Jag följer er artikelserie kring midjemått och den är mycket intressant. Jag har själv minskat mitt midjemått med mer är 30 cm under det senaste året. Jag är med i ett forskningsprojekt på Överviktenheten på KI där man forskar på relationen mellan sömnapné och fetma. Som en del i projektet genomgick vi våren 2009 en diet under nio veckor och jag lyckades gå ner mer än 30 kilo på dessa nio veckor, från den 16 april till 18 juni, och mitt midjemått minskade från 122 cm till 95 cm.

Som en uppföljning till detta så går vi på kontroll på KI en gång per månad och den senaste kont­rollen visade att jag har minskat mitt midjemått ytterligare med 3 cm till 92 cm. Att gå ner i vikt är inte svårt, men man måste ha en plan vad man ska göra efteråt. Alla kan och har

säkert bantat någon gång, där målet har varit bantningen i sig. Detta är första gången för mig som målet inte har varit att gå ner i vikt utan målet är att långsiktigt hålla den vikten som jag har gått ner till. Det är en stor skillnad för mig. 

Jag har också turen att arbeta hos en arbetsgivare som hårdsatsar på hälsa för personalen, bland annat har alla fått skor och Ipod och vi tävlar i lag om att gå eller springa längst.

Omgivningens stöd, både på arbetet och privat, är väldigt viktigt. Mitt problem har varit att ingen har sett mig som överviktig förrän nu efteråt. I  dag ser jag mig som en nykter matalkoholist som har fått kontroll över frosseriet och det är jag mycket tacksam för. Jag springer eller går minst en timme varje morgon och det hade varit helt omöjligt för mindre än ett år sedan.

Örjan Tapper

Vem har inte gått och nallat på en påse lösgodis i varukorgen medan man handlat middagsmat efter jobbet? Det gjorde jag jämt förr – då – när jag var en socker­råtta… Mitt sätt att undvika det är att äta så att blodsockret alltid hålls på så jämn nivå som möjligt. Det uppnår jag genom en kost rik på fett och protein, men med minimalt med kolhydrater. Nu kan jag gå och handla mat efter jobbet och visst är jag hungrig men jag har ingen liten djävul i mig som leder mig till godishyllorna, jag är bara sugen på riktig mat.

Ann Elving

Jag vill väcka frågan om paralleller mellan vår svenska tradition med lördagsgodis och vår tradition med lördagsfylla. Vi är en svensk-fransk småbarnsfamilj och detta med lördagsgodis eller godis ”när som helst” skapar viss debatt hemma. Vi skapar ju en slags hetsätning på lördagar – vad ger det för konsekvenser i längden? Är det denna vana som gör att vi även hetsdricker på helgerna? Litar vi inte på oss själva att kunna ta lite då och då utan att förlora kontroll över hur mycket mer det blir? Är just behovet av kontroll en del av detta?

Katrin

Tycker att jag har slagits mot de flesta beroenden som finns. Hela mitt liv har jag haft svårt för måttfullhet. Kan gälla arbetsinsats eller alkohol. Har avverkat ett långt alkoholmissbruk och kämpar nu mot sockersug. De (h)järnvägar som leder till belöning verkar hos mig breda som autostrador. Önskar så en slingrig liten skogsstig i stället.

Som alltid när det handlar om beroenden kommer ju diskussionen upp om karaktär. Ibland undrar jag om alla människor ägnar så mycket av sin kraft åt att kämpa mot sig själva? Har den största beundran för alla som lyckas motstå allehanda sug.

Semlan

Tricket för mig har alltid varit att byta ut belöningar som ger negativa effekter mot belöningar som ger positiva effekter. Belöningar som gett negativa effekter är att äta för mycket, äta för dålig mat, dricka för mycket koffein, hålla upp med träningen med mera.

Belöningar som ger positiva effekter är att träna regelbundet (vilket leder till att man mår otroligt bra i kroppen), att tjäna pengar så att ekonomin hela tiden ligger på plus, att ha det bra med sin partner, att känna sig attraktiv och fin, att prioritera att vara så mycket med barnen som jag vill vara nu när de är små, att känna en speciell mening eller uppgift med ens liv och ge sig själv acceptans och utrymme att förverkliga den.

Problemet har ofta varit att de positiva belöningarna inte ger omedelbara effekter utan att de tar lite längre tid. En del av dem kräver en hel del tid och ansträngning för att förverkliga. Men när man väl kommit in i livsstilen som ger de positiva belöningarna vill man ogärna lämna den. För när man till fullo njuter av de positiva belöningarna tappar de negativa sin dragningskraft fullständigt – de bara stjäl från ens livsrikedom!

Leigh Jamison

Jag är 23 år och var överviktig under större delen av min barndom och mina tonår. Jag är ungefär 158 cm lång och som mest vägde jag runt 74 kg. Min uppfattning är att ingen ens vågade föreslå att jag skulle göra någonting åt problemet eftersom de var rädda att skapa ätstörningar. Under gymnasiet började jag dock tröttna på min situation och började sakta ändra mina vanor, en i taget (hade mycket hjälp av Camilla Porsmans bok ”100 dagar till en ny kropp”).

Vid ett tillfälle, strax innan studenten, minns jag att en gymnastiklärare jag hade i ettan (på gymnasiet) kom fram till mig och berömde mig för att jag hade gjort en sådan förändring med min kropp. Min fråga är dock: varför arbetar inte idrottslärarna för att få eleverna att röra på sig och göra saker de tycker är roliga och därigenom låta dem upptäcka det fantastiska med träning? Varför ska alla tvingas göra en massa meningslösa saker bara för att man ”ska” det. Vilket ansvar har BVC, skolsköterskor etcetera för att faktiskt ta upp en nyanserad dialog? Vilket ansvar har föräldrarna?

En över- eller undervikt kan bero på så himla många olika saker, och är tätt förbunden med saker som självkänsla och känslan av kontroll över situationen. Det måste till mer kunskap och resurser för att kunna fånga upp dem med problem och faktiskt hjälpa till.

Jag själv gick ner i vikt ganska rejält och som minst vägde jag cirka 53 kilo, men då kretsade hela min vardag kring mat och träning och jag var besatt. Sam­tidigt pluggade och jobbade jag, och insåg till slut att jag höll på att ”bränna ut” mig själv, att jag aldrig skulle bli nöjd med min vikt. Med lite hjälp från kuratorer så har jag nu i dag (cirka tre år senare) en relativt bra syn på min kropp, mat och träning. Men det har krävts hårt arbete att ta sig dit jag är i dag och jag tror att väldigt många inte klarar av det här själva. Jag kan fortfarande, när saker och ting går dåligt, bli väldigt självdestruktiv, men jag försöker att stoppa de negativa tankarna och göra någonting kreativt av dem.

Malene

Nya hjärnvägar – hela serien