Nämen, i dag är det mycket bättre, brukar Birgit Rosengren, 97, säga när hon pratar i telefon med sin dotter i Göteborg. Varje dag.

Bättre – än vad?

Birgit skrattar finurligt, det här handlar om familjär jargong.

– Det är så med benen, ser du, de är ganska hemska. Men det underliga är att jag kan ha det väldigt besvärligt och ändå är jag inte ledsen.

Birgit Rosengren är en person som 80-90-åringar i Sverige prickar in direkt – ”oh ja, henne har jag sett på bio” säger de.

Tidigt 1930-tal var hon klar vid Dramatens elevskola, hade roller vid olika teatrar i Stockholm och filmdebuterade 1934. Det blev 15 filmer innan hon drabbades av polio och fick göra ett långt scenuppehåll.

– Jag var 32 år då, och det var mycket svårare, säger Birgit. Det var det. Men sedan går det vidare. Jodå, det gick så småningom, fast väldigt mycket upp och ner.

Nu sitter hon i rullstol sedan ett bra tag – inte två månader, som hon säger först, utan tio år, korrigerar dottern Carina Ahrle, 69, som är med under samtalet på Nockebyhem i Bromma. Här har mamma Birgit bott i 28 år, sedan hon blev änka för andra gången. Efter ett långt äktenskap med Elof Ahrle som hon gjorde många filmer tillsammans med gifte hon om sig med skådespelaren Eric Gustafson – men det blev kort­varigt.

– Att bli änka två gånger, det var inte lätt. Vi hade hängt ihop åtta, tio år. Först var vi vänner, så blev vi förtjusta, sen gifta. Det var trevligt, vi hade så roligt – fast jag brydde mig inte om någonting sånt mer, sen fick det vara slut med det. Och pojkarna här är ju snälla …

Carina undrar vilka pojkar hon menar, dem här på Nockebyhem? Som är i 75-årsåldern?

– Mamma har alltid pojkar omkring sig. Hon har inte kunnat gå till posten eller åka taxi utan att de friat, skojar hon och fortsätter vänd till Birgit: Du ser så ungdomlig ut, du har alltid varit så strålande, så söt. Och omtyckt!

Som när Birgit enstaka gånger tar sig ner till matsalen på Nockebyhem, då ska alla stanna och hälsa, berättar dottern. Mamma Birgit tillägger att hon ju blir så glad, och tycker nästan det är konstigt att alla kan vara så snälla och vänliga. Sedan ber hon bestämt att jag ska skriva hur trevliga alla på huset är som hjälper henne.

– Det vill jag säga – för det är så. De är så rara och gulliga att det inte är klokt.

– Men ibland har du känt att någon … försöker dottern.

– Inte för mig.

– Nej visst, nej. Men du säger också ifrån, att nu får det vara nog. Du är duktig på det.

– Det är klart jag blir arg för att jag är begränsad. Men nu när jag vet det så bryr jag mig inte, utan försöker så gott det går. Det är många som har det så, det är synd om dem. Jag försöker vara som vanligt. Ärligt. Det ska gå.

Vad gör du på dagarna?

– Jag läser inte så många böcker, men håller på med mycket annat. Ja, vad gör jag Carina?

– Du ser såpor på teve, och så har du massor med papper du ordnar med. Bankärenden och gamla foton.

Men någon gång, medger Birgit, får hon känslan av att timmarna blir långa. Särskilt efter läggdags, det vill säga halv sju på kvällarna. Då blir det teven och en del telefonumgänge. Den äldsta väninnan är född 1911, är mamma till kompositören Lasse Werner (död 1992) och fanns med redan under småbarnsåren i Vaxholm. Nu kan Birgit inte längre hälsa på henne hemma på Söder, men de har telefonkontakt nästan varje dag.

Och det var bara tre år sedan hon slutade att hålla föredrag tillsammans med något av barnen. Efter ett SVT-program om Birgits eget liv 2004 (Det goda samtalet) blev det en föreläsningsturné med sonen Leif Ahrle. Carina tog med henne på sitt eget föredrag Min pappa Elof Ahrle, och med sjungande vännen Stig Larsson på Nockebyhem var hon ute på andra pensionärsboenden och bidrog till underhållningen.

– Du läste Ferlin, upplyser Carina.

– Jag är ledsen, men jag kan inte komma ihåg riktigt … Vi slutade i alla fall med att sjunga Vår bästa tid är nu. Men till slut orkade jag inte mer. Det var verkligen väldigt roligt. Jag ska vara glad för att få ha gjort så mycket! Så mycket man gjort, som jag jobbat.

Många av tavlorna i hallen är tillägnade Elof och Birgit – som en teckning gjord av O.A. Här hänger också glada porträttfoton av hennes andra man Eric Gustafson som själv var skicklig på karikatyrer – det ser man i teckningen av revyartisten Ernst Rolf. Och så ett inramat gammalt omslag till Hemmets veckotidning. Hela familjen Ahrle är på bild, året är 1953 och Birgit är på väg tillbaka till scenen. Barnen är 14, 12 och 10 år.

– Anita där – säger Birgit och pekar – har alzheimer. Det är hemskt sorgligt tycker jag.

Det dröjer innan vi återigen pratar om äldsta dottern, i dag 71 år. Hon bor på ett hem för yngre demensdrabbade och känner inte igen sin familj. Birgit försöker hälsa på så ofta hon kan och tar alltid med sig Anitas älsklingsbakverk – prinsesstårta.

– Jag vet inte, börjar hennes 97-åriga mamma. Det är förfärligt. Hon har bott där i sex år nu, det har varit hemskt.

– På något sätt är hon lycklig ändå, fyller Carina i. Hon blir så glad när vi kommer även om vi inte kan prata med varandra längre.

Birgit Rosengren vill bjuda på var sitt glas vin när eftermiddagen är slut och ber Carina hämta från kylskåpet i kokvrån. Numera bor hon i en liten tvåa efter att ha skiftat våning fyra gånger genom åren på Nockebyhem. Senast flyttades sängen till vardagsrummet för att ge plats för en hissanordning.

Är du rädd när du är ensam?

– Nej, underligt nog inte. Men det är klart, om jag blir riktigt dålig på natten blir det besvärligt, då kan det vara riktigt otäckt. Men jag har ju larm – oh, ja. Nej, här ska jag ligga tills jag dör. Jag tror det.

Det närmaste hon planerar för är 98-årsdagen i november, den ska hon fira i något av extrarummen på Nockebyhem för det blir för trångt här i våningen, säger hon. De som brukar komma är kapellmästaren Göte Wilhelmsson, 81, som skrev musiken till bland annat Är du kär i mig ännu, Klas-Göran och sångaren Lasse Lönndahl, 82 – kallad ”Sveriges äldsta tonåring”.

– Man blir inte gammal på samma sätt längre, konstaterar Carina. Inte lika gammal i alla fall.

– Nej, man är pigg som en liten mört! svarar Birgit och funderar på vad det var hon läste om varför äldre är så alerta nuförtiden.

– Fast det kommer jag inte ihåg, skrattar Birgit. Jag tror jag håller på att bli gammal.