmagrad med svullen mage, han var rädd för nästan allt, sov inte om nätterna och kunde bara fyra ord.
Joannes pappa sitter i fängelse dömd för barnmisshandel och för att ha våldtagit sin fru. Joannes pappa är också Marias kusin.
– Jag förstår det inte än i dag. Nog för att han inte var Guds bästa barn, men att det skulle gå så långt stämmer inte med den bilden jag har av min kusin, säger Maria.
När man läser i tidningen att en barnmisshandlare är satt i fängelse och att barnet omhändertagits av släktingar kan man som utomstående tänka att allt ordnade sig till slut. Men för de anhöriga kan det vara början på en mycket svår tid. Det har det varit för Marias familj.
– Han sitter inne och avtjänar sitt straff, men jag sitter ute och avtjänar mitt straff, känns det som, säger Maria.
När Joannes pappa hamnade i fängelse orkade Joannes mamma inte med sonen. Pojken blev placerad i en jourfamilj.
Till nyår fick Joannes följa med Marias bror till familjens nyårsfirande. Pojken var i ett eländigt skick.
– Han var så orolig, stackarn. När han klev ur bilen kräktes han. Jag har aldrig sett en unge lyckas spy så mycket. Den nyårsaftonen glömmer jag aldrig, jag fick en sådan chock. Min storebror berättade att mamman inte vill veta av sin son eftersom han påminner så mycket om sin pappa.
Maria är 33 år. Hon och hennes man har två egna döttrar, Amina och Mariana, 6 och 3 år gamla.
– Jag ville inte veta av att en helt främmande svensk familj skulle ta hand om min kusins son, inte en familj från mitt födelseland heller förresten. Men innan jag hann säga något så sade min karl att ”han ska bo hemma hos oss”.
Vi träffas i en kyrka i den förort där familjen bor. Maria brukar ofta gå hit med sina barn när det är barnverksamhet. Den sexåriga dottern är med på disco medan vi sitter i ett rum intill. När Maria ska berätta om hur Joannes mådde när han kom till familjen kommer tårarna och hon skakar på huvudet.
Joannes var rädd för allt när han kom; för vatten, trappor, små barn, vuxna.
– Det som störde mig mest var att han kallade varenda flicka eller kvinna för mamma, det spelade ingen roll om det var en vuxen eller en tremånaders bebis. Det enda han kunde säga vara mamma och pappa, hej och ett ord för mat. Då pratar vi ändå om en fyraåring.
Pojken var helt fixerad vid mat.
– Han ville ha mat från att han slog upp ögonen på morgonen och sedan hela dagen. Om han inte fick mat började han riva sönder sig eller slå huvudet i någon vägg.
Efter tre dagars inskolning skulle pojken åka tillbaka till sin jourfamilj, men blev förtvivlad och de fick med våld trycka in honom i bilen. Efter det sade Maria ifrån att det fick vara nog med inskolning, dög de som familjehem så skulle pojken inte behöva utstå fler separationer. Så blev det också.
Det knackar på dörren och Amina kommer in, upprymd av disco och popcorn, och vill visa mamma en fin teckning.
– Varför gråter du? frågar hon direkt och Maria svarar att hon fick något i ögat.
– Åh vad fin! Vad duktig du är! säger Maria och pussar Amina som glatt springer tillbaka till discot.
Första halvåret sov Maria bredvid Joannes på en madrass i vardagsrummet. De första fyra månaderna blev det nästan ingen sömn alls, så fort pojken hade somnat vaknade han igen och ville ha mat.
– Så levde vi de första fyra månaderna innan jag fick någon ordning. Jag fick verkligen känna att jag levde. Det var inte bara pojken utan det var tryck från alla håll. Mina barn fick inte se skymten av mig. Dem stötte jag bort, för jag hade inte tid för dem.
Äktenskapet knakade och yngsta dottern var mycket svartsjuk på det nya barnet som plötsligt dumpit ner i familjen.
– Hon sade ”det är min mamma”, ”det är min pappa” och ”du får inte röra mina saker”.
Nu har de haft pojken ett och ett halvt år och Joannes sover i en egen säng, han är varken rädd för vatten eller för att åka rutschkana, matfixeringen har släppt, han leker med sina syskon och går på förskola för barn med särskilda behov. Ibland kan han verka som vilken femåring som helst, men det behövs väldigt lite för att rubba hans trygghet.
– Häromdagen hängde jag upp en ny handdukskrok i köket. Då fick jag hålla på och förklara i en halvtimme för Joannes varför jag gjorde så. När en sådan liten förändring kräver så mycket tid och energi, då förstår du kanske.
Vad känner du för din kusin idag?
– Jag vet faktiskt inte, jag har inte orkat känna efter. Jag vill kapa bort allt annat och bara bry mig om pojken. Det jag har tagit på mig räcker mer än väl. Det är lugnt nu när han sitter inne, men jag vill inte att han ska komma ut.
Maria har fortfarande svårt att förstå att hennes kusin har gjort det han är dömd för. Hon var inte med på rättegången och vill inte läsa domen. Exakt vad han dömts för vet hon inte och vill inte veta.
– Egentligen tycker jag att det är alldeles för milt straff han har fått med tanke på vilket skick Joannes var i. Och pojkens mamma borde få minst lika långt straff. Var är hennes ansvar i allt?
Tanken att det skulle gå snett för kusinen har inte varit främmande för Maria. Men då oroade hon sig för att han kanske skulle bli narkoman eller alkoholist, inte att han skulle misshandla sitt barn och våldta sin fru.
Hans familj bodde i ett annat land innan de flyttade till Sverige i början av 90-talet. De var många syskon, mamman hade fullt upp med att se till att det fanns mat på bordet och att tvätten var ren.
– Hans mamma är analfabet och en mycket enkel person, inte så begåvad. Pappan jobbade jämt. Min kusin hade svårt för sig och ville inte gå i skolan. Då fick han stryk av sin pappa. Man tog sig inte tid att lyssna på min kusin, säger Maria.
Som vuxen har Maria haft sporadisk kontakt med sin kusin. De sågs vid Joannes dop och vid några ytterligare tillfällen.
– Då reagerade jag på att de behandlade pojken konstigt. Han skulle ha mat jämt och så fort han pekade på något så fick han det. Och mitt i vintern så kunde pojken vara klädd i bara T-shirt och tunn sommarjacka.
När Joannes kom till Marias familj var hon en främling för honom, men i dag tycker Maria att de har lyckats bygga upp en riktig mor-barn-relation.
– Det var inte lätt, men i dag har vi det.
Själv har Maria fått lägga sina högskolestudier på hyllan och i dag vet hon inte om hon någonsin kommer att bli tandläkare. Sommarjobb tackade hon också nej till eftersom det specialdagis pojken går på stänger på sommaren och pojken inte skulle klara sommardagis med annan personal. Maria är inte längre berättigad till a-kassa så hon har ingen inkomst utöver arvodet familjen får för att vara familjehem.
– Det här har verkligen vänt upp och ner på vårt liv.
Hon är ledsen och besviken över att hon inte fått hjälp av sina syskon i Sverige. Hennes bästa stöd, förutom hennes man, är handledaren på kommunens
familjehemsenhet. För henne kan hon berätta allt. Kontaktmannen på anstalten där hennes kusin sitter har också varit ett stort stöd.
– Han har alltid tid att lyssna på mig och frågar mig hur jag ser på saker och ting. Han har aldrig bråttom utan har alltid tid att lyssna på mig och bryr sig om vad jag säger.
Maria har även gått regelbundet till barn- och ungdomspsykiatrin, men tycker inte att hon fått så mycket hjälp där.
Så lutar sig Maria tillbaka i soffan och blundar, migränen kommer smygande. Numera får hon migrän ett par gånger i veckan, som hon själv tror en följd av all anspänning.
Nästa orosmoment är vad som händer när hennes kusin blir fri om drygt ett år.
– Jag är rädd. Känner jag min kusin rätt kommer han att göra allt för att få igenom vad han vill. Enligt honom själv så är han oskyldig och han förstår inte varför han inte får ringa hem till oss. Jag har satt min familj i en riskzon, det känns bättre så länge han är inlåst.
Han skriver brev till Joannes där det bland annat står ”När jag kommer ut då blir det bara du och jag. Då ska allt bli bra.”
– Hur oansvarig är han egentligen? Tror han att han kan slita upp ett barn som äntligen fått lugn och ro?
Maria och hennes man har bestämt att de ska kämpa för att Joannes ska bo kvar hos dem.
– Den dag Joannes flyttar ska det i så fall bara vara för hans eget bästa, inte för att hans mamma eller pappa plötsligt fått för sig att de vill ha tillbaka honom.
Trots allt som hänt har Maria aldrig ångrat att familjen tog sig an Joannes.
– Det enda som skulle få mig att ångra vad jag gjort är om det skulle gå lika snett för Joannes som för min kusin. Jag har lagt ner min själ och min energi, jag har bortprioriterat mina två barn, mitt förhållande, min framtid, så jag skulle verkligen bli besviken om inte Joannes lyckas och blir en värdig människa. Han behöver inte bli läkare, han kan gärna städa trappor bara han blir en värdig ärlig människa när han blir vuxen.
Fotnot: Personerna i artikeln heter i verkligheten något annat.
