Jag fick tårar i ögonen när jag läste den första delen av er serie. Och en sten lyftes från mitt bröst när jag insåg att ni faktiskt skulle behandla ångest öppet och i klarspråk genom en serie och jag tror sannerligen inte att jag var ensam om att känna så!
Jag är bara 20 år gammal men har haft paniksyndrom i större delen av mitt liv vilket har präglat hela min tillvaro. Trots min unga ålder har jag redan hunnit tillbringa flera år i terapi, tagit antidepressiva mediciner och tampats med mitt problem dagligen. Jag tänkte citera några av de många rader jag skrivit när ångesten varit som allra värst:
”Tomheten följs av en välbekant känsla – en känsla som plågat mig så länge jag kan minnas: ångest. Min stora fiende som urholkar och fräter sönder mitt inre. Som förföljer mig likt hungriga vargar på kalfjället och osaliga spöken om nätterna. Ångesten jag trodde mig ha besegrat. Men det som göms i snö kommer ju upp i tö. Snälla någon hjälp mig. Skalad inpå mitt bara skinn inser jag hur sårbar människan egentligen är. Ångestattackerna sköljer över mig gång på gång utan vila. De kväver mig.”
Jag var bara 14 år när jag skrev detta och kände mig som den ensammaste människan i hela världen. För hur skulle jag ens kunna försöka förklara för mina vänner och lärare varför jag inte kunde åka buss, varför jag var tvungen att åka hem så fort någon nämnde uttrycket ”sova över” eller varför jag kräktes varje morgon innan jag gick till skolan. Ingen sade till mig att jag faktiskt inte var ensam om att känna sådana vedervärdiga känslor.
I dag är jag så trött på att skämmas och försöka gömma mitt ”handikapp”. Jag vet ju att jag inte är ensam, statistiken skriker ut det. Så tack ännu en gång för att ni uppmärksammar detta så att vi som ständigt tampas med ångest kanske möts med lite större förståelse än ”det kan väl inte vara så farligt”.
Ung sollentunabo

En stor bidragande orsak till ungdomars ångest är utan tvekan ständiga rapporter om hur hopplöst allt är. Ingen ”vuxen” är någonsin nöjd med livet. Antingen lider de fruktansvärt av att vara arbetslösa, eller så jobbar de för mycket och blir utbrända, suckar och försummar sin familj. Finns det ingen som kan berätta en upplyftande historia?
Som sökande ungdom i livets mest förvirrande stadium får man ständigt höra att livet minsann inte är någon dans på rosor och att man ska vara glad om man någonsin får någon typ av jobb. Det är minsann inte säkert ... Inte särskilt inspirerande. Även i artikeln ”Ungas oro stavas pengar” (SvD 29/9) menar både Sven Bremberg och Yvonne Forsell att vi måste lära ungdomar att ”klara av” eller ”hantera” livet – som om livet vore ett nödvändigt ont.
Ska vi inte hellre försöka få så många som möjligt att njuta av livet så mycket som möjligt så länge som möjligt? Det är som om det har blivit tabu att må bra.
Jag själv är bara 22 år gammal, pluggar dubbelt, extrajobbar och har en trygg bostadssituation. Förmodligen behöver jag inte ha extrem framtidsångest varje dag och sömnlös oro om nätterna. Men det har jag.
Möjligtvis för att jag varken vill bli arbetslös eller en suckande, utbränd överarbetande småbarnsmamma med bekymmersrynka. För det är väl de två alternativen som finns?
H

Jag har just läst första delen om ångest i SvD:s nya serie om ett växande hot mot folkhälsan. Artikeln bygger på undersökningar som pekar på att den psykiska ohälsan bland unga ökar. Men varför ska vi människor som är unga i början av 2000-talet behöva gå runt och lida av ångest? Jämför man med många av världens fattiga länder eller kliver tillbaka några hundra år i tiden så är vi ju bortskämda med mat, kläder, utbildning och nöjen.
Gör man en sådan ekonomisk utvärdering av livet så verkar det konstigt att vi går runt och mår dåligt. Men vårt psyke är tydligen inte så lätt tillfredsställt. Det fattas någonting annat här i Sverige. Jag saknar en mer levande diskussion kring något som man knappt kan säga utan att det blir patetiskt idag: meningen med livet.
Vart går man i dag om man känner att livet är tungt, att det saknas mening? Vem kan man prata med om man varken är övertygad av något religiöst eller politiskt budskap? Psykologen? Läkaren? Jag tror att vi genom en mer öppen och levande diskussion kring livets djupare frågor kan vara med och förebygga
ångest hos människor.
Isabella Thöger

Ångesten har präglat mitt liv. Som 16-åring fick jag min första panikångestattack, jag trodde att jag håll på att bli tokig på riktigt. Sedan vågade jag inte åka buss eller annat kommunalt färdmedel, sade upp mig från mitt fasta jobb, vågade inte stå i kö, att handla blev ett enda långt planerande. Gå upp tidigt, vara först på plats innan någon annan, snabbt in i
affären, ta det jag behövde, kolla kassan, ingen kö ... hoppas bara att det går fort, ut igen och hem snabbt innan jag träffar någon.
Värst var det att stöta på någon jag kände. Likadant blev det hemma hos min mamma när hon ville bjuda på middag. Alla fick äta först och gå ifrån matbordet innan jag tordes äta. Alla inklusive jag tyckte att jag var konstig.
Tog kontakt med PBU. Jag pratade i två år med en psykolog som bara ville att jag skulle prata om min barndom, medan jag ville ha konkret hjälp med att handla mjölk. Efter många år fick jag nog och började själv med att exponera mig för de situationer jag tyckte var läskiga. Döm om min förvåning när min ångest och mina fobier började lätta.
Detta tog sin början när jag var i 24-års åldern – och nog tog det sin tid alltid. Jag kan väl säga att jag kände mig ganska frisk efter 35, men vad hände sen? Jo, jag fortsatte min exponering och kunde inte skilja på vanlig rädsla och fobier. Till slut blev väl tempot för uppskruvat och jag började få svårt att sova och det ena ledde till det andra ...
Är nu sjukskriven sedan en tid för depression. Jag har aldrig vågat mig på ett fast jobb. Mitt första barn är uppvuxet hos sin far ... Så nog har min ångest och mina fobier präglat mitt liv alltid.
Lena

Jag har följt er artikelserie om ångest och tycker att bilden ni ger av personer som har problem med de här typen av känslor är lite ”udda”.
Jag tror nämligen att det är vanligare än man tror, bland ”vanligt” folk som harvar på dag efter dag. I synnerhet bland högpresterande mammor.
I min närhet har jag mängder av kvinnor som på väg till och från jobb, dagis, Ica och skjutsningar till träningar, stannar upp, ler och säger att: ”Nu har jag så där svårt att andas igen.” Eller: ”Oj, nu blev jag yr. Nu trycker det över bröstet, hugger i mellangärdet och så vidare.” Sedan skyndar de i väg igen.
Ingen av dessa tjejer, som alla är runt 30 med barn, benämner sina symtom som ångest. Det är ett laddat ord, förknippat med sinnessvaghet, som är svårt att använda och acceptera.
Jag själv är 31, har två barn och har sedan sex år tillbaka dragits med ångestattacker och då och då panikångest. Utan att jag har vetat om det själv. Grannarna har ringt ambulans när jag har fallit ihop, mitt under en stillsam och trevlig eftermiddagsfika, i svåra smärtor i buken och tryck över bröstet.
Jag har gråtandes stått vid motorvägen,ringt min man och sagt: ”Nu är jag allvarligt sjuk, jag kanske förlorar medvetandet här vid avfarten till Örebro. Bara så du vet var jag befinner mig.”
Det var först när jag hade krockat två gånger på tre dagar och en granne ertappat mig på konsumparkeringen, dubbelvikt med tung andhämtning som jag började förstå och fick en benämning på mina problem.
”Du har ju panikångest”, sa min granne. Hon hade gått igenom samma sak.
Den kvällen satt jag och läste allt jag hittade om ångest, panik och stress medan jag grät floder. Det var så skönt att få erkänna: ”Jag mår inte bra. Det finns ord och förklaringar på mina problem. Men framför allt – jag kan blir bättre.”
Det var som att jag efter lång tid, fick fast mark under fötterna igen. Jag gick till doktorn, som ville skriva ut lyckopiller och sjukskriva mig. Jag sa nej tack till båda och bad om terapi. Men eftersom jag fortfarande stod på benen och kunde le, så fick jag nobben. Jag var inte tillräckligt sjuk.
Med två barn, hus och pågående studier hade jag så klart inte råd att betala någon terapi själv. Så jag fick gå hem med vetskapen att jag måste fixa mig själv. Då fick jag så klart en ny attack.
I dag har jag kommit långt med mig själv, på egen hand, med stöd av kvinnor med liknande problem. Löpning har blivit min livlina. Och en egen verksamhet där jag kan styra mina egna arbetstider själv. Just nu känns det omöjligt för mig att tänka mig att jag skulle klara av att pendla till ett jobb igen, hämta och lämna på dagis och samtidigt hinna med att hjälpa barnen med skola och fritidsaktiviteter, utan att gå sönder helt.
Helena