Mitt liv förändrades från att ha känts som tortyr till, jag kan inte säga avslappnat, det vore överdrivet, men ändå en lugnare känsla.

Vidyamala Burch.

Ironiskt nog var det en livräddningsövning som gav Vidyamala Burch kroniska smärtor. Hon var 16 år och utövade många olika sporter, bland annat bergsklättring, på Nya Zeelands sydö. Men när hon drog upp en person ur simbassängen bröts hennes ryggkota. En operation gjorde henne visserligen bättre, men i 20-årsåldern kom nästa hårda slag. I en bilolycka bröt hon ännu en ryggkota. Vid den här tidpunkten hade hon precis börjat jobba i filmbranschen. Hon var inte beredd att låta sig hindras i sin karriär.

– Jag försökte fly bort från min smärta genom att jobba hårt, säger hon när hon är på besök i Stockholm för att hålla kurser och lansera sin bok.

Vidyamala Burch gestikulerar ivrigt medan hon berättar om sin långa väg från intensiv smärta och mörka tankar till den höga livskvalitet hon upplever i dag. Det som hjälpt henne har varit mindfulness. Hon har själv vidareutvecklat amerikanen Jon Kabat-Zinns mindfulness till en metod hon kallar Breathworks som hjälper just mot smärta, både fysisk och psykisk. Den lägger mer fokus på andning och ”loving-kindness”, en kärleksfull vänlighet som gäller både mot den egna personen och omvärlden och som har rötter i buddhismen.

Mindfulness kan ta bort den sekundära smärtan, förklarar Vidyamala Burch. Den primära finns kvar, men all spänning och annat ont som följer när man har ont går att hålla tillbaka med mindfulness.

– Min ryggvärk förstör inte mitt liv längre. Många sidor i mitt liv är underbara. Det paradoxala är att om du är helt upptagen med att vända dig bort från din smärta så kanske du känner den mindre, men det innebär också att du blir stum för alla möjliga signaler. Du ser en vacker solnedgång och känner ingenting för att du har stängt av livet. Om du öppnar dig för det obehagliga på ett mjukt och vänligt sätt så kan du njuta av solnedgången.

Efter olyckan i 20-årsåldern fortsatte Vidyamala att jobba 60 timmar i veckan. Det var viktigt för henne att ha ett prestigefullt jobb. Några år senare kollapsade hon och hamnade på sjukhus. Där fick hon några väldigt betydelsefulla erfarenheter.

– En av dem var att läkarna sa att det inte fanns någon behandling för någon som jag som redan varit skadad i nästan tio år. Året var 1985, jag var 25 år gammal.

Vistelsen på sjukhuset blev ett slags uppvaknande på flera sätt. Hon insåg att det inte skulle komma någon magisk person i vit rock och göra hennes rygg bättre och ta bort smärtan. Det hade varit en fantasi hon litat på. Nu förstod hon att ansvaret låg hos henne själv. Nästa tuffa erfarenhet som skakade om henne var de 24 timmar då hon var tvungen att sitta upprätt för att undvika komplikationer efter en behandling.

– Två röster talade till mig inne i huvudet. En sa: ”Jag blir galen, jag klarar inte detta tills i morgon bitti.” Den andra, den som var en vändpunkt i mitt liv, sa: ”Du måste inte klara detta tills i morgon bitti. Du måste bara klara det här ögonblicket. Och det här ögonblicket, och detta, och ...” Mitt liv förändrades från att ha känts som tortyr till, jag kan inte säga avslappnat, det vore överdrivet, men ändå en lugnare känsla. Jag tog verkligen till mig att livet är här och nu.

Upplevelsen fick henne att förstå att det här var en känsla hon ville behålla och som hon skulle bli tvungen att förstå på djupet. Läkarna var olyckliga över att de inte kunde hjälpa sin 25-åriga patient. Kanske var det därför som sjukhusprästen ombads prata med henne, gissar Vidyamala.

– En underbar äldre man kom. Han satte sig vid min sängkant och höll mig i handen, bad mig att minnas en plats och en tid då jag varit lycklig. Jag tänkte på ljuva upplevelser i de nyzeeländska bergen där jag klättrat mycket som tonåring och varit extatiskt lycklig.

Trots att allt var lika eländigt som förut där i sjukhussängen kunde hon känna ett ögonblick av lycka. Allt var likadant men kändes annorlunda.

– Detta fick mig att inse att min kropp måhända var eländig och skadad, men min hjärna fungerade faktiskt perfekt. Jag förstod att den skulle kunna bli ett verktyg för mig att förbättra mina livsvillkor.

När hon kunde lämna sjukhuset efter några månader lånade hon kassetter med meditations­övningar från biblioteket. Som 25-åring hade hon aldrig provat meditation, trodde inte alls på sånt flum. Hon säger att hon var en ”groovy” filmskapartjej helt ointresserad av religion. Vid den här tiden var det bara några hippies och en och annan religiöst intresserad buddhist som mediterade i Nya Zeeland.

Efter en inspirerande retreat på ett buddhistcentrum började hon meditera regelbundet. Vid den här tiden satsade hon fortfarande hårt på att skapa ett givande arbetsliv. Hon övade yoga för att hålla igång kroppen.

Det som drev henne vidare mot mindfulness var den starka beundran hon känt för människorna som utövade buddhistisk meditation. De utstrålade en lugn vänlighet och verkade nöjda med sina liv. Detta ville Vidaymala också uppnå.

– Det ledde till att jag flyttade till ett retreatcenter i England när jag hade fyllt 30. Visst flyttade jag mest för chansen att vara i den miljön, men det handlade också om möjligheten att jobba på kontoret där. Det låg mitt i centret och jag skulle inte behöva pendla.

Här började Vidaymalas långa väg mot att utarbeta sin egen metod, Breathworks. Nu driver hon ett eget center i Manchester i Storbritannien och hennes bok Mindfulness – ett sätt att hantera smärta har just kommit på svenska (Bonnier Fakta). Vidyamala skrev den i 20­minuterspass och säger att det ofta var frustrerande att inte tillåta sig fortsätta när det flöt på, men att hon med åren har lärt sig att man hinner mer om man saktar ner. ”Ta en paus innan du behöver den”, är hennes devis.

– Jag är av naturen en aktiv och impulsiv person och när jag först försökte skapa rutiner för regelbunden aktivitet och vila tyckte jag att det var hemskt. Jag fortsatte att leva med överansträngning i många år, vilket gjorde att smärtan slog till med jämna mellanrum och ibland gjorde mig sängliggande flera månader i sträck.

Eftersom Vidyamala själv provat ut teknikerna utifrån en lång erfarenhet av smärta vet hon vad som fungerar.

– Många mindfulnesskurser är utarbetade av akademiker. Men det är inte ”huvudlärandet” som ger dig ett bättre liv. Det är själva utövandet som verkligen förändrar människor.